Undergångsfascism sätter världen i brand

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vi lever i en tid av eskalerande kriser. Ska vi kunna hantera dem måste vi först inse att det finns ett motstånd, som saknar tidigare like – en undergångsfascism, som planerar för en framtid bara för den egna gruppen.

Vår uppgift är att bygga en motståndsrörelse stark nog att stoppa den, skriver Naomi Klein och Astra Taylor.

Det blåser plötsligt medvind för den rörelse som i åratal har drivit idén att rika, skatteovilliga individer ska kunna bilda ett slags egna stadsstater, som styrs av företag. Det kan vara som nya länder på konstgjorda öar i internationellt vatten (”seasteading”) eller företagarvänliga ”frihetsstäder” som Próspera, ett glorifierat gated community kombinerat med ett medicinskt spa på en honduransk ö.

Men trots stöd från tunga riskkapitalister som Peter Thiel och Marc Andreessen gick deras extrema libertarianska drömmar i stå. De flesta rika människor med självaktning vill faktiskt inte bo på flytande oljeriggar, även om det innebär lägre skatter. Och även om Próspera kan vara trevligt för en semester och några kroppsliga ”uppgraderingar”, ifrågasätts dess utomnationella status för närvarande i domstol.

Men nu, helt plötsligt, möts detta en gång så marginella nätverk av företagarsekterister av öppna dörrar i världsmaktens absoluta centrum.

Det första tecknet kom 2023 när en kampanjande Donald Trump plötsligt utlovade en tävling som skulle leda till skapandet av tio ”frihetsstäder” på federal mark. Den försöksballongen noterades knappt, den drunknade i den dagliga floden av vansinniga påståenden. Men sedan den nya administrationen tillträdde har dessa tänkta ”country starters” bedrivit lobbyverksamhet, fast beslutna att göra verklighet av Trumps löfte.

”Energin i DC är helt elektrisk”, myste nyligen Trey Goff, stabschef på Próspera, efter ett besök på Capitol Hill. Enligt honom bör lagstiftning som banar väg för flera företagarstadsstater vara klar i slutet av året.

Inspirerade av en enögd läsning av den politiska filosofen Albert Hirschman har personer som Goff, Thiel och investeraren och författaren Balaji Srinivasan förespråkat vad de kallar ”exit” – en princip som säger att de som har tillräckliga tillgångar har rätt att lämna medborgarskapets skyldigheter, särskilt skatter och tyngande regleringar. De drömmer om att splittra styren och stycka upp världen i hyperkapitalistiska, demokratifria frihamnar som kontrolleras av de allra rikaste, skyddas av privata legosoldater, servas av AI-robotar och finansieras med kryptovalutor.

Man kan tycka att det är motsägelsefullt att Trump, som valdes på en flaggviftande ”America first”-plattform, ger stöd åt denna vision om suveräna territorier som styrs av gudalika miljardärskungar. Och mycket kan sägas om de eldfängda utfallen mellan Steve Bannon, språkrör för Maga-rörelsen, stolt nationalist och populist, och de Trump-allierade miljardärer han har kallat ”teknofeodalister” som ”inte bryr sig ett jävla skit om människan” – än mindre om nationalstaten. Det finns förvisso gott om konflikter inom Trumps märkliga smäckbygge till maktkoalition, som senast nådde kokpunkten i tullfrågan, men de underliggande visionerna kanske ändå inte är så oförenliga som man kan tro.

Det är uppenbart att gänget som driver på för startup-länder ser framför sig en framtid präglad av chock, brist och kollaps. Deras högteknologiska privata egendomar är i själva verket ett slags befästa bunkrar, där ett utvalt fåtal kan njuta av all tänkbar lyx och alla möjligheter till mänsklig optimering, som ska ge dem och deras barn ett övertag i en alltmer barbarisk framtid. Eller snarare: världens mäktigaste människor förbereder sig för jordens undergång – en undergång som de själva gör allt för att skynda på.

Det ligger inte så långt ifrån den mer massmarknadsmässiga idén om befästa nationer som har ett stadigt grepp om den hårda högern runt om i världen, från Italien till Israel, Australien till USA. I en tid av ständig fara beskriver öppet rasistiska rörelser i dessa länder sina relativt rika stater som just befästa bunkrar. De är brutala i sin beslutsamhet att fördriva och fängsla oönskade människor (även om det kräver fångenskap på obestämd tid i utomnationella straffkolonier, från Manus Island till Guantánamo Bay), och lika hänsynslösa när de med våld gör anspråk på mark och resurser (vatten, energi, viktiga mineraler) som de anser sig behöva för att klara de kommande chockerna.

I en tid då den tidigare sekulära eliten i Silicon Valley plötsligt möter Jesus är det intressant att notera att båda dessa visioner – de privilegierades företagarstadsstater och den mer massmarknadsbaserade bunkernationen – har mycket gemensamt med den kristna fundamentalistiska tolkningen av det bibliska Uppryckandet, alltså då troende levande och döda antas hämtas upp till en gyllene stad i himlen, medan de fördömda lämnas kvar för att genomlida en apokalyptisk slutstrid på jorden.

Ska vi kunna möta detta avgörande ögonblick i historien måste vi inse att vi har att göra med motståndare som vi aldrig har sett förut. Vi står inför en undergångsfascism.

I en hyllad essä reflekterade författaren och filosofen Umberto Eco över sin barndom under Mussolini, och konstaterade att fascismen typiskt sett har ett ”Armageddon-komplex”, en fixering vid att besegra sina fiender i en storslagen slutstrid. Men den europeiska fascismen på 1930- och 1940-talen såg också mot en horisont, en vision om en framtida guldålder som skulle komma efter blodbadet och som för den egna gruppen skulle vara fredlig, idyllisk och renad. Så är det inte i dag.

Dagens högerextrema rörelser lever i vår tid av verkliga existentiella faror – från klimatkollaps och kärnvapenkrig till skenande ojämlikhet och oreglerad AI – som de också är ideologiskt och ekonomiskt engagerade i att fördjupa. De har ingen som helst trovärdig vision om en ljus framtid. Det enda den vanliga väljaren erbjuds är en blandning av ett svunnet förflutet och en sadistisk njutning i att få dominera en ständigt växande samling avhumaniserade ”andra”.

Därför har vi Trumpadministrationen, som envetet pumpar ut sin ström av verklig och AI-genererad propaganda, utformad för just dessa pornografiska ändamål. Bilder på kedjade invandrare som lastas på deportationsflyg, till ljudet av rasslande kedjor och låsande av handbojor, som Vita husets officiella X-konto kallade ”ASMR”, en referens till ljud skapade för att lugna nervsystemet. Eller samma konto som spred nyheten om frihetsberövandet av Mahmoud Khalil – med permanent uppehållstillstånd i USA och aktiv i Columbia-universitets pro-palestinska läger – med de skadeglada orden ”SHALOM, MAHMOUD”. Eller något av inrikesminister Kristi Noems sado-chica fototillfällen (på en häst vid gränsen mellan USA och Mexiko, framför en överfull fängelsecell i El Salvador, med ett maskingevär medan hon griper flyktingar i Arizona ...).

I denna tid av eskalerande kriser har ytterhögerns anammat en monstruös variant av vitmakt-ideologi, som handlar om att garantera den egna gruppens överlevnad.

Det är skrämmande i all sin ondska, ja. Men det öppnar också för stora möjligheter till motstånd. Att betta mot framtiden på det här sättet – att betta på sin bunker – är att på den mest grundläggande nivån förråda de plikter vi har gentemot varandra, mot de barn vi älskar och mot alla andra livsformer som vi delar detta planetära hem med. Det är ett trossystem som bär folkmordet i sin kärna, och det är ett förräderi mot alla de under och all den skönhet som finns i vår värld.

Vi är övertygade om att ju fler människor som förstår i vilken utsträckning högern har anammat detta Armageddon-komplex, desto villigare är de att göra motstånd eftersom de inser att absolut allt nu står på spel.

Våra motståndare vet mycket väl att vi går in i en tid av nödläge, och har valt att omfamna de dödliga vanföreställningar som tjänar dem själva. Efter att ha gått in i olika apartheidfantasier om bunkerskyddad säkerhet väljer de att låta jorden brinna. Vår uppgift är att bygga en bred och djup rörelse, lika andlig som politisk, som är stark nog att stoppa dessa otyglade förrädare. En rörelse som är rotad i ett orubbligt engagemang för varandra, spänner över våra många skillnader och klyftor, och för denna mirakulösa, unika planet.

För inte så länge sedan var det främst religiösa fundamentalister som hälsade tecken på apokalyps med en närmast munter förväntan om det efterlängtade Uppryckandet. Trump har gett viktiga poster till personer som ansluter sig till denna eldfängda ortodoxi. Däribland flera kristna sionister som inte ser Israels förintande våld för att utöka sitt territorium som olagliga grymheter, utan som ett tecken på att det heliga landet närmar sig de villkor under vilka Messias kommer att komma tillbaka och de troende nå sitt himmelrike.

Mike Huckabee, Trumps ambassadör i Israel, har starka kopplingar till den kristna sionismen, liksom Pete Hegseth, försvarsministern. Noem och Russell Vought, arkitekten bakom Project 2025 som nu leder Vita husets budgetmyndighet, är båda starka förespråkare för kristen nationalism. Till och med Thiel, som är gay och ökänd för sin partylivsstil, har på senare tid hörts grubbla över Antikrists ankomst (spoiler: han tror att det är Greta Thunberg, mer om det senare).

Men man behöver inte vara bokstavstroende, eller ens religiös, för att vara fascist i tidens slut. I dag har många mäktiga sekulära människor anammat en framtidsvision som följer ett nästan identiskt manus, där världen som vi känner den kollapsar under sin egen vikt och ett fåtal utvalda överlever och sen lever i olika typer av arker, bunkrar och stängda ”frihetsstäder”. I en vetenskaplig artikel från 2019 med titeln ”Left behind: Future fetishists, prepping and the abandonment of earth”, beskriver kommunikationsforskarna Sarah T Roberts och Mél Hogan längtan efter ett sekulärt Uppryckande: ”I den accelerationistiska föreställningsvärlden handlar framtiden inte om skademinimering, begränsningar eller återställande, utan snarare om en politik som driver mot en slutstrid.”

Elon Musk, som dramatiskt ökade sin förmögenhet samtidigt som Thiel på Paypal, förkroppsligar denna implosiva syn på världen. Det här är en person som ser upp på det underverk som är natthimlen och uppenbarligen bara ser möjligheter att fylla detta becksvarta okända med sitt eget rymdskrot. Trots att han putsade upp sitt rykte genom att varna för farorna med klimatkrisen och AI, tillbringar han och hans hantlangare på det så kallade effektivitetsdepartementen (Doge) nu sina dagar med att eskalera samma risker (och många andra) genom att inte bara ta bort miljöregleringar utan hela tillsynsmyndigheter, med slutmålet att ersätta federalt anställda människor med chatbotar.

Vem behöver en fungerande nationalstat när yttre rymden – enligt uppgift Musks främsta besatthet – lockar och drar? För Musk har Mars blivit en sekulär ark, som han hävdar är nyckeln till den mänskliga civilisationens överlevnad, kanske via uppladdade medvetanden till en artificiell allmän intelligens. Kim Stanley Robinson, författaren till sci-fi-trilogin ”Mars trilogy” som delvis tycks ha inspirerat Musk, är tydlig med farorna med miljardärens fantasier om att kolonisera Mars. Det är, säger han, ”en moralisk fara som skapar illusionen att vi kan förstöra jorden och ändå vara okej. Det är absolut inte sant.”

Precis som religiösa slutet är nära-människor som längtar efter att lämna den fysiska världen, beror Musks strävan efter att mänskligheten ska bli ”multiplanetär” på hans oförmåga att uppskatta detta vårt enda hems artrika prakt. Han är uppenbarligen ointresserad av den fantastiska rikedom som omger honom, eller av att jorden ska kunna fortsätta att sjuda av mångfald. I stället använder han sin enorma förmögenhet till att skapa en framtid där en handfull människor tillsammans med robotar kämpar för sin överlevnad på två karga klot (en radikalt utarmad jord och ett terraformerat Mars). I en märklig variant av Gamla testamentets berättelse nöjer sig inte Musk och hans tech-miljardärer – som har tillskansat sig gudaliknande krafter – med att bara bygga arkerna. De verkar också göra sitt bästa för att orsaka översvämningen. Dagens högerledare och deras rika allierade drar inte bara nytta av katastrofer, som med chockdoktrinen och katastrofkapitalismen, utan anstiftar och planerar samtidigt för dem. 

Men hur är det med basen i Maga-rörelsen? De är inte alla tillräckligt troende för att uppriktigt tro på Uppryckandet, och de flesta har verkligen inte råd att köpa en plats i en ”frihetsstad”, än mindre på ett rymdskepp. Frukta icke. Undergångsfascismen utlovar också mer prisvärda arker och bunkrar, väl inom räckhåll för rörelsens fotsoldater.

Lyssna på Steve Bannons dagliga podcast – som utger sig för att vara Magas främsta publikation – och du kommer att bombarderas med ett enda budskap: världen går åt helvete, de otrogna bryter igenom vallarna och slutstriden är nära. Var redo. Prepperbudskapet blir särskilt uttalat när Bannon övergår till att kränga sina annonsörers produkter. Köp Birch Gold, säger Bannon till sin publik, eftersom den överbelånade amerikanska ekonomin kommer att krascha och du inte kan lita på bankerna. Fyll på med färdiglagad mat från My Patriot Supply. Det sista du vill är att vara beroende av regeringen under en katastrof, påminner han lyssnarna (vad han inte säger: särskilt nu när Doge-pojkarna säljer ut den för skrotvärdet).

Bannon uppmanar inte bara sina lyssnare att bygga sina egna bunkrar. Han ger också en vision av USA som en bunker i sig, en bunker där ICE-agenter övervakar gator, arbetsplatser och campus och för bort de som anses vara fiender till USA:s politik och intressen. Bunkernationen är själva hjärteblodet i Maga-agendan och i undergångsfascismen. Enligt denna logik måste man först förstärka de nationella gränserna och utplåna alla fiender, både utländska och inhemska. Detta smutsiga arbete har kommit en bra bit på väg då Trumpadministrationen, med stöd av Högsta domstolen, har åberopat Alien Enemies Act för att deportera hundratals venezuelanska invandrare till Cecot, det nu ökända megafängelset i El Salvador. Anläggningen – där fångarnas huvuden rakas och upp till 100 personer packas in i en enda cell – drivs under det ”undantagstillstånd” som går över alla medborgerliga rättigheter och som deklarerades för över tre år sedan av landets kryptoälskande, sionistkristna premiärminister, Nayib Bukele.

Bukele har erbjudit sig att tillhandahålla samma system för amerikanska medborgare som Trumpadministrationen skulle vilja låta försvinna i ett juridiskt svart hål. ”Jag älskar det”, sa Trump när han härförleden fick frågan om förslaget. Det är inte så konstigt: Cecot är den sjuka om än logiska följden av fantasin om ”frihetsstaden” – en zon där allt är till salu och rättssäkerhet inte gäller. Vi borde förvänta oss mer sadism som den här. I ett skrämmande uppriktigt uttalande sa den tillförordnade ICE-chefen, Todd Lyons, på Border Security Expo 2025 att han ville se en mer ”affärsinriktad” strategi för deportationer, ”som [Amazon] Prime, men med människor”.

Övervakningen av bunkernationens gränser är undergångsfascismens första uppgift, men den andra är lika viktig: den amerikanska regeringen måste göra anspråk på alla resurser som dess skyddade medborgare kan behöva för att klara de svåra tider som väntar. Det kan vara Panama-kanalen. Eller Grönlands snabbt smältande sjöfartsrutter. Eller Ukrainas viktiga mineraler. Eller Kanadas färskvatten. Vi bör inte se detta som imperialism av den gamla skolan, utan snarare som superprepping på nationalstatsnivå. Borta är de gamla koloniala fikonlöven om att sprida demokrati eller Guds ord – när Trump girigt inventerar jordklotet, planerar han för ett lager efter en civilisationskollaps.

Denna bunkermentalitet förklarar också JD Vances kontroversiella utflykter i katolsk teologi. Vicepresidenten, som till stor del har den främsta preppern Thiels frikostighet att tacka för sin politiska karriär, förklarade för Fox News att enligt det medeltida kristna begreppet ordo amoris (översatt både som ”kärlekens ordning” och ”välgörenhetens ordning”) är man inte skyldig att älska dem som befinner sig utanför bunkern: ”Du älskar din familj, sedan älskar du din granne, sedan älskar du ditt samhälle och sedan älskar du dina medborgare i ditt eget land. Och efter det kan du fokusera på och prioritera resten av världen.” (Eller inte, vilket Trumpadministrationens utrikespolitik tyder på.) Med andra ord är vi inte skyldiga någon utanför vår bunker något.

Även om den bygger på återkommande högertendenser – att rättfärdiga hatiska uteslutningar är knappast något nytt under den etnonationalistiska solen – har vi helt enkelt inte mött en så kraftfull apokalyptisk ström i regeringen tidigare. ”Historiens slut”-stämningen efter kalla kriget ersätts nu snabbt av en övertygelse om att vi befinner oss i det faktiska tidens slut. Doge kan svepa in sig i den ekonomiska ”effektivitetens” fana, och Musks underhuggare kan påminna oss om de unga, USA-utbildade ”Chicago boys” som utformade den ekonomiska chockterapin för Augusto Pinochets diktatur – men detta är inte bara det gamla äktenskapet mellan nyliberalism och neokonservatism. Det är en ny, pengadyrkande millennieansk blandning som säger att vi måste krossa byråkratin och ersätta människor med chatbotar för att minska ”slöseri, bedrägeri och missbruk” – men också för att det är i byråkratin Trumps demoniska motståndare gömmer sig. Det är här the tech bros smälter samman med the TheoBros, en grupp av superpatriarkala, kristna vitmaktanhängare med band till Hegseth och andra i Trumpadministrationen.

I likhet med all annan fascism, går dagens Armageddon-komplex över klassgränserna och länkar samman miljardärer med Maga-basen. Efter decennier av allt större ekonomisk stress, och med oavbrutna och skickligt utformade budskap som ställer arbetare mot arbetare, känner sig många begripligt nog oförmögna att skydda sig mot sönderfallet runt omkring dem (oavsett hur många månaders färdigmat de köper). Men du erbjuds åtminstone en känslomässig kompensation: du kan jubla över att det är slut med positiv särbehandling och DEI. Du kan hylla massdeportationer, njuta av att transpersoner nekas könsbekräftande vård, slå tillbaka mot lärare och vårdpersonal som tror att de vet bättre än du, och applådera när regleringar av ekonomi och miljö skrotas som ett sätt att äga the libs. Undergångsfascismen är en mörkt festlig fatalism – en sista tillflyktsort för dem som tycker det är lättare att fira förstörelsen än att föreställa sig ett liv som inte levs i överhöghet.

Det blir också en självförstärkande nedåtgående spiral. Trumps rasande attacker på varje struktur tänkt att skydda allmänheten från sjukdomar, farliga livsmedel och katastrofer – till och med för att larma allmänheten när katastrofer är på väg – stärker argumenten för prepping i hela samhället. Samtidigt skapas otaliga nya möjligheter för privatiseringar och vinster för samma oligarker som driver på detta blixtsnabba sönderfall av den sociala och reglerande staten.

I början av Trumps första mandatperiod grävde tidningen The New Yorker i ett fenomen som de beskrev som ”domedagsprepping för de superrika”. Redan då stod det klart att de mer seriösa survivalisterna i Silicon Valley och på Wall Street garderade sig mot klimatkatastrofer och social kollaps genom att köpa platser i specialbyggda, underjordiska bunkrar och bygga tillflyktsorter på högt belägna platser, som Hawaii (där Mark Zuckerberg eufemistiskt har kallat sin underjordiska lya på 500 kvadratmeter för ett ”litet tak över huvudet”) och Nya Zeeland (där Thiel köpte drygt 200 hektar men 2022 fick avslag av de lokala myndigheterna för sin plan för ett lyxigt överlevnadskomplex då det var så fult).

Denna millenniarism hänger ihop med en rad andra intellektuella idéströmningar i Silicon Valley, som alla bygger på en tro på att vår planet är på väg mot en katastrof och att det är dags att göra svåra val om vilka delar av mänskligheten som kan räddas. En sådan ideologi är transhumanismen, som omfattar allt från mindre maskinella ”förbättringar” av människan till strävan att ladda upp mänsklig intelligens till en ännu gäckande artificiell allmän intelligens. Här finns också ”effektiv altruism” och ”longtermism”, som båda väljer bort metoder för omfördelning här och nu till förmån för vad som gör mest nytta på lång sikt.

Vid en första anblick kan dessa idéer verka harmlösa men de är genomsyrade av farliga fördomar om ras, funktion och kön när det gäller vilka delar av mänskligheten som är värda att förbättra och rädda – och vilka som kan offras för helhetens förmodade bästa. En annan sak de har gemensamt är ett markant ointresse för att ta itu med de underliggande drivkrafterna mot kollaps – det ansvarsfulla och rationella mål som en växande skara nu aktivt undviker. I stället för effektiv altruism har den återkommande Mar-a-Lago-besökaren Andreessen och andra anammat en ”effektiv accelerationism”, eller ”avsiktlig drift av teknisk utveckling” utan skyddsräcken.

Samtidigt når ännu mörkare filosofier en bredare publik, som de neoreaktionära, monarkistiska utspelen från kodaren Curtis Yarvins – en annan av Thiels intellektuella stöttepelare – eller ”pro-natalism”-rörelsens besatthet av att dramatiskt öka antalet ”västerländska” barn (en annan av Musks fixa idéer). En annan är exit-gurun Srinivasans vision om ett ”tech-zionistiskt” San Francisco där företagarlojalister och polis går samman och rensar staden på liberaler för att ge plats åt deras nätverksbaserade apartheidstat.

Som AI-forskarna Timnit Gebru och Émile P Torres har skrivit kan metoderna vara nya – men dessa ideologiska strömningar är ”i rakt nedstigande led släkt med den första vågens rashygien”. Då föreställde man sig också att en liten del av mänskligheten skulle fatta beslut om vilka delar av helheten som var värda att behålla och vilka som behövde fasas ut eller avslutas. Fram till nyligen var det få som brydde sig om detta. Precis som Próspera verkade dessa intellektuella modenycker vara marginella käpphästar hos några få dilettanter i Bay Area med pengar att bränna. Men inte längre.

Tre nya materiella utvecklingar har förstärkt undergångsfascismens apokalyptiska attraktionskraft. Den första är klimatkrisen. Även om en del profilerade personer fortfarande offentligt kan förneka eller minimera hotet, är den globala eliten – vars datahallar och egendomar med strandtomt är mycket sårbara för stigande temperaturer och havsnivåer – helt införstådd med farorna med en allt varmare värld.

Det andra är covid-19. Epidemiologiska modeller har länge förutspått att en pandemi skulle kunna drabba vår globalt uppkopplade värld. Att en sådan faktiskt inträffade togs av många mäktiga personer som ett tecken på att vi officiellt har nått vad amerikanska militäranalytiker förutspått som ”konsekvensernas tidsålder”. Inga mer profetior, nu har det hänt.

Den tredje faktorn är den snabba utvecklingen och införandet av AI. Det är teknologier som länge har förknippats med sci-fi-skräckhistorier om maskiner som med hänsynslös effektivitet vänder sig mot sina skapare – en rädsla som uttrycks mest kraftfullt av samma människor som utvecklar dessa teknologier. Alla dessa existentiella kriser kan man lägga ovanpå de eskalerande spänningarna mellan kärnvapenmakterna.

Inget av detta ska avskrivas som paranoia. Många av oss anar den nära förestående kollapsen så starkt att vi hanterar den genom att roa oss med versioner av livet i en postapokalyptisk bunker, med serier som ”Silo” (Apple) eller ”Paradise” (Hulu). Som den brittiske analytikern och redaktören Richard Seymour påminner oss om i sin senaste bok, ”Disaster nationalism”: ”Apokalypsen är inte bara en fantasi. Vi lever faktiskt i den, från dödliga virus till jorderosion, från ekonomisk kris till geopolitiskt kaos.”

Trump 2.0:s ekonomiska projekt är ett Frankensteins monster av de industrier som driver alla dessa hot: fossila bränslen, vapen och resurskrävande kryptovaluta och AI. Alla som är engagerade i dessa sektorer vet att det inte går att bygga den artificiella spegelvärld som AI utlovar, utan att offra denna värld – dessa tekniker förbrukar för mycket energi, för många viktiga mineraler och för mycket vatten för att de två ska kunna samexistera i någon form av jämvikt. Detta erkände Eric Schmidt, tidigare chef för Google, nu i april och sa till USA:s kongress att AI:s ”djupgående” energibehov beräknas tredubblas under de närmaste åren, varav en stor del kommer från fossila bränslen eftersom kärnkraft inte kan tas i drift snabbt nog. Han förklarade att denna planetförbrännande konsumtionsnivå är nödvändig för att möjliggöra en intelligens som är ”högre” än mänskligheten: en digital gud som reser sig ur askan av vår ödelagda värld.

Och de är oroliga – men inte för de faktiska hot som de släpper lös. Det som håller ledarna för dessa sammanflätade industrier vakna om nätterna är en möjlig civilisatorisk väckarklocka – att man får till seriösa, internationellt samordnade regeringsinsatser för att tygla deras skumrasksektorer innan det är för sent. Ur de ständigt växande vinsternas perspektiv är det inte en kollaps som är apokalypsen, utan en reglering.

Det faktum att deras vinster bygger på planetär förödelse bidrar till att förklara varför de mäktiga allt mer vänder sig bort från idén om välgörenhet och i stället öppet uttrycker sitt förakt för tanken att vi är skyldiga varandra något bara i kraft av delad mänsklighet. Silicon Valley har fått nog av altruism, effektiv eller inte. Metas Mark Zuckerberg längtar efter en kultur som hyllar ”aggression”. Alex Karp, Thiels affärspartner på övervakningsföretaget Palantir Technologies, tillbakavisar ”självplågeriet” hos dem som ifrågasätter amerikansk överlägsenhet och fördelarna med autonoma vapensystem (och därmed de lukrativa militära kontrakt som har givit Karp en stor förmögenhet). Musk informerar Joe Rogan om att empati är ”den grundläggande svagheten i den västerländska civilisationen” och kommenterar efter att ha misslyckats med att köpa ett val till högsta domstolen i Wisconsin: ”Det framstår alltmer som att mänskligheten är en biologisk bootloader för digital superintelligens.” Det betyder att vi människor inte är något annat än föda för Grok, den AI-tjänst han äger. (Han sa faktiskt att han var ”dark Maga” – och han är inte den enda.)

I det torra och klimatstressade Spanien kallar sig en av de grupper som kräver ett moratorium för nya datahallar Tu Nube Seca Mi Río, spanska för ”Ditt moln torkar ut min flod”. Namnet är passande, och inte bara för Spanien.

Det är obeskrivligt mörka val som görs framför våra ögon och utan vårt samtycke: maskiner före människor, det livlösa före det levande, vinster före allt annat. Med en häpnadsväckande hastighet har de stora teknikmegalomanerna tyst backat bort från sina löften om nollutsläpp och ställt sig vid Trumps sida, fast beslutna att offra den här världens verkliga och dyrbara resurser och kreativitet på altaret för en vampyrisk, virtuell värld. Detta är den sista stora stöten, och de gör sig redo att rida ut de stormar de själva åkallar – och de kommer att försöka förtala och förstöra alla som kommer i deras vägen.

Tänk på Vances senaste tripp till Europa, där vicepresidenten kritiserade andra världsledare för att ”lipa om säkerhet” i förhållande till jobbförstörande AI, samtidigt som han krävde att nazistiska och fascistiska uttalanden skulle få spridas obehindrat på nätet. Vid ett tillfälle gav han en talande kommentar och förväntade sig ett skratt som aldrig kom: ”Om den amerikanska demokratin kan överleva tio år med Greta Thunbergs utskällningar, kan ni överleva några månader med Elon Musk.”

Kommentaren var ett eko av hans lika humorlösa beskyddare Thiel. I de senaste intervjuerna, som fokuserat på de teologiska grunderna för hans högerextrema politik, har den kristne miljardären flera gånger jämfört den outtröttliga unga klimataktivisten med Antikrist, en figur som han varnar för enligt profetian kommer med ett vilseledande budskap om ”fred och säkerhet”. ”Om Greta får alla på planeten att cykla, kanske det är ett sätt att lösa klimatförändringarna, men det skulle liksom vara att gå från askan i elden”, har han sagt. 

Varför Thunberg, varför nu? Delvis är det helt klart den apokalyptiska rädslan för regleringar som äter upp deras supervinster. Enligt Thiel skulle de vetenskapsbaserade klimatåtgärder som Thunberg och andra kräver bara kunna genomdrivas av en ”totalitär stat”, som han hävdar är ett värre hot än klimatkollapsen (mest oroande är att skatterna under sådana förhållanden skulle vara ”ganska höga”). Det kan också vara något annat med Thunberg som skrämmer dem: hennes orubbliga engagemang för denna planet och de många livsformer som har den som sitt hem. Inte för AI-genererade simuleringar av denna värld, eller för en hierarki mellan de som förtjänar liv och de som inte gör det, eller för någon av de olika extraplanetära flyktfantasier som undergångsfascisterna säljer.

Hon är fast besluten att stanna kvar här, medan undergångsfascisterna, åtminstone i sin egen föreställningsvärld, redan har lämnat denna värld bakom sig, förskansat sig i sina överdådiga bunkrar, transcenderat till den digitala etern eller till Mars.

Strax efter Trumps omval fick en av oss möjlighet att intervjua Anohni, en av få musiker som har försökt skapa konst som omfamnar den dödsdrift som har vår värld i sitt grepp. På frågan om vad som förenar mäktiga människors vilja att låta planeten brinna och drivkraften att förneka kvinnor och transpersoner som henne kroppslig autonomi, svarade hon med att hänvisa till sin irländska katolska uppväxt. Det är ”en mycket långlivad myt som vi gestaltar och förkroppsligar. Detta är kulmen på deras Uppryckande. Detta är deras flykt från skapelsens vällustiga kretslopp. Det här är deras flykt från Modern.”

Hur bryter vi denna apokalyptiska feber? För det första hjälper vi varandra att inse hur djupt fördärvet faktiskt går i den hårda höger som går igen i alla våra länder. För att kunna gå vidare med fokus måste vi först förstå detta enkla faktum: vi står inför en ideologi som inte bara har övergivit den liberala demokratins premisser och löften, utan även vår gemensamma världs livskraft – dess skönhet, dess människor, våra barn och andra arter. De krafter som vi står emot har slutit fred med idén om massdöd. De är förrädare mot denna värld och dess mänskliga och icke-mänskliga invånare.

För det andra bemöter vi deras apokalyptiska berättelser med en mycket bättre berättelse om hur man överlever de svåra tider som väntar, utan att överge någon. En berättelse som kan tömma undergångsfascismen på sin gotiska kraft och stärka en rörelse som är beredd att satsa allt för vår kollektiva överlevnad. En berättelse inte om tidens slut, utan om bättre tider; inte om separation och överhöghet, utan om ömsesidighet och att höra till; inte om att fly, utan om att stanna kvar och vara trogen den svåra jordiska verklighet som vi är insnärjda i och bundna till.

Denna grundläggande känsla är naturligtvis inte ny. Den är central i ursprungsbefolkningarnas kosmologier och är kärnan i animismen. Går man tillräckligt långt tillbaka i tiden har varje kultur och tro sin egen tradition av att respektera det heliga här och nu och inte söka Sion i ett svårfångat, ständigt avlägset förlovat land.

I Östeuropa, före fascisternas och stalinisternas förintelse, organiserade sig det judiska socialistiska Labor Bund kring det jiddischspråkiga begreppet doikayt, eller ”här-het”. Molly Crabapple, som har skrivit en kommande bok om denna bortglömda historia, definierar doikayt som rätten att ”kämpa för frihet och trygghet på platserna där de levde, i trots mot alla som ville se dem döda” – stanna i stället för att tvingas fly till säkerhet i Palestina eller USA.

Kanske är det som behövs en modern universalisering av detta koncept: ett engagemang för rätten till ”här-heten” på just denna sjuka planet, i dessa bräckliga kroppar, till rätten att leva i värdighet varhelst på planeten vi befinner oss, även när de oundvikliga chockerna tvingar oss att flytta. ”Här-heten” kan vara rörlig, fri från nationalism och rotad i solidaritet, respekt för ursprungsbefolkningars rättigheter och utan gränser.

Den framtiden skulle kräva sin egen apokalyps, sitt eget slut och uppenbarelse, om än av ett helt annat slag. För som genusforskaren Robyn Maynard har påpekat: ”För att möjliggöra planetär överlevnad på jorden måste vissa versioner av den här världen försvinna.”

Vi har nått ett val: inte om huruvida vi står inför en apokalyps utan vilken form den kommer att ta. Aktivistsystrarna Adrienne Maree och Autumn Brown berörde nyligen detta i sin podcast med det passande namnet ”How to survive the end of the world”. I denna stund, när undergångsfascismen för krig på alla fronter, är nya allianser avgörande. Men i stället för att fråga: ”Delar vi alla samma världsbild?” uppmanar Adrienne oss att fråga: ”Slår ditt hjärta och planerar du att leva? Ta då den här vägen så löser vi resten på andra sidan.”

För att ha ett hopp om att bekämpa undergångsfascisterna, med deras alltid begränsade och kvävande koncentriska cirklar av ”ordnad kärlek”, måste vi bygga en bångstyrig rörelse med ett öppet hjärta för de jordälskande trogna: trogna den här planeten, trogna dess människor, dess varelser och möjligheten till en livskraftig framtid för oss alla. Trogen här och nu. Eller, för att citera Anohni igen, den här gången med hänvisning till den gudinna som hon nu sätter sin tilltro till: ”Har du funderat på att det här kanske var hennes bästa idé?”.

Naomi Klein

Astra Taylor

Texten har tidigare publicerats i The Guardian.

Översättning från engelska: Anna Andersson.

Café Bambino: Barnkändisar på YouTube och deras störda mammor

Barnkändisar på YouTube och deras störda mammor

52:33

Hon är perfekt sminkad framför fångarnas bur

Världsordningen faller – vi behöver bättre svar