Misogynin är ingen abstraktion – den dödar kvinnor

Kate Manne visar på kunskapsluckorna runt ett rabiat fenomen

Duktig flicka! Misogynins logik har en förvillande titel på svenska. Duktig flicka har nästan kommit att bli ett skällsord och väcker associationer till utbrända kvinnor som får skylla sig själva för att de dumt nog försöker svara mot de orimliga krav som ställs i arbetslivet. Den engelska titeln ”Down girl” passar boken, i övrigt sömlöst översatt av Isobel Hadley-Kamptz, bättre och för tankarna till någon som vant tillrättavisar.

Författaren Kate Manne som är analytisk feminist, moralfilosof och lektor i filosofi vid Cornell university har diagnosticerat misogynin och hur den verkar. Med övertygelse argumenterar hon för att ordet misogyn felanvänds vilket gör att misogyni som företeelse förbises. På 400 sidor fördjupar sig författaren i begreppet med hjälp av en rad olika praktiska exempel, och boken börjar tungt.


Att misogyni tystar kvinnor är inte bara en abstraktion, utan mardrömslikt konkret. I USA mördas två till tre kvinnor om dagen av sin partner och kvinnor som blir utsatta för strypning, ett vanligt våld i nära relationer, samarbetar inte gärna med polisen.

Polisen i sin tur har liten förståelse för våldet kvinnor utsätts för och vet ofta inte vad de ska titta efter när en kvinna blivit strypt. Skadorna visas sällan på halsen, utan i ögonen. Till följd av polisens och sjukvårdens okunniga inställning förminskas allvaret. En man som stryper kommer sannolikt upprepa det förnedrande och livsfarliga våldet, som signalerar att alla gränser är överskridna.


Kunskapsluckorna kring att tysta en kvinna med händerna runt hennes hals är en laddad bild för vad Manne menar är kunskapsluckorna kring misogynin.

Mannes ”förbättrande projekt”, som hon kallar det, är viljan att röra sig bort från den ”naiva föreställningen” av misogyni, som grundar sig i den lexikala förståelsen av begreppet. Det vill säga, att misogyni är likställt med kvinnohat och snarare är ett personligt drag hos enskilda individer som hatar kvinnor för deras kön, i stället för ett utbrett politiskt fenomen. 

Den senare användningen gör begreppet otillgängligt för kvinnor, eftersom den naiva föreställningen fokuserar på förövaren i stället för på den som drabbas. Att bevisa vad någon verkligen känner, att en man i sanning hatar kvinnor, är snudd på omöjligt, menar Manne, dessutom är det en feluppfattning att misogyni är förakt för könet i sig.

Medan män anses vara berättigade anses kvinnor stå i skuld och vara skyldiga att ge

Så, vad är misogyni om inte kvinnohat? Manne gör en användbar distinktion mellan sexism och misogyni. Sexism är ”den ’lagstiftande’ grenen av en patriarkal ordning, med den övergripande uppgiften att rationalisera och rättfärdiga patriarkala sociala relationer.” Misogynin i sin tur är den polisiära delen av ett patriarkalt samhälle, som möter kvinnor när de utmanar rådande normer och bryter den patriarkala ordningen.

Därför drabbas inte alla kvinnor av misogyni, utan det sker när hon till exempel gör anspråk på utrymme som historiskt varit manligt. Dessa positioner bevakas svartsjukt, menar Manne, på en samhällelig nivå. Varför? Jo, för att medan män anses vara berättigade anses kvinnor stå i skuld och vara skyldiga att ge. Och vad ska hon ge? Emotionellt arbete och moraliskt stöd, uppmärksamhet, förståelse, tröst och reproduktion.


När en kvinna gör anspråk på makt eller avvisar rollen samhället tilldelat henne ses hon som girig, kall och återhållsam eller, som Manne intressant skriver om i kapitlet om Hillary Clinton, äcklig. Hon går inte in på de bakomliggande ekonomiska anledningarna till att emotionellt arbete utfört av kvinnor är eftertraktat och en sådan analys lyser med sin frånvaro.

Duktig flicka! applicerar sin analys på konkreta exempel i en amerikansk kontext. Hon uppehåller sig bland annat vid Elliot Rodger som mördade college-tjejer, Clintons förlust i amerikanska valet 2016 och filmen Gone girl


Manne har en tydlig avgränsning och går inte djupare in på andra strukturer av förtryck som samverkar med misogyni, likt transfobi, vilket hon förklarar delvis utifrån att hon inte har levda erfarenheter att göra så. Kort berör hon misogynoir, ett begrepp myntat av Moya Bailey, som beskriver hur svarta kvinnor utsätts för en mix av misogyni och rasism.

Manpati är en överdriven medkänsla med (priviligierade) män

Även om jag tror på möjligheten att skriva erfarenheter som inte är levda och flera gånger under läsningen längtar efter ett mer intersektionellt perspektiv ligger styrkan i Mannes koncentration, som hon inte är blind inför.


En del av Mannes arbete är att göra sådant som redan borde varit gjort. Till exempel introducerar hon ett nytt ord: manpati. Det är så vanligt att det inte ens har ett namn, menar Manne, och kallar manpati misogynins kusin. 

Manpati är en överdriven medkänsla med (priviligierade) män. Manne konkretiserar begreppet i turerna kring rättegången mot Brock Turner, en vit och rik ung man som 2016 dömdes för en mycket våldsam våldtäkt. Försvaret av Turner gick ut på att han var en sådan bra kille som skulle få sitt liv förstört av en fällande dom, ironiskt med tanke på vad hans offer tvingats genomleva. ”Tänk på det som svart magi –tricket med den försvunna kvinnan,” skriver hon rörande de många och populära berättelserna om våld mot kvinnor, till exempel den framgångsrika podcasten Serial, där offren knappt nämns. 


En av boken mest intressanta tankegångar är Mannes längre argumentation för att kvinnor inte utsätts för våld för att de avhumaniseras, något som ofta påstås i vardagligt tal. Misogynin är så etablerad att ingen avhumanisering krävs för våldet att uppstå och kvinnor utsätts för misogyni just därför att de är människor. Ju mer en kvinna uppfattas som en jämlike, desto hårdare motstånd möter hon och på det här sättet verkar misogynin bli mer dominerande i takt med att samhället blir mindre sexistiskt.

Kvinnor som enligt patriarkala normer uppfattas som jobbiga innebär mer arbete för kvinnor som lagt allt sitt krut på att ”göra rätt”

Den toxiska maskuliniteten innebär skam och vrede för mannen när han utmanas av en person som historiskt varit underordnad. Det här är också förklaringen till att kvinnor själva kan vara misogyna. Kvinnor som enligt patriarkala normer uppfattas som jobbiga innebär mer arbete för kvinnor som lagt allt sitt krut på att ”göra rätt”.

Manne utmanar med det här resonemanget också synen på heterosexuell och förnedrande pornografi som hon inte tycker ska förstås som en bokstavlig syn på kvinnan som ett objekt. Pornografin är i stället ett vattenhål för en allt mer påträngande och irriterande verklighet, att kvinnan är ett subjekt. Ett mänskligt subjekt, som kan avvisa, förnedra och håna mannen.  


Även om USA inte skulle vara ett postpatriarkalt land under Hillary Clinton, eller Sverige mer feministiskt av Anna Kinberg Batra, som Elsa Kugelberg jämför i förordet, så är boken en oumbärlig fördjupning bakom mekanismerna bakom till exempel det kaos som uppstår när en kvinna gör anspråk på makt. Dessutom erbjuder hon verktyg för att förstå högerkvinnors antifeministiska politik. 

Duktig flicka! pekar inte framåt men visst finns det framåtrörelse i att ha en gemensam förståelse av fenomen så rabiata att de alltid går igen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.