Ratar du kött – röstar du rött
Mattias Svensson sätter gaffeln i identitetspolitiska dieter
Egentligen är det konstigt att vi inte sett mer av tidens polariserade åsiktsklimat vid matbordet. Samtidens nojor brukar förr eller senare ta sig uttryck i vad vi äter. Eller snarare: i vad vi inte äter.
Få områden är så tidskänsliga som dieterna. Det var förmodligen ingen slump att 1970-talet lämnade arv som politiskt medvetna MUDIMUMS (Mat Utan Djurindustri – Mat Utan Multinationella Storföretag) och boktitlar som Banta i grupp, medan det flärdfulla 1980-talet i stället lockade med ”flygvärdinnedieten” – som spreds på den tidens sociala medier, kopieringsmaskinerna – samt bantning ”på ditt eget sätt”, Marina Andrews valfria svältkurer från 1989 med bland annat en ”lyxdiet” på hummer och champagne och inget annat.
Dieternas trendkänslighet är logisk. I den mån de fungerar och ger viktnedgång är det genom att vara så enformiga att folk tappar lusten att äta. Få orkar hålla fast vid dem i längden. Alltså återproduceras en ständig efterfrågan på viktnedgång som också premierar variation. Den som sätter ett nytt namn på en egen variation kan också tjäna rejält med pengar.
Redan i början av 2000-talet ser man i dieterna många av de trender som vi nu ser inom politiken.
Här finns sanningssägarna som utmanar expertisen, som tidigare enats om att fettet var boven. Nu menade självsäkra utmanare att det var kolhydraterna. Läsk och godis, men även pasta, potatis och bröd, blev den nya tidens skurkar.
Statusen som utmanare mot ett ”etablissemang” av fettkritiker gjorde bantningsböckerna tjocka och nördiga. Robert C Atkins Atkins för livet (2003) är på stadiga 400 sidor. Svenske Fredrik Paulún kryddade sin Blodsockerblues (2002) med termer som rebound-effekten och second meal-effekten. (Underlaget var dock ofta spekulationer av typen: ”Det är inte otänkbart att en studie skulle kunna visa ett samband mellan lågt glykemiskt index och bra betyg.”)
Med akronymen LCHF (Low Carb, High Fat) fick generation bokstavsdiagnos sin bokstavsdiet – åtminstone tyder dess hängivna förespråkares framfart i kommentarsfält där denna diet diskuteras på en viss korrelation däremellan.
2000-talet har också sett en nostalgisk strömning och längtan tillbaka till det genuina och sanna. Dystopiker som i civilisationen bara sett förfall har kunnat hämta näring i Loren Cordains Stenålderskost (2002) som förklarat krig mot ”förfalskad” mat: ”Med det menar jag att den är tillverkad och alltså onaturlig”. Magert kött, fisk och frukt i rikliga mängder, ingen mjölk, inget bröd, inget salt och ingen bearbetad mat såldes som ”den enda dieten som är baserad på miljoner års näringslära”. Att människor åt så innan de lärde sig odla jorden var bevis nog för dietens överlägsenhet.
På senare år är raw food-trenden och kritiken mot industriproducerad ”fuskmat” andra utlöpare av föreställningen att obearbetad mat är mer ”genuin”.
En tredje trend är ett identitetspolitiskt ätande. Senare års miljödieter och vegetarisk och vegansk kost har ofta fått lite av en vänsterprägel, delvis kanske på grund av sin utformning som restriktioner – ”köttfri måndag” – snarare än som kulinariskt berikande alternativ.
”Så varför finns det ingen Jordan Peterson-diet? Dum fråga. Det finns det förstås.”
När sociologerna Alan Beardsworth och Teresa Keil 1992 intervjuade brittiska vegetarianer och veganer slogs de av att de intervjuade framför allt framhöll att kött är ohälsosamt, och mindre betonade fördelen med att äta vegetariskt. Feminister som sociologen Julia Twigg har länge associerat rött kött med en destruktiv, våldsam, patriarkal manlighet – en omoralisk, ”död” mat i kontrast mot ren och livgivande vegetarisk mat.
Forskarna Kristof Dhont och Gordon Hodson fann i en studie från 2014 att högersinnade personer äter mer kött än andra, och oftare identifierar sig som köttätare. Detta gör de, enligt forskarna, av ideologiska skäl. Skillnaden beror inte på att de uppskattar köttets smak mer, utan de äter kött för att de ser vego-trenden och kritik mot hur djur behandlas som ett hot mot sin livsstil.
Studien bör förvisso tas med ohälsosamma mängder salt.
Den är en av flera där Hodson försökt associera vad han definierar som höger (dels traditionella värderingar, dels acceptans för hierarkier) med låg intelligens, rasism med mera.
Förklaringen om den hotade livsstilen som orsak till högre köttkonsumtion kommer inte från de undersökta, utan är en hypotes utifrån tidigare akademisk litteratur.
Man kan, om man så vill, tolka det som att studien framför allt visar att vissa vänster-akademiker ser köttätande som något stigmatiserande i klass med låg intelligens, rasistiska fördomar och politiska högeråsikter.
Studien sätter dock fingret på något som saknats: En diet för identitets-högern. Bara för några veckor sedan rantade Alexander Bard i Aron Flams podcast Dekonstruktiv kritik om alla tjockisar som gett efter för sin inre barnslighet och dåliga impulskontroll.
Så varför finns det ingen Jordan Peterson-diet? Dum fråga. Det finns det förstås. I februari i år berättade den bästsäljande författaren och psykologiprofessorn, som blivit ett Youtube-fenomen genom kritik av politisk korrekthet i universitetsvärlden och levnadsråd tryfferade med referenser till Bibeln, Carl Jung och metaforiska drakar, om hur han lagt om kosten till enbart kött och grönsaker och blivit fri från en massa sjukdomar och besvär. Han skriver också om detta i sin senaste bok 12 rules for life – an antidote to chaos (2018). Petersons diettips har alla de ovanstående beståndsdelarna: sanningssägare som går emot etablissemanget, nostalgisk längtan efter det genuina och konflikt mot en vänster som bygger sin identitet på att vara emot kött.
Den enda frågan är varför Peterson-dieten ännu inte fått en egen bok. Kanske blir det hans dotter Mikhaila som fyller denna oexploaterade marknadsnisch. Hennes blogg med det passande namnet Don’t eat that listar allt man borde sluta med helt: gluten och mejeriprodukter i topp, följt av soja och bönor, sädesslag och socker.
Också i maten är alltså denna rörelse ett slags identitetspolitisk skrattspegel av vänstern: delade nojor kring det moderna och en längtan efter det autentiska och naturliga (Mikhaila Peterson varnar för tillsatser och kemikalier, och rekommenderar filtrerat kranvatten), men med en oförsonlig konflikt kring om den lämpliga proteinkällan ska vara kött eller inte.
Säg mig vad du inte äter, och jag ska säga vem du är.
