Orbáns seger i Ungern hotar EU:s utveckling

Hans auktoritära regim urholkar de liberala värderingar hela gemenskapen ska vila på

Viktor Orbán och hans parti Fidesz tog i går söndag hem en storseger i det ungerska valet.

I går blev den av alla EU:s ledare som suttit längst, Viktor Orbán, omvald för tredje gången sedan han återfick makten 2010. För första gången mötte han en enad opposition. Det är möjligt att segern blir knappare än tidigare, men det oerhört snedvridande valsystemet kommer ändå att ge honom en kolossal majoritet i parlamentet – om än inte tillräckligt stor för att han (återigen) ska kunna ändra i grundlagen på eget bevåg.

Visst, vi kan prata om vilken betydelse kriget i Ukraina fick för valutgången, eller om oppositionen, med premiärministerkandidaten Peter Marki-Zay i spetsen, agerade tillräckligt skickligt. Till syvende och sist är allt detta ändå bara detaljer ämnade att distrahera oss. Det viktiga att ta med sig från söndagen är att en av EU:s regeringschefer nu för tredje gången i rad har vunnit ett val som enligt internationella observatörer och bedömare varken var fritt eller rättvist.

Precis som i Ryssland är det däremot så att regimen styr alla de större statliga och privata medieaktörerna med järnhand

För tydlighetens skull ska sägas att ungrarna har rätt att gå och rösta och att de får rösta på vem de vill. Även om utlandsboende har fått stå i långa köer vid ambassaderna är det faktiskt inte så att Ungern – med undantag för situationen i Rumänien, där ungerska medborgare helhjärtat sluter upp bakom Orbáns parti Fidesz – aktivt undertrycker enskilda gruppers möjlighet till valdeltagande; detta till skillnad från hur det exempelvis ser ser ut i många republikanskt styrda delstater i USA. På motsvarande sätt står det alla fritt att ställa upp i olika val, och oppositionspolitiker riskerar varken att kastas i fängelse eller bli förgiftade, till skillnad från hur det är i Putins Ryssland.

Precis som i Ryssland är det däremot så att regimen styr alla de större statliga och privata medieaktörerna med järnhand, att valkretsarna är indelade på ett skevt och snedvridande sätt och att vallokalerna kontrolleras av det styrande partiet. Fidesz har möjlighet att bedriva valrörelse året runt, med närmast obegränsade resurser (direkt ur statskassan), medan handlingsutrymmet för oppositionspartierna kraftigt begränsas av hård lagstiftning på området.

Därmed inte sagt att Orbán inte skulle vara populär, eller att han hade blivit lika populär om det inte hade varit för just hans illiberala åtgärdsprogram. Snarare kan vi konstatera att han, om valen hade varit fria och rättvisa och valsystemet mindre snedvridande, inte skulle ha fått egen majoritet i parlamentet – eller åtminstone att den majoriteten hade blivit mycket mindre. Det var, för att åskådliggöra det hela, Orbáns totala makt över landets massmedier som gjorde att hans nära band till Putin inte tycks ha legat honom i fatet i söndagens val.

Hans Putinvänliga hållning må ha gjort honom till en paria i hela EU, där till och med hans illiberala likasinnade inom polska PiS (Lag och rättvisa) har tagit avstånd från honom. Samtidigt har merparten av de ungerska väljarna sedan länge vant sig vid en aldrig sinande ström av pro-rysk propaganda i inhemska medier, och hela tiden fått höra att det är Orbán som skyddar folket från att dras in i ett farligt, orättfärdigt krig, medan oppositionen vill det motsatta.

Han har också fått Ungern att stå sig väl i konkurrensen med andra auktoritativa stater: landet har idag mer gemensamt med Turkiet än med Tyskland

Vad innebär då valresultatet egentligen för Ungern och för Orbán? För honom själv och hans hantlangare är det viktigaste med att behålla makten inte längre den förda politiken, eller ens pengarna man drar in. Nej, det viktigaste är friheten. Under det gångna årtiondet har han förvandlat landet till en kleptokrati och därmed sig själv, sin familj och sina partivänner till multimiljonärer – men också till fängelsekunder, potentiellt, om de någonsin skulle ställas inför rätta vid oberoende domstolar.

Han har också fått Ungern att stå sig väl i konkurrensen med andra auktoritativa stater: landet har idag mer gemensamt med Turkiet än med Tyskland. Dessutom har regimens täta finansiella och politiska förbindelser med både Kina och Ryssland gjort Ungern alltmer isolerat, både i Europa och på annat håll – särskilt nu när hela västvärlden har samlats i en ny koalition mot Putin.

Betydligt viktigare, i alla fall om man inte råkar bo i Ungern, är att fråga sig hur resultatet påverkar EU. Detta är som sagt tredje gången Orbán blir omvald i ett orättvist val. De båda tidigare gångerna godtog EU resultaten utan större åthävor. Blir det så även nu? Förmodligen, i synnerhet om Orbán rättar sig ännu mer i ledet ifråga om sanktionerna mot Ryssland. Det är ju uppenbarligen det enda som spelar någon roll nuförtiden, som vi kunnat se inte minst på Polen: det som länge betraktats som ett intolerant, nationalistiskt land i EU:s politiska utkanter har plötsligt blivit sinnebilden av tolerans och modet att stå emot den ryska aggressionspolitiken.

Men så länge Ungern under Orbán förblir en fullvärdig medlemsstat i EU, därtill en av unionens största nettobidragstagare, hotas hela det europeiska projektet. EU är trots allt inte, eller borde i alla fall inte vara, som Nato – en av ”hård makt” präglad försvarsallians som alltid varit redo att samarbeta med auktoritära regimer (från Spanien på Franco-tiden fram till Erdogans Turkiet idag), bara det har funnits en gemensam fiende. EU ska ju vara ett uttryck för ”mjuk makt” och utgöra en ”värderingarnas gemenskap”, närmare bestämt de liberala, demokratiska värderingarna. Man ska förföra, inte framtvinga.

Om EU fortsätter att ekonomiskt och på andra sätt främja Orbáns auktoritära regim, då undergräver unionen alltså inte bara sin egen praktiska förmåga att fungera, vilket har blivit väldigt tydligt på sistone när det gäller förhållandet till Ryssland – man urvattnar dessutom det egna ideologiska uppdraget.

Cas Mudde är statsvetare med inriktning politisk extremism och populism.

Översättning från engelska av Thomas Engström.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.