Under pandemin blev det tydligt – vi väljer jaget före laget
Vi, alltså mänskligheten, är ocharmiga och bortskämda egoister
Vart tog våra skyldigheter mot varandra vägen? Att uppträda omtänksamt mot sin nästa? Att hjälpa varandra även fast vi inte känner varandra?
Det känns hopplöst ute.
Under pandemin som varit (vi kan väl i alla fall manifestera inåt att den är över nu) har en sak blivit deprimerande tydligt:
Vi, alltså mänskligheten, är ocharmiga och bortskämda egoister.
Ja ja det var väl inget nytt – se på klimatkrisen, själva epicentrum av egoistiskt tänkande, säger du. Och nej, det är inget nytt att vi lever i en tid där jaget och individualismen är en obehagligt stor kraft.
JAG ska det. JAG behöver det. JAG har rätt att.
Och det är det där sista jag vill stanna kvar vid. Mina rättigheter som människa. I grunden en otroligt viktig, stark och demokratisk värdegrund. Något vi borde hylla och värna.
Synd bara att vi, mänskligheten, inte verkar kunna inse att med rättigheter kommer också skyldigheter. Livet är liksom inte en enkelriktad gata där JAG får breda ut mig så mycket jag själv vill utan att också ge plats för mötande.
Det var det som blev så tydligt under pandemin. Både i det stora och det lilla.
JAG tänker minsann inte bära ansiktsmask (trots rekommendation) för det är minsann jobbigt så det tänker JAG absolut inte. JAG kommer absolut inte spruta in något i MIN arm för det är faktiskt min rättighet att vägra. Nej, man ska absolut inte gå utanför hemmet om man har testat positivt men JAG måste ju handla? Listan går vidare.
Vart tog våra skyldigheter mot varandra vägen? Att uppträda omtänksamt mot sin nästa? Att hjälpa varandra även fast vi inte känner varandra? Det känns hopplöst ute.
Och samma mönster går att se neråt i åldrarna. Barns rättigheter är en jättefråga, viktig och högst aktuell hela tiden med tanke på alla övergrepp som begås – både rättsligt, kroppsligt, på nätet och i familjen.
Men i samma andetag måste vi också prata om barns skyldigheter, gentemot sina vänner, sin familj, sitt samhälle och mot sig själva.
För vi ska såklart inte glömma bort oss själva, naturligtvis inte, hallå vi lever i jag-åldern, det vore dumt.
Men, och förlåt mig om jag låter som Gandalf nu, men with great rättigheter comes great skyldigheter. Det måste vara så, för vad säger det annars om oss som människor? Och i förlängningen blir vi ett samhälle med allt strängare regler. Vi blir ett samhälle med visitationsområden, ett samhälle som övervakar, ett samhälle som inte kan eller vill lita på sina invånare.
Det kan börja med en så enkel sak som veckopengen. Får man den utan något som helst motkrav eller får man den såvida man också dukar bordet hemma? Är det bara pappa som städar hemma eller hjälps hela familjen åt? Så självklara saker kan få enorma effekter i livet och för samhället i stort. För att få något måste jag också ge något.
För att få röra mig fritt i samhället och för att få behålla mina fantastiska rättigheter måste kanske JAG också hjälpa till att följa de ramar som finns.
