Ruinerna som syrier förväntas flytta hem till

Publicerad 2025-01-28

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Åk hem, sade Jimmie Åkesson till syrier i Sverige direkt efter Assadregimens plötsliga fall i december.

Enligt Migrationsverkets rättschef riskerar en del syrier att bli av med sina uppehållstillstånd i Sverige om de besöker sitt forna hemland.

Men vad har de att återvända till? Frilansskribenten och mellanösternanalytikern Bitte Hammargren har besökt Syrien, en dryg månad efter diktaturens fall.

Bashar al-Assad var som en maffialedare förklädd till statschef. När den syriska diktaturen föll den 8 december gick det fort. Rebellerna från islamisterna i HTS, Hayat Tahrir al-Sham, som ryckte fram från Idlib i norr till Damaskus i söder, mötte nästan inget motstånd från en djup demoraliserad armé. I stället slet armésoldater av sig sina uniformer. Assad flydde i skydd av mörkret till Moskva och tog med sig Syriens guldreserv. Sina kollaboratörer lämnade han i sticket.

Här i Damaskus vill ingen i dag associeras med Assad. Kvar på väggarna finns porträtt med utstuckna ögon eller tomma fläckar efter snabbt nedrivna ”idolbilder”. Hans forna samarbetsmän i de avskydda säkerhetstjänsterna har antingen flytt, ömsat skinn eller häckar vid Syriens kuststäder.

Syriernas första berusande frihetsfas sedan diktatorn fallit och fängelseportarna öppnats är förbi. Landet har gått in i en mer avvaktande fas. Men över kafébord talas politik öppet på ett sätt som var förenat med fara förr. ”Väggarna hade öron”, säger man om Assads Syrien.

Framtiden är dock osäker. De som befriats från regimens skräckfängelser lever med sina trauman. Bevis över den forna regimens brott, som de massgravar som nu hittas, måste säkerställas. Men den frivilliga räddningstjänsten, Vita hjälmarna, anser att det slarvas betänkligt. I det ökända Sadnayafängelset får jag också till min förvåning se en HTS-soldat tända eld på ett id-kort som vi hittar på golvet utanför en mardrömslik isoleringscell i stället för att spara det till dokumentation.

 

Den första berusande frihetsfasen över och stämningen i landet är mer avvaktande. Men på barer och kaféer talas det öppet om politik, vilket var farligt under diktaturen.

14 år av förödande krig kostade en halv miljon människor livet. Det återstår också att hitta minst 130 000 ”försvunna”, enligt FN:s beräkningar. De vita hjälmarna tror dock att mörkertalet är mycket större och uppmanar sina landsmän att rapportera in de försvunna.

HTS-soldater från Idlib, Homs och Aleppo tar gärna selfies med utländska journalister på gatorna. Men många Damaskusbor håller sig avvaktande till dem, även om majoritetsbefolkningen är sunnimuslimsk och de flesta konservativa. Från olika håll i landet berättas om summariska hämndaktioner, däribland utomrättsliga avrättningar i Homs, men under min vecka i Damaskus är det lugnt på nätterna. Ingen skottlossning hörs. Ingen bil jag åker med blir stoppad vid några vägspärrar – vilket brukar vara vardagsmat i Mellanöstern – utom när jag ska besöka den shiitiska helgedomen Sayyeda Zeinab söder om Damaskus. Förr kontrollerades vägspärrarna av den libanesiska Hizbollahmilisen, som var allierad med Assad. Nu är det sunnifundamentalister från HTS som bemannar vägspärren med sina maskingevär.

Jag rör mig i olika miljöer i omvälvningarnas Syrien: Damaskus gamla stad, kaféer och konstgallerier i stadskärnan, krigshärjade östra förorter, ett palestinskt flyktingläger och Sadnaya norr om huvudstaden, med dess ökända fängelse, tidigare kallat ”mänskligt slakthus”. Sadnaya är annars känt för sina kyrkor och kloster med rötter i urkristendomen och för en bedövande utsikt.

De flesta visar en påtaglig lättnad över att Assads ”monstruösa” epok är över, men också osäkerhet över vad som kan ske i framtiden. Behoven är skriande.

 

HTS-soldater från Idlib, Homs och Aleppo låter sig gärna fotograferas av utländska journalister.

17 miljoner syrier behöver humanitär hjälp. Sex miljoner är internflyktingar. Samtidigt har över sju miljoner syrier flytt landet, främst till grannländerna. Stora delar av infrastrukturen är förstörd. Sjukvården går på kryckor. Hårda FN-sanktioner, kvarlevor sedan Assads tid, gör det omöjligt att föra över pengar via utländska banker eller betala med kort. Sanktionerna hindrar också syrier från att ladda ned vanliga appar som till exempel för Facetime på sina mobiler eftersom det kräver kryptering. Av 5,5 miljoner byggnader runt om i landet uppskattar FN:s utvecklingsprogram UNDP att två miljoner är helt eller delvis förstörda. Landets BNP har under de senaste 14 åren sjunkit från 54 miljarder till 8 miljarder dollar.

Alla som reser in i landet måste växla valuta vid gränsen. För mina fem slanka hundradollarsedlar får jag tjocka sedelbuntar med syriska pund nedpackade i en grå plastpåse, som verkar väga ett halvt kilo. En syrisk väninna ger exempel på inflationen. År 1994 kunde hennes föräldrar köpa en lägenhet på 85 kvadratmeter för 400 000 syriska pund. I dag får hon ett par jeans för samma belopp.

Var ska man börja för att bättre förstå dagens Syrien, ett land där hela samhällen och stadsdelar ligger i ruiner? Jag åker till det stora palestinska flyktinglägret Yarmouk i Damaskus.

 

”Netanyahu lärde sig av Bashar”, säger en man om ruinerna i Yarmouk

Ruinerna i syrier
Ruinerna i syrier
1:21

Under Assadklanens halvsekel vid makten fick inte journalister besöka lägret utan regimens tillstånd och sådana var svåra att få. Men en och en halv månad efter Assads brådstörtade flykt till Moskva hoppar jag in i en vanlig gul taxi på Damaskus gator och blir körd dit utan hinder. Vid infarten finns inte längre någon vägspärr. Ingen frågar efter mina papper. Inte en enda beväpnad person från HTS:s säkerhetsstyrkor syns till när jag fortsätter till fots genom gränderna.

En gång bodde här en miljon palestinier och syrier, säger invånare som flyttat tillbaka. I dag tros bara 3 500 familjer (kanske runt 15 000 personer) leva här, de flesta palestinska flyktingar, enligt FN-organet Unrwa. Större delen av Yarmouk är obeboeligt på grund av alla sönderskjutna bostäder, skolor och sjukhus liksom bristen på el och vatten – och på grund av alla sprängmedel och minor som kan ligga gömda i rasmassor och förstörda huskroppar.

– Netanyahu lärde sig av Bashar, säger en man som jämför sin raserade hemmiljö med bilderna av det månlandskap som den israeliska militären förvandlat norra Gaza till.

Jag träffar Ahmed, som nyligen flyttat tillbaka till Yarmouk. Jag får hoppa upp bakpå hans mc. Vi kryssar fram mellan små kratrar efter bombsplitter och granater och förbi skelett av forna byggnader, som en gång varit flerfamiljshus, skolor, sjukhus och butiker.

Med Tidöpartiernas politik kommer inte Sverige att bidra till att återuppbygga Unrwaskolor eller kliniker här

Yarmouk är ett slående exempel på varför det krävs enorma insatser för att göra det möjligt för människor att flytta tillbaka. Byggnader som går att rädda repareras för hand. Men det mesta måste bulldozras bort. Några byggmaskiner ser jag inte till. I avsaknad av vattenledningar kör tankbilar hit vatten. Det sägs att Norska flyktingrådet står för dem.

Men var finns de svenska insatserna? Jag ser inga. Sverige har dessutom dragit in sitt bistånd till FN:s organ för palestinska flyktingar, Unrwa, vilket drabbar Yarmouk, det största lägret för palestinier i Syrien. Av Unrwas tidigare 16 skolbyggnader i lägret är bara en reparerad och måste nu köra i tvåskift. Med Tidöpartiernas politik kommer inte Sverige att bidra till att återuppbygga Unrwaskolor eller kliniker här.

Yarmouk ödelades under många år av strider mellan rebeller och regimen och dess allierade. År 2015 upprättade terrorgruppen IS en bas i lägret. Men varken de eller Assadregimen hade många sympatisörer här, betonar invånare som har flyttat tillbaka.

 

Jag träffar en överlevare av rang, en palestinsk ålderman, Sami Khatab, kallad Abu Mohammed efter sin äldste son. Han flyttade tillbaka till lägret med delar av sin familj 2022, medan andra är utspridda i den palestinska diasporan. På frågan om sin ålder svarar Abu Mohammed med plirande blick: ”Ett århundrade”. Han talar med den brittiska accent som han lärde han sig som ung i Palestina under den brittiska mandatperioden. I samband med Israels upprättelse 1948 tvingades han fly från sin hemby Ein Zeitoun (Olivkällan) utanför Safed, först till Libanon och sedan Syrien. Genom årtiondena har han överlevt rader av israeliska, palestinska och syriska ledare, och han tänker inte ge upp än. Palestinier i Syrien är inte medborgare i landet och de flesta tycks ha kvar sin dröm om att återvända till Palestina, eller dagens Israel.

Sami Khatab, kallad Abu Mohammed, enligt egen utsago ”ett århundrade” gammal.

Abu Mohammed minns Assadregimens flygbombningar av Yarmouk med ryska Migplan år 2012. Den första bomben träffade den stora Abdel Qader-moskén och borrade sig ned från kupolen genom fem våningsplan. Under bombningen befann sig bedjande och internflyktingar i moskén.

– Jag var i moskén för att be när den flygbombades. 13–14 människor dödades, minns Abu Mohammed. Attacken, kallad ”Mig-massakern”, utlöste en massflykt. De som stannade straffades för rebellernas strider mot regimen genom beskjutning från artilleri, oljefatsbomber från luften och månader av belägring. Svältande tvingades äta löv, gräs och lösdrivande hundar och katter för att överleva.

Först i dag kan arbetet med att återuppbygga Abdel Qader-moskén ske. I avsaknad av byggmaskiner bärs varje betongsten upp på krökta ryggar.

Abdel Qader-moskén i Yarmouk byggs i dag upp för hand. Den bombades av Assadregimen 2012.

Ahmed kör mig vidare på sin mc. Han bromsar in framför ett av Yarmouks tidigare sjukhus, det enda av tre som går att återuppbygga.

– Före Assads fall var det förbjudet för oss att ta in byggmateriel här, säger Kamal al-Masri som sitter i styrelsen för en välgörenhetsorganisation. Han visar den mödosamma restaureringen. Över en sönderspräng trappa lägger byggjobbarna smala bräder som vi får balansera på för att komma upp till det som varit sjukhusets övre våningsplan, där det legat specialistmottagningar, vårdavdelningar, ett BB och en intensivvårdsavdelning. Sjukhuset hyste en gång cirka 50 bäddar. Om vi bara får in finansiering från utlandet kommer sjukhuset att återställas och personalen att komma tillbaka, försäkrar Kamal al-Masri.

– Men ruinerna av de andra sjukhusen måste schaktas bort.

Syrien är ett av de länder i världen som är mest kontaminerat av minor och odetonerade sprängmedel. Det är också det land i världen där kvarvarande ammunition skördar flest människoliv, särskilt inom jordbruket och bland barn.

På åtta av tio åkrar runt om i Syrien kan det ligga odetonerad ammunition, säger Aida Burnett-Cargill, koordinator för minröjning inom Whole of Syria mine action. Drygt 14 miljoner syrier lever i områden där det kan finnas minor och sprängmedel kvar, berättar hon när vi möts i Damaskus. Yarmouk är ett av de särskilt angelägna områdena för minröjning.

 

Vad ska människor som återvänder i dagsläget till Syrien leva av? Nio av tio syrier befinner sig under FN:s fattigdomsgräns, vilket betyder att de har mindre än 25 kronor om dagen att leva av.

Ahmed är arbetslös, liksom de flesta i Yarmouk. På samma vis är det ställt i den krigsdrabbade förorten Harasta, en bit norrut. En familj på tre generationer tar emot. Ingen av familjens fyra vuxna söner har något jobb idag. Under Assadtiden tvingades gamle farfar tömma sina besparingar, eller kanske skuldsätta familjen, för att få ut en son ur fängelse. En annan son, som var dömd till 31 år, slapp ut först vid befrielsen den 8 december.

– Vi är så fattiga, säger hans hustru som ömmar för sina barnbarn.

Till detta Syrien håller svenska UD kvar sin reseavrådan. Ingen svensk minister eller myndighetschef har besökt Damaskus sedan maktskiftet i december. Norges utrikesminister Espen Barth Eide har däremot nyligen varit i Damaskus. Hans svenska kollega Maria Malmer Stenergard uppmanade efter Assads fall kvarvarande svenskar att skyndsamt lämna Syrien. Men SD-ledaren Jimmie Åkesson tycker att syriska flyktingar i Sverige ska återvända.

Enligt FN:s beräkningar har antalet syrier som vill återvända efter regimens kollaps ökat från en till 30 procent

Av sex miljoner syriska flyktingar runt om i världen önskar många otvivelaktigt det. Många har dock rotat sig i sina nya hemländer, som Sverige. Men även den som bytt hemland har behov av att återse anhöriga som de varit skilda från i ett årtionde eller mer. Av syriska flyktingar i grannländerna Libanon, Turkiet och Jordanien har hittills 210 000 återvänt efter Assads fall. Innan dess återvände 300 000 syrier från Libanon, medan landet var under israeliskt bombardemang i kriget med Hizbollah. Enligt FN:s beräkningar har antalet syrier som vill återvända efter regimens kollaps ökat från en till 30 procent.

Ledaren för Syriens övergångsregering, Ahmad al-Sharaa, välkomnar återvändandet men vill se det gradvis och organiserat, inte genom massdeportationer. FN:s flyktingkommissarie Filippo Grandi, som just besökt landet, betonar hur viktigt det är med hållbart återvändande. Det innebär satsningar på säkerhet, politisk stabilitet och respekt för Syriens mångfald, och inte minst stöd till återuppbyggnad.

Och så länge FN-sanktionerna är kvar kan inte ekonomin komma i gång, åkermarker minröjas i stor skala, arbetslösa få jobb och barnen få skolor och lekparker att röra sig i.

Café Bambino: Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge

Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge
Medålderskris, nedfrysning och slutet på en nyliberal båge
57:37

LÄS VIDARE

Publisert:

OM AFTONBLADET

Tjänstgörande redaktörer: Love Isakson Svensén, Filip Elofsson och Nils Höglander
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
Stf ansvariga utgivare: Karin Schmidt, Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt

OM AFTONBLADET