Uranus står i oxen – efter valet blir det rörigt

Av Tone Schunnesson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är tre dagar kvar av en valrörelse som möjligen har varit ovanligt dum och förhatlig, där svaren på svåra frågor presenteras som enkla och där människor med alla sina nyanser förvandlas till schabloner. Vad ska det bli av det här landet? Tone söker svar på äldreriksdagen, i valtalen – och i stjärnorna.

I tio texter om politiken och valet skriver författaren Tone Schunnesson fram sina egna frågeställningar inför riksdagsvalet 2022.

Ingen politiker har hört av sig till astrologen Sofia Pontén, men de är mer än välkomna att slå henne en signal. ”Jag tror det hade varit superbra för politikerna att vara mer in tune med universum. Samtidigt vet jag inte om Sverige är redo för det. Vi är för konservativa.”

Sofia Pontén är känd som Scorpio Rising. Förutom att ständigt uppdatera sina följare om deras horoskop och erbjuda astrologiska läsningar har Pontén två podcaster: Astrorummet på magasinet Elle samt Double Mercury med komikern Dilan Apak. I Double Mercury talar de mycket om det som kallas mondän astrologi, alltså hur världen ser ut och påverkas av stjärnkartan.

Ett födelsediagram, eller birthchart, visar hur stjärnorna stod när du föddes. Det bestämmer vilket stjärntecken du är och berättar om vem du är, vem du blir och vad du vill. Om du tror på astrologi, vill säga.

Utgår man från (vilket många astrologer gör) att Sverige föddes när Gustav Vasa kröntes, den 6 juni 1523, är Sverige tvilling. Tvilling är Sveriges soltecken och det är alltså vad man säger när man säger sitt stjärntecken. Förutom soltecken har alla ett måntecken (fiskarna för Sverige) och en ascendent. Måntecknet berättar om hur din insida är medan ascendenten speglar ens yttre. Sveriges ascendent är jungfru. Vi är därför måna om att vara duktiga inför andra.

Inte riktigt duktig flicka, säger Pontén, men nästan. Sverige är anorektiska. Sverige är trendkänsliga och emotionellt manipulativa kappvändare som älskar skvaller. Sverige är fåfänga och passivt aggressiva. Vi är entreprenöriella. Därför, menar hon, är vapenhandel perfekt för Sverige.

När jag ringer henne för att fråga om hur valrörelsen går, rent kosmiskt, får jag bekymmersamma besked.

”Gud, när jag kollar på Sveriges chart … Ja, det kommer bli rörigt. Så, så rörigt.”

Är varje valrörelse lika förhatlig? Utspelen är koleriska. Ogenomförbara. Partierna domderar med sina invandrade väljare och deras barn, som att de inte är väljare. Partierna tävlar om att lägga mest fittiga förslaget. De föreslår Reva 2.0, fast första Reva anklagades för rasprofilering. Snabbtesta adhd på barn i förorten, fast BUP läggs ner. Mummel om att lagstadga mot segregering, fast det finns inga hyresrätter.

Samtidigt praktiserar vi, publiken, underkastelse. Underkastelse som är tvång eller är det påhittat tvång. Vi argumenterar emot. Diskuterar populistiska utspel som om förslagen är genomtänkta och värda ett svar.

Svaren på svåra frågor presenteras som enkla. Den politiska debatten, och bevakningen av den, bankar i oss uppgivenhet och rädsla. Så vad återstår då? Mer än att vända sig till stjärnorna med sin undran om hur det ska bli. Sätta hoppet till att svaret ligger bortom vårt inflytande, ändå.

Jag har följt valrörelsen i snart ett år och har gjort det med en önskan om att förstå avståndet mellan vad som händer och hur det berättas. Jag undrade också i september förra året vem som förändrar allt som förändras, om det inte är vi som gör det.

Är det dumt att säga att jag har fattat att människor inte är symboler? Eller schabloner, som vi ofta är i det offentliga samtalet. Jag visste det, men visste jag? Vi är på många sätt och vi är enfaldiga. Vi ljuger och vi talar sanning. Många vill hitta ett sätt att vara med varandra, vissa är desperata efter att hitta ett sätt att låta bli.

I takt med att valdagen närmar sig blir vi schabloner igen. De blir schabloner. Valrörelsen vill att jag ska vara som den, enkelspårig. Reducerad och kränkt. Valrörelsen vill att jag ska ha Tiktokhjärna och damphjärna. Hjärnan är ett glas taget ur en överhettad diskmaskin och i kylan exploderar glaset. Varje glassplitter är en tanke. Men varje gång jag lyfter upp ett splitter från marken ser jag ett annat splitter som verkar mer angeläget, sannare, mer aktuellt, akut, enklare, roligare och så kastar jag bort splittret jag håller i för att plocka upp ett nytt. 

Men valrörelsen på gatan är inte samma splitter. På gatan är den mer slit utan dramaturgi. På gatan är den tråkigare, långsammare. Vänligare.

Jag besöker en debatt arrangerad av SPF Seniorerna på Lindhagensgatan, i Stockholm. Gamlingar är underrepresenterade i riksdagen och därför har partiledare och partirepresentanter bjudits in till något som SPF kallar för Äldreriksdagen. Här ska de under två timmar diskutera pension, vård och ålderism. Kön ringlar sig långt ner för gatan utanför byggnaden där debatten hålls. Till min förvåning är det inte bara äldre människor som väntar, utan en mix av åldrar och klädstilar. Deras uppsyn är lite samma, typ dyster. Om mindre än två veckor är det val och äldrefrågor har tagit ett steg tillbaka i valrörelsen, som i stället har handlat mycket om barn. Framför allt barn som kriminella.

Jag hinner tänka att demokratin lever innan jag får syn på Jerker Ivarsson, Aftonbladets fotograf, som vinkar åt mig längre ner på gatan. ”Du ser helt förvirrad ut,” säger han när jag kommit fram. ”Jag trodde det där var kön till debatten”, säger jag. ”Nej, det där är kön till Försäkringskassan,” svarar Jerker.

Inne i rätta byggnadens sal är det nästan fullsatt, men ingen kö. Sverker Olofsson från det gamla konsumentprogrammet Plus är debattledare. Miljöpartiets Per Bolund och Centerpartiets Martin Ådahl är egentligen inte lika, men när de står bredvid varandra ser de ut som två olika sorters TV4-profiler. Nooshi Dadgostar står längst ut på vänsterkanten och Ebba Busch näst längst ut på högra. Båda är klädda i ljusa kostymbyxor. Dadgostars är skrynkliga.

Politikerna på scen tävlar i att älska gamla. Claes Elfsberg, varför syns inte han längre i rutan i SVT, frågar Busch retoriskt. ”Är han dålig? Nej. Han är för gammal.”

Blocken gör samtalen grötiga. Kanske tänker alla på hur svårt det ska bli att bilda regering, när kampen är över. Kanske tvekar de om vilka löften som skrivs i sten och vilka som är skrivna i sand. Plus-Sverker blandar ihop männen i debatten. Kanske är vår enda chans till en bättre värld att bomba bort hela skiten. Försöka börja om.

Dagen före Äldreriksdagen åker jag till Örebro för att se Ulf Kristersson prata. SJ-tågen är försenade. Alltid försenade. Mitt i Örebro ligger Örebro slott på en holme, i Svartån. Svartån luktar skit.

En och en halv timme efter planerad tid kommer jag in på torget och ser hur dörrarna till Moderaternas kampanjbuss går igen. Jag undrar om det är silhuetten av Kristersson jag ser mellan sätena. Utanför Moderaternas valstuga står en kartongfigur av Kristersson och en gymnasietjej skriker rakt ut, för att hon missat den riktiga.

Gömd bakom Liberalernas valstuga står Johan Pehrson. Någon verkar ha bett honom spela in en privat hälsning för han ropar ”Nu kör vi! Grattis till er båda!” in i en mobilkamera. Pehrson har inte kostym på sig. Pehrson är skönare än vad Ulf Kristersson är. Han har sneakers. Hans hår blåser i vinden. Han lovar några dagar senare, i Svenska Dagbladet, att Jimmie Åkesson kan lita på Liberalerna.

En av de moderata valarbetarna småpratar med mig. Jag vet inte vad vi ska prata om, när Kristersson inte är här. Det höga tonläget hörs inte lika mycket i den lokala valrörelsen, säger hon, man får se till så att man inte dras med bara för att nå igenom. Men en gång har de fått ringa polisen för att en man varit aggressiv och konstig. Kvinnan berättar att hon kände Ing-Marie Wieselgren som blev mördad av en högerextrem man i Almedalen.

Mordet på Wieselgren har inte varit en del av valrörelsen. I slutet av augusti får vi reda på att samma man som mördade Wieselgren också planerade att mörda Annie Lööf. Annie Lööf är den enda av de borgerliga partiledarna som tagit avstånd från Sverigedemokraterna och har därför blivit en måltavla för extremhögern. När jag besökte Riks, Sverigedemokraternas Youtube-kanal, berättade de att Annie Lööf var en av dem som genererade allra mest engagemang från tittarna. Kanalen har gjort nästan 200 klipp om Centerledaren, i vilka hon hånas och utmålas som ett hot mot demokratin.

”Folk är mest intresserade av inflationen och elpriserna”, säger de den moderata kvinnan i Örebro när jag uttrycker min förvåning över att fler inte pratar om mordet i Almedalen. ”Vad man får i plånboken. Och skjutningar så klart.”

Skjutningar, men inte mordet på Wieselgren. Knappt hotet mot Annie Lööf. Inte heller har morden på de två lärarna på Malmö Latinskola varit en del av valrörelsen. Pojken, som med yxa och kniv mördade kvinnorna, hade uttryckt sympatier med incel-rörelsen.

Ett par månader innan dådet besökte jag Latinskolan och träffade en av kvinnorna som dog. Hon var, precis som vi alla är, oroad över en annan sorts våld. Gängvåldet.

Det organiserade våldet är en fråga som nästan uteslutande kommit att handla om kultur och etnicitet och inte om klass, fattigdom och utanförskap. Fokus i valrörelsen 2022 har inte varit hur vuxensamhället svikit barn, utan hur vi ska skrämma och straffa barn till att böja sig efter lagens vilja. 

När jag pratar med en socialsekreterare i ett politiskt eftersatt område i Stockholm lyfter hon hur förrädiska många av de populistiska förslagen är eftersom de vidrör en reell problematik. Som Liberalernas förslag om att språktesta tvååringar. Såklart ska inget barn ligga efter redan när de börjar skolan, säger hon. Men förslagen som läggs handlar inte om de barnen.

Förslagen vänder sig till helt andra människor, som ska tycka att barnen är ett problem. Att barnen till och med är ett hot. Ett viss sorts barn, barn till invandrade föräldrar eller barn som själva kommer hit från andra länder, kan utmålas som förutbestämda brottslingar eftersom deras de under lång tid har avhumaniserats. Barnen som pekats ut i valrörelsen är inte våra barn. Aldrig våra barn! Det är andras ungar.

Sista lördagen i augusti talar Nooshi Dadgostar på Södermalm i Stockholm. Uranus och Mars har redan mött Norra Noden, fick jag reda på av astrologen Sofia Pontén. Norra noden är förmörkelsepunkten och står för universums egen vilja. Vid Nacka Skoglund-statyn kan barnen få ansiktsmålning, hennamålning och ballongdjur. Himlen har spruckit upp efter en mulen morgon och DJ:n spelar Run the world (girls) av Beyoncé. Framför en vägg tapetserad med valaffischer föreställande Dadgostars ansikte sprutar en maskin ut såpbubblor som gnistrar i solen och Ali Esbati serverar alkoholfria drinkar. Universums egen vilja kan skaka om alla våra öden.

En kvinna vars hund börjar tjafsa lite med min hund skojar om att hennes hund är en vit kränkt man: ”Han låter mycket men säger inget.” Skämtet är förlegat och kommer från en blipp ur historien där alla av någon konstig anledning kallade sig för feminister. På en skärm bredvid scenen står det att om man tar selfie med Nooshi hamnar man på skärmen. Efter sitt tal ställer Dadgostar sig själv där, framför affischerna. Kön för att ta en bild med partiledaren är nästan lika lång som utanför Försäkringskassan. Efter mötet rapporterar en del medier om att Vänsterpartiet vill införa högkostnadsskydd på tandvård, men det väcker inget stort engagemang. Det är svårt att bryta igenom med vanliga grejer.

Uranus står just nu i Oxen. Jag blundar och försöker se det framför mig, men allt är bara svart med gröna och gula prickar. Uranus är planeten som står för överraskningar. Planeten som rör upp och förändrar. Oxen i sin tur är tecknet för trygghet och stabilitet. Alltså, säger astrolog Sofia Pontén, pågår det just nu en uppslitande konflikt om vad vi värderar och hur vi gör det. Vi vill hålla fast vid det gamla, samtidigt som det visar sig vara omöjligt. Vi vill leva som vi alltid gjort, trots att allt pekar mot att det inte är ett alternativ. 

”Ser du något positivt då?” frågar jag Pontén.

”Det mest positiva skulle jag säga är ... Det är inte så mycket. Jag tror Sverige kanske vill väl! Men vete fan om det blir så bra.”

Några dagar senare skriver Sofia Pontén till mig. Hon har reflekterat över sitt självhat och vill komma med en mer positiv analys. En sak att se fram emot, skriver hon, är effekterna av att Sverige går igenom striden om vad vi värdesätter. Om vi lär oss njuta av det vi redan har kommer det vara sensuellt revolutionerade i längden. 

Jag blundar och försöker se det framför mig. Kanske är det mitt astrologiskt korrekta självhat eller min valrörelse-fatigue? Hur som helst ser jag inte det hon skriver.