Nordiska rådets litteraturpris till Monika Fagerholm

Tog chansen att prata yttrandefrihet och Belarus

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Monika Fagerholm, finlandssvensk författare (född 1961) fick Nordiska rådets litteraturpris.
Foto: BJÖRN LINDAHL
Monika Fagerholm, finlandssvensk författare (född 1961) fick Nordiska rådets litteraturpris.

Nordiska rådets litteraturpris är som de flesta andra priser till för att skänka glans åt både givare och mottagare. Men i det här fallet också att förena nationer, skapa kanske inte en gemensam nordisk identitet men åtminstone band. Och de banden kan vi behöva särskilt detta onådens coronaår, där konflikter blossat upp mellan grannländer.

Coronan la sin tyngd även över tisdagskvällens prisutdelningsgala, en historia som i likhet med det mesta blev en fråga om skärmar, distans, hörlurar. En akut känsla av instängdhet – men också underhållning som kämpar sig fram som om allt var som vanligt.


Till skillnad från det svenska Augustpriset, som är branschens pris för att öka försäljningen på lämpligt sätt, är Nordiska rådets pris ett kvalitetspris. Nomineringarna tycks oförvitliga, liksom årets vinnare: Monika Fagerholm är tveklöst ett värdigt val.

Ända sedan genombrottet med Underbara kvinnor vid vatten har Fagerholm finslipat konsten att skildra utsatthet och klasskillnader, ofta ur den unga flickans perspektiv. I den senaste och nu prisade romanen Vem dödade Bambi? är en grov våldtäkt berättelsens grundackord.

Claes Wahlin recenserade romanen här i Aftonbladet när den utkom för ett år sedan: ”Språket är det som tråcklar samman minnesfragmenten. Med en förhöjd talspråklighet – satsförkortningar, avhuggna repliker och meningar – skapas en rytmisk prosa där ord och fraser studsar mellan olika nivåer.”


”Tack till Norden” säger en glad Monika Fagerholm på länk i ett kort konfettiregn. Hon fortsätter med att betona att det bästa med att tillhöra en minoritet, finlandssvenskar, är att man vet att man inte räcker till: ”Man måste vända sig utåt, öppna fönstren.”

Hon avslutar med ett kort brandtal: ”Jag tänker på läget i Belarus. På alla dessa människor, män och kvinnor, äldre, som kastas i fängelse. Som utsätts för våld och förtryck utan motstycke. Och ändå fortsätter de att kämpa, gå ut på gatorna. De kämpar för den här friheten som är självklar för oss. Befria Dmitrij Strotsev!”.

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.