Vi behöver inte barnvakta papporna
Det går att sluta lägga sig i
Ingen kan blomma i en relation där förtroendet saknas.
Där allt man gör kan ge upphov till syrliga kommentarer.
Där någon alltid ska anmärka, förbättra, för att den andra föräldern ska bli som en själv.
Det är inte synd om papporna.
Jag läser Anna Björklund i Aftonbladet (26/10) och känner massa saker, men primärt just det.
Hon skriver att det finns en enda papparoll, och den har mammorna utkristalliserat. Det finns inte utrymme att vara något annat än pappan som försöker göra rätt.
Intressant, förstås, men jag vill hävda att det finns lika många papparoller som det finns mammaroller och dessutom är det väl knappast mammornas fel om papporna själva inte vågar vara förälder på sitt sätt.
Det går att vara mamma utan att baka bullar, sjala bebisen, laga mat från grunden, alltid vara närvarande fysiskt. Utan att vara den heliga modern som är föräldraledig i all oändlighet. På samma sätt får man fortfarande vara pappa utan att ta halva. Det visar ju inte minst statistiken. Och bekräftas av pappor i min närhet.
Jag vet att jag själv emellanåt har gjort det svårt för min man att hitta sitt föräldraskap.
Bytt kläder på barnen efter att han klätt dem. För att plaggen var fula, inte matchade, eller vad det nu kan ha varit.
En sorts härskarteknik och oerhört oskönt. Jag lägger mig platt. Den typen av projektlederi dödar vilken relation som helst.
Ingen kan blomma, växa, i en relation där det förtroendet saknas.
Där allt man gör kan ge upphov till syrliga kommentarer.
Där någon alltid ska anmärka, förbättra, för att den andra föräldern ska bli som en själv.
Där någon annan planerar vilka mellanmål som äts, hur många lager ett barn ska ha, och när barnet ska sova.
Det går att sluta lägga sig i. Att låta den andra föräldern ta sina egna beslut med barnen, hantera konflikter på sitt sätt. Låta den vara den vuxna.
Det går att sluta barnvakta sin partner.
Jag önskar att det inte var så här, men jag gissar att det är fler mammor som styr sin partners föräldraskap med missnöjda suckar, vassa synpunkter, än vice versa.
Det är intressant, då det finns en hel rörelse som hävdar att mammaskammande är ett reellt problem. Jag har aldrig hört någon dra kortet: Sluta pappaskamma!
Kanske är det för att pappor faktiskt kommer undan med mer. I så fall i offentligheten, men knappast privat. Där projektledaren styr och ställer. Och tyvärr är ju projektledaren ofta mamman, åtminstone om du lever i en heteronormativ relation.
Jag är uppvuxen med en mamma som var urkraften. Den som bestämde, betalade räkningar och visste vad alla våra kompisar hette. Varje gång vi skulle be om lov om något och frågade pappa för att vi inbillade oss att han kanske skulle säga ja när vi visste att mamma sa nej, svarade han alltid utan undantag: Fråga mamma.
Jag kan tycka att fler mammor borde börja svara: Fråga din pappa.
Han kan ta beslutet, jag lovar.
