Spela fotboll på plast – det kan ju en apa göra
I dag avgörs El Plástico mellan Hammarby och Djurgården
För över hundra år sedan signerade Marcel Duchamp en flasktorkare och kallade den konst. Det var den första lilla knäppen av en ny sorts konst som kunde göra lite som den ville. Kritiker, teoretiker och konsthistoriker tvingades vaska fram en stabil definition för vad konst är – och i förlängningen, vad som definitivt inte är konst. Det institutionella konstbegreppet föddes, och har hittills visat sig outslitligt även om det kritiseras: Det som konstvärlden anser är konst är också konst.
Om det är bra eller dåligt, har hög eller låg kvalitet är en annan och senare fråga. Det som släppts in i konstens så kallade ”finrum” är där för att stanna. Men konstbegreppet lyckades förstås inte göra slut på kommentarer i stil med ”det här kan ju en apa göra”.
För ungefär hundra år sedan hände även en helt annan sak: sporten fotboll stabiliserades i Sverige i och med att allsvenskan startades 1924. Först på underlaget gräs, men så småningom under 2000-talet även på plastmatta, så kallat konstgräs. Nu spelar ungefär hälften av de allsvenska lagen på plast. Bland annat Hammarby IF och Djurgårdens IF som i dag möts på sin gemensamma hemmaplan för ett derby, allmänt kallat El Plástico.
Spel på gräs respektive på plast skiljer sig stort. Det blir nästan som två olika sporter, där plasten framför allt inbjuder till snabbhet. Trots att det höjts röster för att förbjuda plast på elitnivå ligger mattorna kvar. Så något måste göras för att rädda sporten: den måste få en ny definition.
Förändringen är lite som det konstvärlden upplevde när flasktorken gjorde entré. Det är liksom konceptkonst översatt till sport: en chock för vän av ordning, tradition och skönhet. Det liknar inte gräs, trots sin färg, det är för all del hållbart – men leder troligen till fler skador. Det är doftlöst, sterilt. Dött.
Om konstgräs är en sorts gräs är ovän kanske en sorts vän?
Och om inte plasten försvinner måste fotbollsvärldens aktörer, bland annat sportjournalister, låtsas att konstgräs är helt okej. Att det är helt normalt att spela på plastmatta. Att fotboll är en sport som kort sagt inte behöver spelas på gräs.
Längst går Simon Bank i en krönika efter allsvenskans premiäromgång och matchen Hammarby–IFK Göteborg: ”Felix Eriksson satte ett uppspel en meter fel, stötte fram – och det här gräset förlåter inte sådana passningar.”
”Det här gräset”? Verkligen?
Om konstgräs är en sorts gräs är ovän kanske en sorts vän? Funderar på om högtalare och talare är lite samma sak? Eller möjligen buffébord och fågelbord.
Möjligheterna! De är enorma.
Plast blir gräs och fotboll är det som fotbollsvärlden bestämmer är fotboll.
Det institutionella fotbollsbegreppet är här.
Fotboll på plastmatta? Äh, det kan ju en apa göra.
Konstpodd: I själva verket
Café Bambino: Vänstern är ett gäng gnälliga fit*or
