Vi måste låta stora förändringar vara jobbiga
Det finns alltid tid för att rycka upp sig tids nog
Jag och min familj flyttade till Italien.
Det blev inte alls som jag fantiserat om.
Men jag har förstått att det är okej att känna så.
Byta partner eller bli förälder – att bryta upp och förändra är tufft.
Jag sitter vid köksbordet och jobbar. Som jag gjort sedan pandemin tog över. Enda skillnaden nu är att köksbordet inte längre är ett vackert bord i cement i vårt hus i Enskede utan ett med gräll plastduk i vår lånelägenhet i Italien. Samma samma men ändå så olika.
Vår familj flyttade till Italien i augusti och jag vet inte riktigt hur jag tänkte då kring hur allt skulle bli, men jag är ganska säker på att allt jag tänkte hade ett lite aprikosljummet härligt filter ovanpå sig. Jag såg familjen framför vackra solnedgångar, jag såg pasta, vin, jag såg mig själv gå på gatorna och avslappnat konversera på italienska, leva mitt bästa liv och njuta av att vara i ett land fullt av amore och dolce vita.
Men hoppsan, livet är inte en fantasi? Typiskt.
Jag sitter här vid köksbordet och svär åt allt som är annorlunda. Som inte fungerar på det vis jag är van. Jag är irriterad på att tekopparna är alldeles för små, att det inte finns några mattor i lägenheten vilket gör stengolven iskalla, att det saknas gummilister runt dörrarna så det smäller och skakar så fort en dörr stängs, lägenheten vi lånar är mörk och kall. Jag lider av att inte förstå allt som rör skolan och förskolan, jag har svårt att släppa kontrollen helt till min italienska man och sätta mig på avbytarbänken en stund. Jag hatar att diska eftersom diskstället sitter i skåpet ovanför diskbänken och på så vis rinner det hela tiden vatten nerför mina armar och ner på kläderna och golvet varje gång jag lägger upp en tallrik. Och varför kan man inte bara använda vanliga påslakan? Har de aldrig varit på Ikea?
Jag lider just nu av vad “Expat adjustment curve” säger är “frustration/irritation över vardagliga olikheter”. Och ju mer jag läser på desto mer älskar jag internet som ger mig den här information direkt när jag behöver den. Så slipper jag sitta här och känna mig otacksam och ogin som har mage att klaga över att befinna mig i ett land som jag självmant flyttat till. It’s not me, it’s the “flytta utomlands justeringskurva”. Det är normalt att känna sig lite lost, irriterad och förvirrad. Att känna ilska när saker och ting var svårare än man trodde. För det är det ju såklart. Att bryta upp och förändra är tufft. Att byta kultur och land är ingen vacker solnedgång hela tiden. Utmaningen är enorm. Och än större är den om man inte kan språket.
För barnen är det likadant. De längtar hem, saknar vänner, saknar leksaker. Längtar efter den plats i gruppen de vet är sin, längtar efter den person de var där. Här är allt nytt, nya barn, nya konstellationer, nya sätt.
Snart kommer vi in i fasen “adjustment” (justering) enligt kurvan och det är då en börjar acceptera att allt inte är som hemma och man är typ okej med det. Lite längre fram (om man har tålamod nog) kommer allt normaliseras och vi kan uppskatta olikheterna.
Och jag tänker att det här kan appliceras på många saker i livet. Inte bara en flytt utomlands. Utan också när man börjar nytt jobb, byter lägenhet, träffar ny partner, när man blir förälder. Stora förändringar i livet är jobbiga och vi måste låta dem vara det och inte alltid gå in i “ryck upp dig och kör”-läge utan faktiskt bejaka det man faktiskt känner.
Det finns alltid tid för att rycka upp sig tids nog!
TACK!
Det här var min sista krönika för Aftonbladet Family. Det har varit en ära att skriva för er och jag vill tacka alla mejl från er läsare som både berömt, peppat, utmanat mina tankar och ibland fått mig att tänka om! Tills jag hittar ny plats att skriva på finner ni mig på Instagram här och på min blogg här.
