Här blir det riktigt dystert – som ett jävla solsken
J. G. Ballards cli-fi-roman blir bäst läst inomhus
I slutet av 1950-talet förnyade den brittiska science fiction-författaren J. G. Ballard sitt skrivande genom att skildra ”den inre rymden”. Detta hade en dubbel betydelse: hans prosa blev mera hallucinatorisk och inåtvänd. Samtidigt riktade han sina litterära verktyg mot jorden, betraktade den som en främmande planet. Resultatet blev några av 1900-talets bästa sf-romaner – ja, några av de bästa romanerna under 1900-talet överlag.
”The drowned world” från 1962 brukar betraktas som den första romanen som skildrar klimatförändringarna. I boken har solstormar förstört jordens övre atmosfär, polarisarna smält och en spillra av mänskligheten flytt till polerna. En FN-biolog reser i ett översvämmat England för att kartlägga den triasiska floran och de nya sjukdomarna till följd av smältande permafrost. Låter det kusligt? Ballard förutspår exakt det som IPCC-rapporter berättar är på väg att hända. Läs Jonathan Jeppssons ”Mot kollapsens hjärta” och inse att vår civilisation rusar mot en Ballard-framtid.
Romanen har en aningen krystad spänningsintrig, som man förlåter för den skrämmande realistiska katastrofhanteringen. Men det som fångar min uppmärksamhet är inte så mycket det profetiska – som hur Ballard beskriver solen. Sällan har solen känts så … ond. Den ”trummar” mot huden, ”sliter” svetten ur kroppen och ”borrar” sig igenom ormbunksblad. Ett likgiltigt brinnande klot över en ruttnande djungel.
På en mästerlig prosa lyckas Ballard rycka loss solen ur de symboler som den är hårt fastskruvad i. Pröva själv att säga ”dyster som ett solsken”. Ballard får det att låta rätt. ”The drowned world” innebär början på cli-fi traditionen och det är svårt att tänka sig Marit Sahlströms surrealistiska katastrofzon i ”Brandsommar” och Maja Lundes skildring av klimatflyktingar i ”Blå” utan Ballards beskrivningar av hur hettan deformerar landskapet. Fler romaner lär komma.
I Norden är sommaren kort och vi är vana att kasta ut en filt på gräsmattan när solen skiner. Detta lär förändras i framtiden. Snarare kommer vi få göra som i medelhavsregionen där man drar ner persiennerna när det är som varmast. I en sådan framtid kan Ballard märkligt nog förvandlas till en uppbygglig författare (vilket han skulle ha hatat). Kanske håller det redan på att hända. ”Coolcation” lär vara ett allt vanligare uttryck – som taget ur ”The drowned world”.
Jag kan inte tänka mig en bättre bok att läsa i hängmattan. Eller förlåt. När högsommaren nu är på ingång med pulserande hetta, brunsvedda gräsmattor och brandmän som far mot medelhavsregionen: sätt på AC:n, njut av dess ”elfenben-svalka” (ytterligare en Ballard-bild) och läs ”The drowned world” – inomhus.
Scenkonstpodd: Kritcirkeln special med Willem Daf
