Både mumma och tragik i tv-seriepoddarna
Lätt för såväl skådespelare som lyssnare att fastna i nostalgin
Det är inte många år kvar till tjugoårsdagen för min generations stora tonårsdrama The O.C. På tisdagskvällarna fick man drömma om att cruisa ner för the 101 genom Kalifornien i stället för nedför Norrtullsgatan i Söderhamn. Mischa Barton blev allas tonårsförälskelse och The Shins och Death Cab for Cutie var the shit.
En liten del av mig har fastnat i den här tiden och gör mig nu djupt nostalgisk. Men jag är inte ensam. Fastnade gjorde även skådisarna Rachel Bilson och Melinda Clarke (vars karriärer kanske inte gått spikrakt uppåt sedan dess). Nu har de blivit med podcasten Welcome to the OC, bitches – där de ser om och diskuterar serien.
Samtidigt som det här är bjussigt och mumma för fans så finns det något aningen tragiskt med att se skådisar hänga kvar vid sina one hit wonders. Det är garanterat inte ett dugg synd om varken Bilson eller Clarke som säkerligen har det gött på ”gamla” dar och räknar dollars i någon glassig strandvilla i Malibu. Men! Det här kan inte vara vad de drömde om att göra tjugo år senare.
Och detta är inget enskilt fall. Det går att skönja en poddtrend i vardande. Nyligen startade en annan duo podd om the good ol' days. Och även när jag hör Dominic Monaghan och Billy Boyd (Merry och Pippin) prata om Sagan om ringen i The friendship onion tjugo år senare, får jag en liten klump i magen. Medan Viggo Mortensen, Orlando Bloom och Ian McKellen (för att nämna ett axplock) fick trampolinskjuts på karriärerna, fick hobbitduon lite mer av ett magplask.
Exemplen kan göras många. Zach Braff och Donald Faison snackar Scrubs i Fake doctors, real friends. Kul! Men ack så sorgligt, även detta. Återstår att se om Stark-syskonen startar Game of thrones-podd 2031.
Å ena sidan njuter jag oskäligt mycket av att kolla om gamla O.C-avsnitt och sedan lyssna på podd som efterfest. Men samtidigt känner jag att jag ödslar ovärderlig tid. Det finns ju onekligen ganska mycket annat där ute som jag inte hunnit med än. Och här är jag fast i 2003. Det kan inte benämnas som något annat än orimligt. Det finns både tragiska poddar och orimliga lyssnare.
