Ingen mensbok och ingenting fancy
Det är antihjältinnornas tur
Omslaget till norska poeten Ingvild Lothes hyllade debut Varför är jag så ledsen, jag som är så söt säger liksom allt. Det är illustrationer av en tampong i fyra faser, från orörd, vit och intakt till alltmer blodig och uppsvälld – i fas tre håller dessutom en insekt på att ta sig ut, och i fas fyra flyger en fjäril ut ur det röda, svullna, äckliga. Tampong och kokong = en flickas liv och förvandlingar i mikroformat.
Men det här är alltså ingen mensbok. Och får man tro författaren själv (som har detta alias på instagram) är det heller ”ingenting fancy”. Inte ens kärleken är det. Allting filtreras genom den krassa blick och den jargong som blivit det unga kvinnliga diktjagets sätt att stå ut. En försvarsmekanism. Ett avståndstagande. Som dikten både förmår utföra och beskriva.
Boken är indelad i partier med slagkraftiga titlar som ”vattenfast kajal (svart)”, ”fanatisk apatisk”, ”det sexuella helvetet och jag” och ”100 % ärlighet”. Dikterna är lakoniska, svarta, roliga, våldsamma och vackra. Ibland når de lyriska höjder, ibland exploderar de, ibland slutar de med en suck.
Här är två passager som speglar varandra både tekniskt och tematiskt. Den ena utgår från barndomen, innan hårdheten kom:
”jag fixade matsäcken och var omöjlig,
jag gjorde läxorna och var omöjlig,
jag satt stilla och var omöjlig,
jag var i världen, jag var omöjlig.”
Den andra från ungdomen:
”Jag tappar min telefon
Jag tappar mitt kort
Jag tappar mina nycklar
Jag tappar lusten att leva”
Den svindeln: det är så de här dikterna fungerar när de är som bäst.
Senare heter det: ”Internet har förstört mitt liv. //Ingenting berör mig längre”. Men den livsleda och vantrivsel som präglar dessa dikter är knappast förbehållna internetgenerationen. Däremot har den fram till nu nästan uteslutande blivit berättad av manliga subjekt. Och förlåt för detta klämkäcka påstående, men nu är det alltså antihjältinnornas tur. Och jag älskar dem. Tone Schunnessons sviniga berättarjag. Mirja Unges skygga Tove. Ingvild Lothes diktjag läser jag som en yngre släkting till Isabelle Ståhls Elise i Just nu är jag här:
”vad känner jag? ingenting
saknar jag något? nej
vad önskar jag? valium. rödvin. tung sömn”
Formler som ”hjärtats hårdhet, hjärtats kyla” gränsar förvisso till det patetiska. Och metaforen ”vinteräpple” som diktjaget använder för att beskriva sig själv är inte toppen. Men Lothe, fint översatt av förläggare Carl Lindsten, räddar allt med sin återhållna vrede och i övrigt krassa ton.
Sedan boken utkom 2016 har hon även publicerat Litt lyst til å pule, litt lyst til å dø (Lite lust att knulla, lite lust att dö) som har en hel del gemensamt med debuten. Sexualitet, död och förgängelse, och så då detta resting bitch face: vi gillar det. Vi gillar det väldigt mycket.
