Mejla

Sophie Stigfur

Corona har gjort mig till en svartsjuk singel

Aftonbladets Sophie Stigfur: Här blir verkligen inga barn gjorda

Publicerad:
”Medan andra svartsjuklingar självhatsstalkar sina ex på sociala medier, scrollar jag plågsamma par”, skriver Aftonbladets Sophie Stigfur.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT / TT NYHETSBYRÅN
”Medan andra svartsjuklingar självhatsstalkar sina ex på sociala medier, scrollar jag plågsamma par”, skriver Aftonbladets Sophie Stigfur.

FAMILY

Viruset stoppade all chans till romans.

Hela jag känns som en antikropp – en kropp i avsaknad av en annan kropp.

Kan coronan stjäla mina fertila år?

– Jag tänker inte vara ensam, jag behöver dejta, jag behöver mingla, jag behöver ligga, KAN JAG INTE BARA FÅ DET?

Det min vän utbrister under dundrande dödlig världskris må inte vara sympatiskt. 

Men hon är inte ensam. 

Hon, som jag, lider av den kanske mest skamliga pandemiångesten av alla: avundsjuka på dem som lyckats med bedriften att skaffa – och behålla – en partner att genomlida den här skiten med.

Vi som inte hann med relationståget innan viruset stoppade all chans till romans.

Vi som gurglar giftigt gröna coronacocktails spetsade med desperation och självömkan. Eftersmak: fadd.

 

Från att ha varit glad och nöjd med mitt civilstånd är jag nu djupt svartsjuk.

Medan andra svartsjuklingar självhatsstalkar sina ex på sociala medier, scrollar jag plågsamma par. 

Par som bakar, jaha. Ser mysigt ut.

Par som delar hemmakontor. Verkar funka jättebra.

En notis på skärmen. “Vi kanske får leva så här hela 2021”.

Vänta, va. 

Jag är 35. Jag har inga barn. Kan det pågå ännu längre? Kan corona stjäla mina fertila år?

Känner hur mina ägg plötsligt smattrar bort i rasande fart som sprickande såpbubblor i mellangärdet. Scrollar Insta lite till. 

Par med bebis uttrycker tacksamhet över att ha varandra i dessa dystra tider.

Poff!

Ännu ett förlorat ett ägg.

Par som skedar i soffan. Par som adventspysslar. 

Poffpoffpoff!

 

Stövlar trotsigt iväg och köper mitt livs första adventsstjärna. Jag kan ha julefrid även om jag är ensam ska ni se, jag trivs faktiskt jättebra i mitt eget sällskap!

Men hur jag än vrider och vänder på nacken så... ser inte min adventsstjärna ut att ha ett lite kallare sken än grannarnas därborta? 

De ser ut att sitta ganska många samlade runt köksbordet i lägenheten mitt emot förresten. Två barn verkar de ha. Vibrerande värme.

Träffa ingen utanför hushållet, säger de. I ett land världskänt för sin höga andel singelhushåll. 

Hade man inte kunnat få någon slags förvarning åtminstone? Viktigt Meddelande till Allmänheten: säkra en partner, stäng fönstren, lås dörren, släng nyckeln. FORTPLANTA EDER. 

Medan jag borde känna tacksamhet över mina antikroppar börjar de allt mer kännas som ett hån. Vad ska jag med dem till? 

I stället känns hela jag som en antikropp. En kropp i avsaknad av annan kropp.

 

Trist på alla friande män som skulle stått i kö i farstun om det inte vore för pandemin tänker jag flyktigt och myser. För att i nästa sekund känna ett smärtsamt släktskap med 70-åringar som via annonser i lokaltidningen undanbeder all uppvaktning när de fyller år. Som om halva stan otåligt skulle stå och stampa utanför annars, rädda att missa chansen.

Kanske kan man trösta sig med den ursäkten, att ens icke-existerande kärleksliv inte har något med en själv att göra?

– Allt är coronans fel, vad skulle jag göra liksom, säger jag inte till mina framtida barnbarn för var skulle de komma ifrån. 

Tar en till sipp beska droppar. 

Tittar på ännu en familjebild. 

Någon har varit på ultraljud. 

Det är tur att ni säkrar artens fortlevnad hörrni. 

Här blir i alla fall inga barn gjorda. 

Skål! 

Botten. 

Upp.

Publicerad:

Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Krönikor, läsarhistorier och experternas tips relaterade till föräldraskap och barn.

MER OM FAMILY