Hockeykillarnas kärlek är mer än spicy bögsex
”Heated rivalry” ger mig hopp om framtiden
Vad som hänt: En liten kanadensisk streamingtjänst gör tv-serie av Rachel Reads grovt spicy (kod för kn***iga) romance ”Heated rivalry”. I serien följer vi hockeyspelarna Shane och Ilya på deras väg från lovande rookies till framgångsrika NHL-proffs. Med den lilla detaljen att de, från första mötet i tonåren, har sex. Tungt, svettigt sex. Allt eftersom åren går utvecklas även känslor. Förbjudna, riskabla känslor. Vi får inte! Vi kan inte! Smärtfyllda, längtande blickar.
Klubb- och sponsorkontrakt på miljoner ligger i potten. Den ena har utsetts till ”förebild för barn och unga”.Båda är lagkaptener. Miljön de befinner sig är omvittnat homofobisk och sprängfull med trista machoideal. De tvingas leva garderobsliv med allt som ingår: upprepade lögner inför vänner och familj, självhat och den konstanta skräcken för att avslöjas.
Gensvaret? Kollektiv masspsykos. Efter att första trailern släpptes i höstas började fans från hela världen vråla om att tjuvkoppla streamingtjänsten Crave som når blott fyra miljoner hushåll. Till slut fick HBO USA tummen ur och gjorde den tillgänglig för ytterligare 54 miljoner. Bara dagar senare var succén ett faktum. Skådisarna Connor Storrie och Hudson Williams som spelar det trängtande paret gick från okända till heta it-boys över en natt.
Att bögfansen jublar är lätt att förstå. På sociala medier pratar man om vikten av representation och hur skönt det är att äntligen få se en böghistoria med lyckligt slut. För det löser sig ju för hockeykillarna. Jag skulle inte kalla detta en spoiler, i romancegenren finns sådana löften med från början. Alltså ser vi här män som älskar varandra utan att förskjutas, insjukna, misshandlas eller mördas. Våra sårade ”Brokeback Mountain”-hjärtan helas, åtminstone delvis. Extra berörande är de anonyma vittnesmålen från före detta samt aktiva idrottare inom hockey, football och basket som fortfarande känner sig tvingade att hemlighålla vilka de är. Året är 2026 och vi har ännu inte haft en öppet homosexuell spelare i högsta hockeyligan NHL.
Efter att ha sett sista avsnittet textar jag mina vänner. En gaykille som liksom jag är uppvuxen i Örnsköldsvik berättar att han inhalerade serien, bitvis gråtande. Liksom många andra väntade han med att komma ut tills han lämnat staden som är känd för sin produktion av vapen, pappersmassa samt flest hockeyproffs per capita. Därmed är det också platsen med flest vaggande ankrövar på stan (men det är en bisak).
När jag och min vän bodde i Örnsköldsvik under tidigt 2000-tal florerade två påståenden samtidigt: att vi hade Sveriges spermietätaste bubbelpool (shout-out Paradisbadet) och att det var landets mest homofientliga stad. Ett av dessa påståenden var sant. Vi har hockey och machokultur på ena sidan, frikyrkor på andra.
Kommunen har försökt få bukt med problemet, bland annat genom att dela ut hbtq-certifieringar. Men 18-årige Anton Nilsson menar att problemen kvarstår. ”Jag kommer inte kunna leva det liv jag vill här”, säger han till Örnsköldsviks Allehanda och berättar om en högstadietid där han fick utstå rop i korridorerna och uthängningar på nätet. ”Vi lever i en machokultur som ingen pratar om.”
Certifieringar ser bra ut på ytan, men förändras något i grunden? För sin egen del ser Anton ingen annan utväg än att flytta så fort han kan. Och innan jul kunde vi läsa om Frida Perstrand som hela livet varit engagerad i kyrkan. Efter en intervju i Regnbågspodden, där hon berättat hur det var att komma ut som gay mitt i livet, sparkades hon från sitt uppdrag som barnledare i Örnsköldsviks pingstförsamling. ”Det är inte för att du är homosexuell, men vi har inte förtroende för dig”, meddelades hon i ett brev.
Akut hög på ”Heated rivalrys” kärlekshormoner vågar jag ändå vara optimistisk. För jag tror på berättelsens och bildens makt. Om vi ser hockeyspelare kyssas på isen betyder det att bilden finns inom oss, att i våra minnen har det faktiskt hänt. Det känns åtminstone som om en gammal, milshög mur börjat rivas ner. Var det så här instagramfeministerna kände när Lisa Ekdahl sa att patriarkatet faller inom vår livstid? Det smådumma, bubbliga hoppet. Äntligen fattar jag?
Verkligheten hänger kanske inte med fiktionen den här gången. Men förhoppningsvis inom vår livstid.
