Jesus är herre – inte politikerna eller folket
Därför borde partipolitiken försvinna från svenska kyrkan
Kyrkan är inte ett twitterkonto, en åsiktsgemenskap, ett politiskt möte. Kyrkan är inte ett museum, en scen, ett socialkontor. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus. Allt annat ska leda till det och ur det.
I början av kyrkoordningen, Svenska kyrkans regelverk, står följande om vad kyrkan är:
”Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift.”
I alla tider har människor gjort sitt bästa för att göra kyrkan till något den inte är.
Biskopar har predikat trohet till kungens krig, man har gjort kyrkorummet till en skattkista och kastat tjuvar i fängelse som försökt byta kyrksilver mot bröd. Man har skilt patron från patrask i kyrkbänkarna, straffat ogifta mödrar och förföljt väckelsekristna. Nästan alltid har det skett med god vilja.
I vår tid har de lurat oss att tro att Svenska kyrkan är en NGO som bedriver lobby om klimatet, en professionell expert om utländska konflikter, en välgörenhetsorganisation som man betalar pengar till och i övrigt håller sig undan.
Högern gnisslar tänder eftersom de inte tycker om den förda politiken. Den som granskar från vänster inser snart att politiken inte är radikal nog. De kristna församlingar som är starkast på diakoni är ju sällan de teologiskt liberala – sådana sysslar mest med symbolpolitik och kultur som en del präster gillar att hålla på med men gärna slipper den ekonomiska osäkerhet som följer med konstnärsyrket. I skogen går kyrkan i bredd med staten om ekonomisk avkastning före omsorg om de fåglar och liljor som Herren själv framhöll som föredöme. Härbärge för flyktingar? Gå till bibeltrogna S:ta Clara i Stockholm eller Missionsprovinsen-anslutna Alsike kloster i Uppsala för det.
Det har blivit allmänt känt att S och SD står på samma sida i det här: de tar spjärn mot varandra för att öka sin makt
Så mycket skrivs nu överallt om det märkliga partipolitiska systemet i Svenska kyrkan att jag inte behöver beskriva det igen. Det har blivit allmänt känt att S och SD står på samma sida i det här: de tar spjärn mot varandra för att öka sin makt, först i kyrkan, sedan i den sekulära politiken. Rösta på oss för att stoppa de andra, så lyder riksdagspartiernas strategi. Än så länge har det vunnit mandat från mer diffusa kyrkliga partigrupper.
Det finns de som tycker att det politiska spelet är värt det så länge kyrkan är vänster. Det är sannerligen ett högt spel att spela att vart fjärde år riskera att lägga landets största organisation i händerna på sina politiska motståndare. Så är demokratins villkor, säger ni. Well, organisationsformen är inget självändamål. Syftet är tron.
Ändå är det inte politik i sig som går emot kyrkans uppdrag. Problemet med kyrkovalet går djupare än så, ner i kyrkans rötter som de formuleras där i kyrkoordningens inledning. Partisystemet tvingar kristna till kompromiss. Det passiviserar i själva verket kyrkan. De kristna följer en vapenvägrare i sandaler som predikar förlåtelse, men Jesus är ingen fridsam blomsterhippie: han kräver sanning, offer och civilkurage från var och en som kallar sig hans lärjunge.
Jag tror ärligt att en hel del av dem som styr Svenska kyrkan inte har förstått vad en kyrka är
Vad det är innebär olika saker för olika människor, i olika situationer. Vi kan aldrig vara sanna genom representation. Oavsett hur många värdegrunder Svenska kyrkans tjänstemän formulerar kan de inte vara kristna åt oss. Individer är kallade att ta eget ansvar. Kyrkan själv har bara sina gamla vanliga verktyg av dop, nattvard, undervisning, diakoni. Det är å andra sidan verktyg som har hållit i tvåtusen år.
Det här är inga hårklyverier. Jag tror ärligt att en hel del av dem som styr Svenska kyrkan inte har förstått vad en kyrka är för en sorts samhälleligt väsen.
Därför handlar debatten inför kyrkovalet inte om kyrkans verkliga problem.
Siffrorna för kyrkliga handlingar störtdyker. Med avrundning: från sextiosex tusen dop 1999 till fyrtiosex tjugo år senare. 1999 konfirmerades 46 000 personer i Svenska kyrkan. 2019 var den siffran 26 000. Antalet tillfällen att gå i kyrkan minskar också när församlingar slås ihop och sammanlyser gudstjänster: när vi 1999 gick nära sju miljoner gånger i Svenska kyrkan på söndagarna (och nio miljoner 1990) är vi nere på tre miljoner söndagsbesök i dag.
Det pågår en massiv reträtt från vanlig församlingsverksamhet. Alltså det som kyrkoordningen säger är församlingens grundläggande uppgift.
Samtidigt möter Svenska kyrkan alltmer genom representation på toppen. Konton i sociala medier, svällande kanslier och en PR-apparat som inkluderar stora scener på Bokmässan och Almedalsveckan. I stället för att vara det salt i världen som kunde utmana ministrar och företagsledare har vi kyrkoledare som nätverkar och sitter vid samma bord som dem. Kyrkostyrelsens ordförande – ärkebiskopen Antje Jackelén – lanserades för sitt fokus på samverkan med samhällets övriga aktörer.
Men vi behöver inte en kyrka som samverkar med den världsliga makten. Vi behöver en kyrka som gör den världsliga makten nervös, vilken politisk färg den än har. Särskilt en protestantisk kyrka borde veta det.
Svenska kyrkan är evangelisk-luthersk. Martin Luther själv kallade sig inte så. Han var katolik, allmän, i en kyrka som slängde ut sina systemkritiker. Men vi reformerade kristna vårdar ett vackert arv efter denna bråkiga munk: den personliga plikten att protestera när något går allvarligt emot vår övertygelse.
Sex miljoner svenskar är medlemmar och fyra av fem röstar inte i kyrkovalet.
Jag vill se det som en luthersk protest, om än oartikulerad. Kulturkristendomen är tappad på kunskaper idag, men har en starkt levande nerv i folket som inte tror på Gud men tror på sin kyrka. Det bultar en fantomsmärta i svenskarnas avskurna och ändå så passionerade förhållande till traditionen.
Detta okunniga folk ska nu svara på, enligt en ganska vinklad annonskampanj där någon reklambyrå har fantiserat fram scener om vad man gör i kyrkan, vad det ”vill att Svenska kyrkan ska göra”. Att medlemmarna svarar rätt entydigt: ”Fråga inte oss!” är ett gott betyg åt folks integritet och känsla för det anständiga.
Jesus är Herre – alltså inte kejsaren, inte politikerna, inte folket
Det parti som ligger närmast det jag säger är Frimodig kyrka, som alla kan rösta på till riksnivån. Då riskerar man inte heller att ge sin röst till partipolitiker som gömmer sig på mer populära listor, vilket varit fallet i Posk, Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan. Det är inte karriärfrämjande att stå på Frimodig kyrkas lista, om vi säger så.
Samtidigt går det inte att göra parlamentarism av en utsaga som ”Jesus är Kyrkans Herre!” som det står i Frimodig kyrkas profilfrågor. Den kyrkohistoriskt medvetna läser utsagan som en knuten näve i luften: Jesus är Herre – alltså inte kejsaren, inte politikerna, inte folket, ens när de är i majoritet.
Jesus är Herre! Det är sådant subversivt tal som fornkyrkans biskopar korsfästes upp och ner för när det begav sig. Det är otvivelaktigt sant, och en underbart orealistisk valplattform, men går inte att rösta om och understryker bara konstruktionsfelet i kyrkovalet.
Martin Luther blev utkörd ur kyrkan. Svenska kyrkan har ingen paragraf för uteslutning. Den själsdödar i stället sina medlemmar. De flesta har gett upp om tron långt innan de går ur.
Det är allvarligare än alla kyrkoval. I valet mellan att passiviseras och att protestera måste du rädda din själ.
Tron på Kristus är meningen med kyrkan. Jag vet att det låter koko för den som inte tror. Men det är inte jag som säger det, det är kyrkoordningen. Varför vill du vara med i en organisation som är koko? Varför vill du vara med i en organisation som inte följer sina stadgar?
Då är det bättre att lämna denna arma ockuperade kyrkoprovins. Rösta inte. Leta i stället upp den där Jesus. Han kommer att säga dig: Låt de döda begrava sina döda. Sedan kan ni vandra tillsammans längs vägar i de levandes länder.
Mottagare av 2020 års Per Beskows pris för yngre akademiker/skribenter som verkar inom mötet mellan teologi, samhälle och kultur
