Politik utan ideologi kan ersättas av AI

Värdegrundslös populism driver fram extremism – som när en boj har släppt sitt fäste

Vår relation till våra värderingar kan liknas vid en boj som fäster vid botten, vi kan guppa lite hit och dit men sitter ändå stadigt fast. ”Men när bojen utsätts för hårda väderförhållanden, kan det hända att kedjan helt enkelt brister. Vårt beteende slutar ha någon koppling till våra värderingar” skriver Mattias Beijmo och resonerar kring ideologins död i en tid av populistiska stormar.

Innan pandemin, när min normalvecka innehöll minst ett tillfälle att orera inför människor, kändes det ibland nödvändigt att väcka upp en gammal floskel. Det är en bild på en boj som ligger och guppar på ett öppet hav. Det blåser än hit, än dit, och bojen driver iväg lite åt det håll det för tillfället blåser. Men den flyttar sig inte alltför långt; den har en kedja som är förankrad i ett bastant fundament på havsbotten. Så visst – vinden kan få bojen i svaj, men den kan inte helt förändra dess position.

Bojens beteende symboliserar såklart vårt eget. Vi kan påverkas utifrån; av till exempel lokalpressen, grannar eller Twitter. Men vi drar inte iväg alltför långt från våra grundvärderingar, fundamentet där nere i djupet. Kedjan kan vara lite olika sträckt, men den gör att det finns ett samband mellan exempelvis vår politiska ideologi och hur vi ser på romska tiggare utanför Ica, på flyktingar, genusfrågor eller vinstdrivande skola.

Men när bojen utsätts för hårda väderförhållanden, kan det hända att kedjan helt enkelt brister. Vårt beteende slutar ha någon koppling till våra värderingar; vi säger saker som ”Nä jag är inte rasist, men ...”


Häromveckan kom de senaste signalpolitiska migrationsförslagen i tävlingen om vilket parti som kan bygga högst murar. Forskaren Stefan Jonsson klädde av dessa totalt på Dagens Nyheters kultursidor.

Redan i utredningsstadiet vände sig en enig forskarkår mot förslagen om skärpta språkkrav och hårt begränsad anhöriginvandring. Enligt den samlade integrationsforskningen är de borgerliga förslagen lika bra för integrationen som byggandet av kolkraftverk är för miljön, för att använda Jonssons liknelse. Liberalerna, ett parti som ofta vurmar för fakta och vetenskap, ställde sig under uppmärksammade former också bakom förslaget. Nyamko Sabuni verkar nu lämnat vetenskap och liberalismens fundamenta för att kunna flyta helt fritt på populismens vågor. Det gör henne helt redundant som politiker.

Det finns ingen anledning att ha en människoburen, representativ demokrati om den inte förmår att vara mer än en populistisk vindflöjel

I Schweiz och USA har man börjat låta artificiell intelligens sköta utlokaliseringen av nyanlända. En maskin, oberoende av mobben på Twitter och opinionsmätningar, skapar – föga oväntat – mer framgångsrik integration. Den självlärande programvaran ser till att mellan 40-70 procent fler får jobb jämfört med när handläggarna följde politikernas beslut. Om maskinen hade humor, skulle den skratta åt de svenska migrationsförslagen så kiseltårarna sprutade.

I en pandemi har populismens bristfälliga hantverk haft direkt dödliga konsekvenser. Om man utgått från fullt tillgängliga data, hade vi vaccinerat män med invandrarbakgrund, för de löper störst risk att dö i covid-19. Om vi verkligen ville minska smittspridningen i samhället, hade vi prioriterat de som kör hem vår mat eller de som inte kan sitta uppkopplade på Zoom-möte och fortsätta bygga våra bostadsrätter.

Men icke. Det hade varit ett impopulärt beslut i avgörande väljargrupper, och den ryggraden har ingen i den svenska politiken i dag. För sådant krävs ideologi. Eller, uppenbarligen, en maskin.


För några år sedan presenterade fysikern César Hidalgo en idé han kallade ”augmented democracy”. Termen kan översättas till ”förstärkt demokrati” och Hidalgos tes är att artificiell intelligens kan förstärka politiska värderingar och beslut, och på så sätt stärka demokratin.

Hidalgo menar att vi i framtiden borde rösta fram en algoritm, inte en politiker. Väljarna styr om den vinnande AI:n ska ha tyngdpunkten på exempelvis individens eller kollektivets frihet, ha en konservativ eller progressiv grundsyn, och så vidare. Hidalgo menar att det kan ge en smartare representativ demokrati: utan jäv, svågerpolitik och de felkällor andra mänskliga brister skapar.

Motargumentet är självklart: en demokrati behöver mänskliga företrädare för den ideologi vi tror på; det långsiktiga men samtidigt improvisatoriska formandet av en välmående nationalstat kan ingen maskin ersätta. Än.

Så, kära desillusionerade liberaler och vänstersossar, alla kristna demokrater, alla ni som vandrar vilsna i den värdegrundslösa pannkakan: Ni är inte viljelösa flytetyg

Men om våra riksdagsledamöter och ministrar visar sig sakna ideologisk kompass, det enda vi egentligen behöver dem till, så kan vi avskaffa dem. Det finns ingen anledning att ha en människoburen, representativ demokrati om den inte förmår att vara mer än en populistisk vindflöjel. Vi vet alla vart sådant har slutat. För när alla bojar låtit sig guppa in i det bruna, grumliga vattnet, finns ideologiska fundament, gjutna på 30-talet, med färdiga fästpunkter för såväl politiker som väljare.


I Hagfors i Värmland är Jens Fischer kung; hans parti Oberoende realister fick flest röster i kommunalvalet 2018, till och med fler röster än självaste Socialdemokraterna. Den tjänstlediga polisen är nu kommunstyrelsens ordförande och en mycket flitig Facebookanvändare; han uppdaterar ständigt med nya tankar och håller koll på likes och kommentarer. I ett reportage i DN säger Fischer att ”Ideologi är förlegat. Jag tror mer det var viktigt förr”.

Jens Fischer sätter fingret på något här. I samtidens bottenlösa träsk av populism, kan man inte förvänta sig att väljarna ska forma en ideologiskt sammanhållen tanke. Ideologi är inte förlegat, men kanske är den politiska ideologin döende. En lång rad av 2000-talets politiker har låtit den skjutas sönder i stället för att ha modet att ställa sig framför kulorna. Det är ett enormt svek; vi har aldrig behövt värderingar och ideologi så mycket som nu.


Jens Fischers Facebook-uppdateringar är ett lysande exempel: Hans väljare kan lätt följa vad som beslutats och hur, men de vet inte varför. Utan en sammanhållande ideologi blir populister som Fischer det man inom AI-området kallar för ”black boxes” – maskiner som fattar beslut på grunder människan inte kan förstå.

Dessa svarta beslutslådor är den digitala världens ”oberoende realister”, och är de tillräckligt förtroendegivande och/eller auktoritära, så litar vi på dem. Oavsett vilka beslut de tar. Den värdegrundslösa populismen – digital som mänsklig – driver fram extremismen. Människor fortsätter försöker förstå ”varför”, så de knyter sina bojar till sådant som är robust och orubbligt: Kyrkor. Moskéer. Runstenar. Rötter.


I förordet till en senare utgåva av Kurt Vonneguts Moder natt varnar författaren: ”Vi är det vi utger oss för att vara och måste därför vara mycket noga med vad vi utger oss för att vara.” Våra signaler definierar oss, nu mer än någonsin.

Så, kära desillusionerade liberaler och vänstersossar, alla kristna demokrater, alla ni som vandrar vilsna i den värdegrundslösa pannkakan: Ni är inte viljelösa flytetyg, visa att ni ser något där nere i djupet av er själva. Visa att ni kan bättre än maskinerna. Annars skiter vi i er nu.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.