Hjärtat är viktigast, men glöms bort i valet
Vi måste diskutera ett alternativ till det moderna samhället
Inget förändrar livet så mycket som en allvarlig sjukdom. Sedan en anhörig fick hjärtproblem har jag slukat allt som kan ge en förklaring – och insett att hälsa är det mest radikala vi kan ägna oss åt politiskt.
Hjärtinfarkter är den vanligaste dödsorsaken i världen. Nio av tio riskfaktorer har med hur vi lever att göra. Vad vi äter, hur mycket vi rör på oss, stress.
Det finns klara samband mellan arbete och hjärtsjukdom. Den som har små möjligheter att påverka sitt arbete och samtidigt har alltför höga krav, löper högre risk.
Många saker som skadar oss är kopplade till den moderna livsstilen i västvärlden. Vi har under kort tid gått från att arbeta utomhus till att sitta stilla inomhus i flera timmar. Vi har gått från att barn uppfostras med hjälp av flera vuxna till att föräldrar blir alltmer isolerade. Och våra äldre lever i ensamhet.
Ändå fortsätter vi att bygga samhället långt ifrån harmoni med naturen eller oss själva. Bilar får gå före cykel- och gångvägar, vinst på arbete får gå före kortare arbetstid.
Här ligger ett gigantiskt politiskt projekt. Men vi är tyvärr korkade, det har inte minst valrörelsen visat. Vi är livrädda för kriminalitet trots att den inte har ökat. Och vi kopplar den till invandringen, trots att vi medvetet gjort en stor del av arbetsklassen fattiga.
När finanskrisen kom 2008 tog man inte chansen att ställa om det ekonomiska systemet.
Ingen har fångat det så väl som författaren Suketu Mehta när han i The Guardian skrev att ”västvärlden förstörs inte av migranter, utan av rädslan för migranter”.
”I land efter land återvänder fascisternas spöken och sitter i parlament i flera länder. De har framgångsrikt övertygat sin befolkning om att det största hotet mot deras nationer inte är auktoritärt styre eller ojämlikhet eller klimatförändringar, utan migration. Och för att stoppa denna våg av migranter, måste allas medborgerliga friheter inskränkas.”
Men det kanske inte är så konstigt att det här är den dominerande berättelsen. För vem presenterar ett alternativ? Hur ser ett liv bortom det kapitalistiska samhället ut, där vi inte förbrukas som varor? Där vi inte stressar tills hjärtat slutar fungera. Det kan inte vara rimligt – med klimathotet hängandes över oss – att de rika fortsätter att leva som om inget har hänt medan andra sliter och dör i förtid.
Förr fanns en bred vänster som pratade om framtiden, om det goda livet. Den var något att se fram emot, inte rädas för. Men nu lider Socialdemokraterna av att reflexmässigt blicka bakåt. När finanskrisen kom 2008 tog man inte chansen att ställa om det ekonomiska systemet. Sen kom pandemin som än en gång visade att det går att omorganisera samhället, men den chansen togs inte heller. Och nu lever vi i effekterna av klimatkrisen som bara kommer att bli värre. Lösningen blir att dämpa effekterna istället för att gå till botten med orsakerna.
Jag var kanske en av få som uppskattade regeringens förslag om en ny familjevecka som presenterades förra året. Inte så mycket för åtgärden i sig, som att det var första gången på länge ett förslag andades värme och hopp. Det dirigerade tid från arbetet till människan. Det behövs mer hjärta i politiken, annars dör människan.
