Den virala novellen påstås vara stulen
Ingen har sagt att det ska vara rättvist
Okej, är ni med? 2017 blev Kristen Roupenian ”viral” med Kattmänniska. Att en novell får så mycket publicitet händer nästan aldrig, men berättelsen kom mitt under metoo och handlade om sexualitet i gråzonens skala.
En essä i nättidningen Slate (8/7) återaktualiserar novellen. Skribenten Alexis Nowicki menar att historian som Roupenian skildrar är stulen från hennes liv. Så till den grad att Nowickis vänner undrar om det är hon som skrivit Kattmänniska under pseudonym.
Det krävs många tecken för att påvisa detta. Nowicki träffar den mycket äldre "Charles" när hon ska börja på universitet. I honom får hon inblick i hur en framtida, vuxen relation kan komma att se ut. Deras innerliga, men något tabubelagda, relation pyser ut när Alexis börjar umgås mer med jämnåriga.
Under den långa, vindlande läsningen undrar jag: vari består plagiatet? Kattmänniska handlar om en dejt som slutar med dåligt sex som först i efterhand framstår som motbjudande. Nowicki beskriver något helt annat – den första riktiga kärleken, som lämnar outplånliga intryck.
Till slut blir det tydligt: Arbetsplatser, stad, skola, fysiska attribut och lokaler för dejter är identiska. Detta eftersom Charles faktiskt kände Roupenian, och berättade om relationen. Och ja, en erfaren författare hade ändrat detaljerna. Roupenian blev känd över en natt, dessförinnan var hon en student med höga ambitioner. När Roupenian och Nowicki mejlar om saken så kommer ett erkännande med reservationen att ingen rimligtvis kunde anat hur stor novellen skulle bli, och att det fortfarande är fiktion.
Saftigt, absolut. Intressant, på sätt och vis. Stöld? Nej. Alexis känner sig ”invaderad” och det har hon all rätt att göra. Texten gör halvhjärtade försök att styra in mot en allmän debatt om autofiktion, men mest är den ett desperat försök att få visa sin sida av en novell som redan diskuterats långt mer än vanligt.
Och det ironiska är att försöken att problematisera autofiktionens besatthet av verklighet snarare betonar personfixeringen. På kort tid har ett flertal nästan identiska fall fått uppmärksamhet. 2019 blev influencern Caroline Calloway känd för den breda massan. Inte på egna meriter, utan för att hennes före detta bästa vän, Nathalie Beach, skrivit en lång text i The Cut där hon avslöjar sig själv som personen bakom framgångarna. Beach har skrivit instagramtexterna som blivit Calloways signum, hon har även spökskrivit det mesta av den självbiografiska boken vars förskott Calloway festat upp.
2020 kom romanen Min mörka Vanessa av Kate Russel i Sverige. Den föregicks av kontroverser sedan en annan författare, Wendy C Ortiz, sagt att den liknade hennes egen bok. Ortiz pekade på rasistiska strukturer inom förlagsbranschen, men narrativet försköts snabbt till att Russel skulle be om ursäkt och redovisa sin egen historia om eventuella övergrepp. ”Istället för att säga ’metoo’ ropar man plagiat”, säger professor Frida Beckman i DN om händelsen (8/5 -20).
Nowickis text framstår dock som ett hjul som fått fart och bara fortsätter snurra. Den största likheten med hennes eget liv menar hon är den "huvudsakliga dynamiken". Utan att vilja låta förminskande så finns oändligt antal sådana texter som väntar på att se dagens ljus. Det betyder inte att man per definition har rätt till sin berättelse. Så orättvisa är skönlitteraturens villkor.
