Fylla på film – lyfter upp och trasar sönder
”En runda till” förenar snubbelhumorn med tragedin
I en nyckelscen i Thomas Vinterbergs En runda till söker en förtvivlad tonårspojke råd hos sin favoritlärare. Han är helt låst inför en muntlig tentamen i filosofi, vettskrämd för att upprepa förra årets tentahaveri och att, återigen, tvingas stå vid sidan av och se sina klasskamrater ta studenten.
Läraren lyssnar medkännande. Sedan ger han ett råd som chockar både eleven och biopubliken: att pojken ska prova att ta ”en lille en – eller måske to?” precis före tentan.
Det är ett vansinnigt förslag, fullständigt omdömeslöst, men också … rimligt. Det finns tillfällen i livet då ett (eller två) glas flytande mod kan göra underverk.
Vinterbergs nya film handlar om fyra gymnasielärare som har tappat gnistan i livet. De hittar en obskyr forskningsrapport som menar att människor är födda med alkoholbrist, och att vi kommer bättre till vår rätt med motsvarande ett par öl i kroppen. Kvartetten bestämmer sig för att inleda ett experiment, där de håller en jämn alkoholnivå på en halv promille under arbetstid.
Sprit har använts för att få rollfigurer att berätta obehagliga sanningar och för att visa upp manlig gemenskap.
Resultatet är både euforiskt och hjärtslitande. Alkoholen lyfter upp och trasar sönder – som den alltid har gjort, i verkligheten och på film.
Från filmens födelse har spritdränkta scener använts för att berätta många olika sorters historier, från att symbolisera ”det goda livet” till att visa upp moraliskt sönderfall och psykisk instabilitet.
Sprit har använts för att få rollfigurer att berätta obehagliga sanningar och för att visa upp manlig gemenskap. Myten om alkohol som kreativt drivmedel har cementerats i spritindränkta porträtt av författare, skådespelare, konstnärer och musiker. Komedier har dragit nytta av fyllans snubbelhumor och subversiva filmare har skildrat drickande som en protest mot förtryckande samhällsstrukturer.
Många tidiga filmer lutade sig mot traditionen med ”temperance tales”, noveller och teckningar som propagerade mot dryckenskap under 1800-talets andra hälft. I dessa berättelser gick det en rak linje mellan det första glaset och fullständigt mänskligt fördärv, med avsikten att skrämma till nykterhet.
Men det finns också många exempel på motsatsen, särskilt under förbudstiden i USA då ”badkarsgin” fick ett romantiskt och upproriskt skimmer. Av 115 filmer som hade premiär i USA mellan 1929 och 1931 vad det bara en tiondel som inte innehöll alkohol eller fylla. Tre av fyra filmer visade berusning som något kul, och det var oftast filmens hjälte eller hjältinna som stod för drickandet.
Sedan dess har det pågått en dragkamp mellan dessa två perspektiv på filmduken. Alkoholismens kolmörker har skildrats i filmer som Förspillda dagar (1945), Dagen efter rosorna (1962) och Farväl Las Vegas (1995). 2012 regnade prisnomineringarna över Denzel Washington för hans porträtt av en alkoholiserad pilot som ställs inför rätta efter en flygolycka i Flight.
Kontrasten kunde inte vara större till de glammiga barerna i 80-talsklassikern Cocktail (1988), eller det blöta collegelivet i Deltagänget från 1978.
Vinet flödar i Alexander Paynes hyllade dramakomedi Sideways (2004) och drinken white russian (vodka, kaffelikör och mjölk) fick kultstatus av bröderna Coens The big Lebowski, en film som 23 år efter premiären fortfarande kan fylla en biosalong. Den brittiska pubkulturen skändas kärleksfullt av Simon Pegg och Nick Frost i The world's end (2013), om en ambitiös krogrunda som övergår i blodig kamp mot en utomjordisk invasion.
”En runda till” har slagit publikrekord i Danmark och har chans att ta hem två Oscarstatyetter den 25 april. Kanske beror framgången på att filmen lyckas förena de disparata perspektiven. Huvudrollsinnehavaren Mads Mikkelsen blickar ut över avgrunden och dansar livsbejakande fridans med fyllan.
Nyckeln till att spela berusad är inte att härja och gapa, utan att försöka spela någon som försöker spela nykter.
Den bedriften delar han med den brittiske skådespelaren Richard E Grant, som slog igenom 1987 med den svarta komedin Withnail och jag. Withnail – en ambitiös men arbetslös skådespelare som lever bland råttor och smutsdisk i 60-talets Camden – är lika delar sorglig och storslagen, i en film som lyckas vara både vanvettigt rolig och fullkomligt hjärtskärande.
Men Richard E Grant dricker inte starkt, han blir magsjuk av alkohol. I den fruktansvärt roliga dagboksmemoaren With nails berättar han om hur regissören Bruce Robinson propsade på att han ändå skulle dricka sig riktigt full före inspelningen, så att han skulle få ”ett kemiskt minne av hur det är att vara aspackad”. Dagen efter skriver Grant att ”tungan är häftad vid gommen, halsen brinner och i huvudet huserar en borrmaskinsorkester som spelar Beethovens nia. Allt för konsten?”
Det finns många historier om skådespelare som druckit sig fulla på riktigt under filminspelningar – Martin Sheen använde inspelningen av Apocalypse now för att konfrontera sina egna alkoholproblem – men de flesta är överens om att det är en dålig idé. Nyckeln till att spela berusad är inte att härja och gapa, utan att försöka spela någon som försöker spela nykter. Det är ett dubbelspel som kräver nykter skärpa.
I ”En runda till” står pojken som fick rådet att snapsa före provet på tentadagen inför examinatorn, tar ett djupt andetag och redogör samlat för Kierkegaards tes om hur bara den som erkänner sin felbarhet kan bli en hel människa. Om det beror på alkohol eller lärarens omsorg vet vi inte – men på studentdagen släpps han ut i livet tillsammans med sina kamrater.
Fotnot: ”En runda till” har svensk biopremiär i kväll.
