Min tro på framtiden dog med korallreven
Det är advent men allt hopp är ute
Det är första advent i dag. Det första ljuset vi tänder ska symbolisera hoppet. Har jag läst.
Gud och religionen har jag ratat sedan länge, men hopp? Det är något. Även utan ljusstakar proppade med fönsterlav, och Sisleys exklusiva skönhetskalender (priset på åtta tusen spänn vägs upp av gratis frakt med någon av budfirmorna som kämpar sig fram i snö och slask med förnedrande låg ersättning).
Hopp är något. Men jag har insett att jag har slutat tro på världen, på förändring. Jag vet att vi kan göra skillnad, men tror inte längre att vi kommer göra det. Det gäller tyvärr för väldigt många områden, men värst är förstås klimatkrisen. Vi kommer inte att göra nog för att förhindra den totala katastrofen. Den som tror annat är uppe i det blå, drogad och dum.
Det är som författaren Gun-Britt Sundström säger när hon får frågor om klimatet i P1:s program Söndagsintervjun. Programledaren Martin Wicklin pressar på om behovet av optimism. Sundström svarar: ”För att vara optimistisk i dag vet jag inte hur man ska vara funtad. Enda möjligheten att ha något hopp längre nu är såvitt jag kan begripa om man har en tro på någon övernaturlig verklighet.”
Hon har rätt.
Även trösterika bedrägerier är lurendrejeri.
Vi kan inte tro på framtiden eller känna hopp. Det är inte något att dra till med en söndag i december, bara för att ha något att skriva till advent. Nej, det är ingen punchline utan en fruktansvärd process där man långsamt närmar sig insikten. Den sätter sig i kroppen utan att erbjuda lättnad eller stillhet. Det är en fullständigt förödande slutsats att tvingas dra. Martin Wicklin undrar vad vi ska göra men Sundström erbjuder ingen lösning: ”Jag vet inte. Jag är fullständigt, fullständigt hjälplös.”
Jag känner likadant om det politiska tillståndet, jag skrev om det apropå partiledardebatten i SVT i oktober. Jag tror inte längre på dem, varken som enskilda företrädare eller som representanter för det system som nu misslyckas kapitalt. De kommer inte bara att ignorera det övergripande problemet, klimatförändringarna, de kommer också att behålla, försvara och slåss för det system som ger oss alltifrån global uppvärmning till jordsönderslitande extraktivism och slavlika arbetsvillkor.
Jag tror inte längre på en vändning, en förbättring. Tvärtom kommer inte ens undergången vara en olycka som kommer ensam, den får sällskap av en rask internationell avdemokratisering. Där land efter land avskaffar grundläggande rättigheter, där rättssäkerhet och yttrandefrihet omförhandlas och där internationell rätt blir ett skämt. Där det blir normalt att både fängsla och döda barn.
Jag kommer nog att klara mig okej. Jämförelsevis. Jag är ju vit och rik. Jämförelsevis. Det är så att säga inte mig det är synd om. Därför tycker jag inte heller att det är en bra sak att sluta hoppas och vill inte uppmana någon att sluta försöka. Tvärtom. Men det vore oärligt att inte säga som det är. Även trösterika bedrägerier är lurendrejeri.
Jag tror fortfarande att det var sant som de sa när jag var barn att om korallreven dör så är det kört. Och nu är korallreven förlorade. Det är kört.
När klimataktivister kedjar fast sig, limmar fast sig och sölar ner på konstutställningar känner jag inte hopp. Jag ser inte förändring framför mig. Men jag känner att det är rätt sak att göra. Att demonstrera och protestera är viktigt ändå. För vem du blir, vem det gör dig till, när du försöker leva på ett sätt som går att försvara. Det kanske låter motsägelsefullt men jag menar att det har ett värde mitt i sönderfallet. Även när det inte gör skillnad. Att verka och göra är något mer än bara en instrumentell aktivitet.
”Alla vet att vi går mot ett tillstånd där det inte finns förutsättningar för det samhälle vi har”, säger Gun-Britt Sundström i P1. När jag pratar med mina vänner får jag motfrågan om jag inte har en plikt att hoppas och tro. För att jag har fått barn nu, men också för att jag så privilegierad.
Det är nog sant, det om plikten. Frågan är bara hur ska den ta sig uttryck? Gun-Britt Sundström erbjuder ingen lösning. Men hennes uppriktighet i Söndagsintervjun bärs fram av en sådan friskhet att den känns i det närmaste uppfordrande: ”Jag vet lika lite som någon annan hur man som enskild människa ska förhålla sig till det här.”
Café Bambino: Lättsmickrade politiker och Kennedyklanens förbannelse
I själva verket: Aktivisterna på Nationalmuseum
