Så kan nätföretagens fula metoder förbjudas

Barns och ungas spelande i fokus när samhället och juridiken börjar närma sig storbolagen

I fotbollspelet Fifa Ultimate team handlar barn och ungdomar med virtuella spelkort som är nödvändiga för att nå framgång i spelet.

Skärmar i olika storlekar kommer sannolikt även detta sommarlov bjuda tuff konkurrens med kubbspel och museibesök. Tiden framför sociala medier och dataspel ökar normalt sett under sommaren, och det är så klart inte bara vi vuxna som fått ännu mer digitala vanor under covidpandemin.

En av de onlineaktiviteter det läggs mest tid på är fotbollsspelet Fifa Ultimate team. Här handlar barn och ungdomar med virtuella spelarkort. De finns i en myriad varianter och kommer i så kallade ”packs”. Förprogrammerad ”slump” avgör hur ”värdefulla” kort spelaren får. Korten är i sin tur avgörande för att vinna matcher mot andra spelare. Vunna matcher ger poäng till att köpa fler ”packs” med kort, men det går också att skynda på processen – man kan köpa packs med riktiga pengar.

Spelet använder alla tricks i den psykologiska påverkansmanualen för att trigga hjärnans kemi. Resultat: barnen köper och öppnar fler hemliga “packs”. De vet att kanske, kanske får de en bättre spelare, vilket krävs för att ha en liten chans att vinna matchen. Vilket i sin tur krävs för att få fler poäng att köpa och öppna ”packs” – såvida man inte lägger hundra kronor till direkt i stället.


Psykologer kallar tricket för ”slumpvis förstärkning”, och samma logik finns i exempelvis videoappen Tiktoks design. En videosnutt dyker upp, du kollar lite, och en lätt, knappt märkbar, fingerrörelse tar dig till nästa, och nästa, och nästa. Hjärnan vill ha det där lilla dopaminet av att träffa rätt, och Tiktok håller medvetet tillbaka det algoritmen redan räknat ut att du egentligen vill ha. Så du måste svajpa en gång till, och en till. Tänker du enarmad bandit, så tänker du rätt; det är därifrån den här ”near-win”-designpsykologin kommer ifrån.

Techföretagens lokförare kör sitt övervakningskapitalistiska höghastighetståg över världen. Lagstiftare och myndigheter hinner varken ikapp eller lyckas kliva ombord. Farten är en medveten strategi: Om de lyckas bli stora och oumbärliga snabbt, kan varken vi eller våra barn leva utan deras appar och spel. Lagar och regleringar är svåra att skapa för ett så snabbrörligt mål, men för första gången på länge finns det ett ljus långt borta. Det kommer – lite oväntat – från Bryssel och EU.


Den europeiska unionen har tagit fram tre lagar som är uppseendeväckande tydliga och hårda mot de stora plattformsföretagen. Två av lagarna, digital services act (DSA) och digital markets act (DMA) har klubbats och den tredje kallad ”artificial intelligence act” är under behandling. De kan korta kopplet rejält för teknikföretagen, och inte minst den förstnämnda lagen kan skaka techjättarna i grunden.

Det här avskyr företagen; mer kunskap om övervakningskapitalismen hotar att ta kål på den.

EU vill helt stoppa onlineplattformarnas riktade annonsering mot minderåriga. Det kommer innebära stora problem för företagen: hur ska de exempelvis veta hur gamla deras användare är? Dessutom finns krav på transparens: Facebook, Twitter, Tiktok och de andra måste på ett begripligt sätt förklara för barn och vuxna varför deras system automatiskt puffar upp visst innehåll och tar bort annat. Och om användarna vill ska de kunna få allt i kronologisk ordning i stället, något Instagram nyligen börjat erbjuda sina användare.


Den akademiska världen har länge efterfrågat data från techföretagen; inte minst barn och unga har varit i många forskares fokus. Den nya lagen fokuserar även här på transparens: företagen ska dela med sig av ”nyckeldata” så att forskarna kan ”få insikter i hur risker online utvecklas”. Det här avskyr företagen; mer kunskap om övervakningskapitalismen hotar att ta kål på den. Så deras lobbyister har gjort allt för att stoppa insynen, och de försöker nu även få bort andra delar i lagen.

I de tidiga förslagen kring digital services act fanns ambitioner att reglera den medvetet vilseledande designen, så kallade ”dark patterns” som återfinns i spel som Fifa Ultimate team och på plattformar som Tiktok. Men lagstiftningen riktar sig mot fler än extremt stora aktörer; EU skriver uttryckligen att ”avsluta en prenumeration ska vara lika lätt som att teckna den”. Alla som försökt göra just detta på exempelvis Göteborgspostens webbplats ser att lagen nog skulle påverka prenumerationssiffrorna för västsvenska lokaltidningar.


Rätt applicerad kan lagen i detta avseende faktiskt vara ett paradigmskifte för maktbalansen mellan internetanvändarna och företagen online. Men när detta skrivs, verkar den slutgiltiga lagtexten sakna formuleringar om vilseledande design. Julian Jaursch på tankesmedjan Stiftung Neue Verantwortung (SNV) i Berlin har länge punktmarkerat frågan om DSA och vilseledande design. Han konstaterar att ”tidigare förslag på lagtexten ville gå längre än vad som verkar vara fallet nu”. Något gnisslar i samtalen mellan EU:s ansvariga ministrar, och källor inifrån vittnar om pågående politisk kamp: lagstifta och ge myndigheter makt att bötfälla eller tro på branschens löften om självreglering?

Men gamla internetfarbröders indiehjärtan kan inte hejda sig; de slår lite snabbare.

Intresseorganisationen Sveriges konsumenter har tillsammans med den europeiska konsumentorganisationen BEUC nyligen kommit ut med rapporten Insert coin: How the gaming industry exploits consumers using loot boxes. Även här lyfts behovet av att EU-lagarna ska bromsa designen. Regeringens största doldis, konsumentminister Max Elger, har nu en unik chans att ta på sig ledartröjan i frågan. Det återstår att se om han vill det; i Sverige finns Klarna, Leovegas och andra som definitivt inte vill begränsa sina designmöjligheter.


Men samhället och lagen börjar hinna ikapp de svenska, amerikanska och kinesiska techbolagen. Techbolagen har sig själva att skylla; de har sprungit för fort och haft sönder fel saker. Nu kanske den verkliga ”techlashen” kommer; länder utanför EU är på väg åt liknande håll. Kina har redan infört hård reglering för WeChat och de andra plattformsföretagen, och det går inte en dag i USA utan att en stammande Silicon Valley-representant står i en rättssal eller inför vilt svingande senatorer och kongressledamöter. Samhällets fundament verkar äntligen sakta anpassa sig efter internetrevolutionen som förändrade allt, och – som de flesta revolutioner – togs över av nya herrar utan altruistiska motiv.

EU:s nya internetlagar är långt ifrån verklighet ännu, och det verkar pågå ett febrilt kattrakande om hur långt man egentligen vågar gå. Men gamla internetfarbröders indiehjärtan kan inte hejda sig; de slår lite snabbare. Kanske vi kan återuppta resan mot det där vi drömde om way back in -93?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.