Pappor – vad ska vi ha dem till?

Otto Gabrielssons uppgörelse med sin far Jörn Donner saknar allmänintresse – men Linda-Maria Grönkvist gör litteratur av sin frånvarande pappa

Margit Richert

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2020-05-28

helskärm

Vad ska vi med fäder till?

I djurvärlden är de ofta frånvarande, hos människorna likaså. För att vara så ofullkomliga lämnar de stora hål och revor i livet efter sig. En fader består av en fullständig, kvinnlig kromosom i förening med en trasig, stympad Y-kromosom. De kan inte föda barn, de kan inte amma, de är den överlägset vanligaste orsaken till våld inom hemmet. Behövs de ens?

Min far var 52 år gammal när han fick mig. Och sisådär tretton år senare fick han min yngsta syster. Totalt blev det femton barn med tre fruar. Hos oss i den sista kullen om sju stannade han, även om han inte alltid kom ihåg våra namn på första försöket.

Jag har fått höra av både främlingar och vänner att han var självisk. Det var för sent att skaffa barn. Och så många. Och snart skulle han ju dö! Av omgivningen inskärptes tidigt en känsla i oss av vår fars förestående bortgång, och under uppväxten låg jag vaken stora delar av nätterna i skräck och vanmakt. När han väl försvann i lungcancer, 85 år gammal, hade jag varit förberedd i snart sagt hela mitt liv.

Jag minns honom med värme, men jag är också smärtsamt medveten om att jag kunde bli en egen individ först när han var borta. Misstanken fanns alltid att min fars liv hade levts innan jag föddes. Swingpjatt, värdepapperssmugglare, godsägare på Mallorca, grottutforskare, krögare, konstnär.

En stor värld där vi inte fanns öppnade sig bakåt i hans berättelser, och jag tror aldrig riktigt att jag lärde känna honom annat än som fiktion. Han var själv plågad av en usel relation med en misshandlande far. Men han försökte – som han försökte. Och vi syskon blev i alla fall trasiga på olika sätt.

I självbiografin ”Mammuten” beskriver Jörn Donner sin son Otto Gabrielsson som ”ett misstag”. Det återkommer sonen till i sitt rasande brev ”Vildhavre”, som sägs ha skrivits med avsikt att fadern skulle läsa det. Jag är glad att Donner slapp – inte för att jag tror att han skulle ha blivit särskilt allvarligt sårad, utan för att han skulle ha mosat sin son fullkomligt offentligt.

Jag tillhör inte det Team Donner som Gabrielsson är övertygad härskar i den svenska offentligheten, men som läsare tvingas man nästan att ta faderns parti. Gabrielssons text är helt enkelt för elak. De hätska utfallen haglar; mycket spinns av att fadern petar sig i näsan och att han en gång behövt skita hos Gabrielssons mor. Han är ”ett känt varumärke men en tyvärr helt värdelös produkt”. Ibland blir det nästan (men bara nästan) komiskt, som när sonen ska analysera varför fadern är en dålig författare, vilket han inte är:

”Jag ska i stället berätta för dig varför dina skönlitterära böcker inte lyfter. Jag ska berätta det för dig, för jag tror att du innerst inne är nyfiken på varför ditt skrivande ändå aldrig når så hög nivå. Du måste ha tänkt på det många gånger. (…) För att skapa skönlitteratur krävs i regel att man åtminstone kan ge röst åt fler karaktärer än en. Du fantiserar och börjar skriva. På ditt av begränsad handhygien och näsutforskande nerskitade tangentbord börjar dina fingrar gå. Resultatet blir alltid detsamma. I dina tankar når du inte längre ut än till dig själv och huvud­personens beteende, det vill säga ditt eget (…) Alla andra personer i boken är som skuggfigurer.”

Detsamma måste jag dessvärre säga om Gabrielssons egen bok – Donner förblir en skuggfigur som sonen rasar mot. En katalog av oförrätter räknas upp från det obegripligt futtiga till det objektivt gräsliga, men argast verkar Gabrielsson vara över att ha blivit snuvad på den status som det innebär att vara författarson. Som utomstående vet jag inte om jag avundas Donners ”äkta” söner, framför allt inte om fadern var så vedervärdig som Gabrielsson beskriver.

”Ge för fan inte ut det här brevet! Om det kommer ut vet jag att det bara kommer att gynna ditt falnande rykte” skriver Gabrielsson i ett försök till självinsikt, och det är bara att hålla med. ”Vildhavre” saknar allmänintresse, som det ju heter numera, och skadar tyvärr sonen långt mer än fadern. Att Gabrielsson inte mår bra är smärtsamt tydligt, och väcker en hel del publiceringsetiska frågor. Förlaget bör ta sig en allvarlig funderare – det hade nog varit bättre för alla inblandade att låta det här brevet ligga kvar i byrålådan.

Desto större fröjd att ge sig på Linda-Maria Grönkvists debutroman ”Fadertabberaset” (Ekström & Garay). Även Grönkvist har en frånvarande far, men väljer fiktionen för att närma sig ämnet. Den framgångsrika bloggaren Nina kontaktar efter en blackoutblöt gala sin far via en dejtingsajt under falskt namn. Det som inte får hända händer givetvis, och fadern blir intresserad.

Upplägget låter som ett anfall av klassisk debutantsjuka, den åkomma som uppstår när en författare kärat ned sig lite för mycket i en lite för konstruerad idé och sedan får ägna en hel roman åt att krångla sig ur problemet igen. Men här fungerar det, och det fungerar faktiskt riktigt bra.

Det är plågsamt – men aldrig pinsamt – att följa Ninas våndor när hon, förförd av sin fars blick, trasslar in sig i en härva av sexuell makt, själens längtan efter att bli sedd till vilket pris som helst, och hämndfantasier som inte nödvändigtvis går att genomföra som tänkt.

Det är smart, det är snyggt och det är förvånande trovärdigt, helt enkelt för att Grönkvist är en skicklig stilist. Upplägget hade kunnat låna sig till en habilt småsnaskig feelbad av den sort som folk hetslyssnar på på  Storytel, men Grönkvist är alldeles för skruvat begåvad för att låta berättelsen fastna i de förväntade hjulspåren.

Kapitlen ur den kåte, kontrollberoende faderns perspektiv hade kunnat kräva åtskilliga skämskuddar att gömma sig bakom i en sämre författares händer, men ger en obehaglig, skev svärta till berättelsens vemodiga nerv. Det var länge sedan jag satte skrattet i halsen på det här sättet med en svensk skönlitterär debut.

Vad ska vi då med fäder till, förutom att skriva om deras tillkortakommanden? ”Det är genom att bli utgiven som jag kan bevisa för mig själv och honom att jag inte är ett misstag” skriver Gabrielsson mot slutet av ”Vildhavre”.

Om det bara vore så enkelt. En frånvarande far går att leva med, men en alltför närvarande, även i döden? Man ska vara försiktig med vad man önskar sig.