De vill kidnappa kampen mot antisemitismen
Det är svårt att hitta rätt begrepp för vad som sker
I måndags invigdes jubileumsåret för 250 år av judiskt liv i Sverige. Kungen var där, statsministern och många andra politiker också, men även poliser med stora vapen som vaktade kön. Noggranna väskkontroller genomfördes på väg in i synagogan.
Politiken säger att Sverige skulle vara fattigare utan den judiska minoriteten, vi skulle inte ha ”Idas sommarvisa”, inte Nelly Sachs dikter och inte Erland Josephsons magiska skådespeleri. Samtidigt bevakas alla judiska aktiviteter rigoröst, till och med det judiska kollot står under dygnet runt-bevakning av beväpnade poliser. ”Jag fick kolla i ett kikarsikte på ett automatvapen”, är en av min sons berättelser om sin kollovistelse förra sommaren.
Politiken säger, bär era Davidsstjärnor med stolthet, samtidigt stoppar jag automatiskt in den under tröjan när jag kliver in i taxin hem. Det är inte politikens fel att det finns en dissonans men ibland framstår gapet mellan vilja och verklighet som extra djupt.
Judiskt liv är mycket mer än antisemitism och mycket mer än Förintelsen. Samtidigt definierar antisemitism, Förintelsen och Israel-Palestina konflikten förutsättningarna för judiskt liv i Sverige.
På sociala medier delar den progressiva rabbinen i Stockholm en bild på en man med en huvtröja med texten ”Camp Auschwitz” på bröstet. Bildtexten påminner om att Donald Trump som nu kritiserar Harvard för deras hantering av antisemitism även benådade mannen på bilden, en av de dömda efter stormningen av Kapitolium.
Hur blev antisemitism en av samtidspolitikens centrala frågor? Eller snarare; hur blev kampen mot antisemitism en chimär, en symbol och en förevändning för helt andra saker? För det är tydligt att det handlar väldigt lite om reell antisemitism och de som faktiskt drabbas av den.
Många med mig har de senaste åren skrivit om den ökande antisemitismen, om instrumentalisering och användning av den som ett vapen, men varför det blev så är fortfarande en obesvarad fråga. Jag har förgäves letat efter rätt ord, ett begrepp som beskriver hur en fråga nyttjas och utnyttjas. Det är varken en symbolfråga eller en avledningsmanöver, utan verktyg och medel för att föra en politik. Som Trump gör med Harvard och de andra amerikanska universiteten där antisemitism är ordet som uttalas, samtidigt som viljan att strypa finansieringen sträcker sig långt bortom hanteringen av de propalestinska demonstrationerna.
Ett annat mer abstrakt skäl handlar både om en höger/vänster-skala, ett världssamvete och vem som är bär historiens brott på sina axlar
Kanske en täckmantel eller en ursäkt för något annat delvis ringar in vad som pågår. Det handlar inte heller bara om vad som är legitim eller illegitim kritik av Israels krigföring, ockupation eller existensberättigade.
Det som främst kan ses som ett möjligt svar på frågan är sammanträffandet. Det vill säga att Hamas attack den 7 oktober 2023 och den efterföljande sönderbombningen av Gaza sammanföll med en snabbt växande auktoritarianism. I Israel fanns Netanyahu, i Europa Meloni och Orbán och sedan kom omvalet av Trump och AFD:s framväxt, för att nämna några exempel. De omfattande protesterna mot Israels krigföring och de antisemitiska övertoner som ibland hördes gjorde frågan till en arena där flera agendor sammanföll.
Detta möjliggjorde bland annat helt oproportionerligt hårda tag mot aktivister (till och med deporteringar) i den ”goda” kampens namn och har nu fått en slagsida där uppenbar antisemitism och konspirationsteorier sprids i Sverige, och där kritiken mot det avfärdas som försök att tysta pro-palestinska röster.
Samtidigt existerar en vilja att ställa judar mot muslimer för att rättfärdiga islamofobi och begränsa invandring. För att beskydda en minoritet förläggs hotet mot den hos en annan. Att konstatera detta är inte att förneka att det finns antisemitiska muslimer och en utbredd sammanblandning mellan kritik av Israel och antisemitism. Poängen är dock att antisemitismen blir ett behändigt medel för att bedriva en anti-immigrationspolitik av samma röster som i andra tider inte ser judar som givna samhällsmedborgare.
Ett annat mer abstrakt skäl handlar både om en höger/vänster-skala, ett världssamvete och vem som är bär historiens brott på sina axlar. Detta är inte en punkt som passar den amerikanska kontexten, jag tror inte att Trump drivs av dessa parametrar. Men i ett svenskt och europeiskt sammanhang står å ena sidan högern upp för ”goda” värden i kampen mot antisemitism och försvarar en europeisk samhällsordning (implicit yttrandefrihet och religionsfrihet, även om den fokuserar på en minoritets rätt). Å andra sidan kämpar vänstern för alla livs lika värde och sörjbarhet, katastrofen i Gaza, men tappar frågan om antisemitism som en given del av varje antirasism.
I taxichaufförens backspegel hänger en kartkontur av Israel, Västbanken och Gaza i silvrig metall med en palestinsk flagga på. Vad han tycker om judar eller vilken typ av stat han önskar på platsen vet jag inget om, men jag föredrar att han inte vet att jag är jude.
