Ungdomsböckerna att lägga under granen

Aftonbladets kritiker Nioosha Shams läser och väljer sina favoriter

Nora Khalils ”Yani” samt ”Svaga tjejer” av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson är två av de ungdomsböcker som Nioosha Shams läst från årets utgivning.

Det är vinter, människorna har krupit in i sina hålor. Mitt i natten vaknar jag av åskan. Alla skriver om den på instagram, om blixtarna som lyser upp himlen, om att det åskar och snöar samtidigt. Tänk att vi alla kan förundras över samma sak, samtidigt. Jag halkar på isen i Rågsved, någon frågar hur det gick, en lastbil har fastnat mitt i vägen och alla står och ser på.

Vi demonstrerar i snöblandat regn, klipper av oss håret, skriver under namnlistor mot den iranska regimen och protesterar. Sveriges regering kommer med ett förslag om att bibliotekarier ska ha anmälningsplikt om de misstänker någon som befinner sig i landet olagligt och jag undrar, när kommer egentligen en tid för vila?


I Jacqueline Woodsons roman Närmar du dig mjukt (Natur & kultur) säger Jeremiah’s pappa: ”Miah, du är en svart man. Du är en krigare. Men i vilken strid? undrade han alltid. Var fanns kriget?”

Kära Miah, kriget finns överallt. Det utkämpas konstant, med få och små avbrott. Om vi inte hade utkämpat det så hade vi gått under, det gör vi ändå. Det vet du bättre än någon annan. Du och dina sneakers som flyger fram över asfalten, du och din basketboll som ekar när den studsar, längtan i bröstet och kärlekens heta låga i hjärtat. Jag önskar att du slapp kriget. Men motståndet är ibland allt vi har.


Och när vi kämpar måste vi göra oss stora, som Eleni i Svaga tjejer (Lilla Piratförlaget). ”När man ska göra det kan man inte låta mesig och darrig. Man ska låta lugn, stark och respektingivande.” Vi är tillbaka hos tjejerna på Frejaskolan, och de verkar ha fastnat i en evig kamp mot patriarkatet och den oförstående vuxenvärlden.

Det är en otroligt trovärdig tonårsskildring av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson. När Jasmine börjar få äckliga lappar i skåpet går alla tjejer ihop och visar att ensam inte är stark. Har man kollektivet i ryggen kan man vinna kampen, i alla fall för tillfället, och har man tur får man vila i varandras blickar efteråt. Som Eleni vilar i Chayeds blick, hon som får det att pirra i magen.


När jag var tonåring brann jag något djävulskt. Ivern i mig brann av tjejernas lår i solen, på sommaren. Vreden i mig brann av killarnas högljudda röster i aulan på gymnasiet. Till och med vemodets blåa lågor slickade mina fötter när ingenting var som det skulle. Jag tycker mig känna igen den där branden i Iggy i Iggy 4-ever, vars liv är en rasande spiral där känslorna inte går att få tag i, stoppa, lugna ner. Telefonen är paj, det finns inga pengar, killarna kallar henne ”skabb” och bästisen Julle är på väg bortåt. Ingenting är som det ska.

Uppföljaren till Hanna Gustavssons första bok om Iggy får mig att sucka av lättnad över att slippa den där tonårsbranden. Vid majbrasan brinner svartsjukan och ensamheten i Iggys mage, men där hittar hon också ett vänligt ögonpar. Hon får till slut vila hos Alex, trots att det är Jasse hon är kär i egentligen. Men tänk om man inte vet vem man är kär i, är inte det värre?

Nora Khalil vinner inget pris, jag undrar: är det skillnad på eld och eld?

Manda i Ellen Strömbergs augustprisade Vi ska ju bara cykla förbi (Rabén & Sjögren) har en tydlig bild av hur livet ska bli. New York, hon och punkaren John som jobbar i pizzakiosken. Så varför känns det inte rätt när de äntligen hånglar? Varför känns hans tunga helt fel i hennes mun, varför blir hon äcklad av sättet han tar på henne? Så Oskar då, han som hon brukade leka spion med i barndomen, som har en skönare tunga. Men det pirrar inte på rätt sätt, det är inte såhär det borde kännas, fast hur vet man? Kanske måste det helt enkelt kännas som att vara med i punkbandet Skallgångskedjan. Eller som att stå vid vattnet med sin bästa vän och skrika rakt ut.

Jag går runt på Konserthuset efter Augustgalan och minglar. Här brinner ingen eld. Plockmaten mättar ingen mage, konversationerna känns torra och konstlade. Vad gör vi här egentligen? Längtar tillbaka till alla kamper, som av någon anledning känns mer som vila än det här. Tänker #AugustSoWhite, tänker varför klagar alla män på kultursidorna om att kvinnorna tar över, varför pratar de inte om vithet och makt? Kanske borde jag bara bli pyroman.

Nora Khalil vinner inget pris, jag undrar: är det skillnad på eld och eld? Och vad händer med elden som inte får något syre, som blir kvävd utifrån? Vad händer med elden i Amir, när han får veta att han ska bli utvisad? Finns det utrymme för kärlek, drömmar och längtan när världen som man känner till den plötsligt vänds upp och ner? I Yani (Natur & kultur) är det andra eldar som brinner. Rayan gråter på toaletten varje kväll. Motståndet i Caspian är att kränga hundra bullar som ska kunna finansiera Amirs sista utflykt med klassen. Wahidas eld slocknar när hennes bror blir skjuten till döds, men kanske lyckas den försiktigt tändas igen när hon är med om kraften som finns i ett kollektiv. Som går ihop med ett syfte, ett mål. Ett motstånd, för att sedan kunna vila.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.