Att kunna vabba är livsviktigt
Utan det vuxna rummet går något i en själv sönder
Att vobba är att dö en smula.
Men under pandemin gjordes det, och vi bär med oss ett gemensamt föräldratrauma.
I videomöten såg man plötsligt blöjor klättra över kollegors huvuden.
Halvnakna treåringar levde loppan samtidigt som affärschefen pratade om ja, affären, antar jag.
Det var en vedervärdig tid.
Som en riktigt ruggig tisdag på repeat.
Jag tror vi hade barn hemma sex veckor i raken under en period. Under några veckor gick jag inte utomhus över huvud taget. Trots att min chef beordrade mig: Du måste ut i ljuset. Vilket ljus? Mörkret inuti, var lika mörkt som resten av världen.
Men förstås: Vilket privilegium. Att kunna jobba när barnen är sjuka. Jag förstår att många inte har den möjligheten.
Jag tror bara att resten av oss inte längre ids. Vi orkar inte låtsas som om det går att jobba och ta hand om fyraåringar samtidigt. För det är en ohållbar strategi. Det går ut över dig som vuxen – du räcker inte till. Varken på din arbetsplats eller för ditt lilla barn. Och det gör att du går omkring med en känsla av att du inte duger, inte förtjänar din lön, inte är en tillräckligt närvarande förälder.
Därför vabbar vi numera på riktigt. Och siffrorna skjuter i höjden. Det är min analys, åtminstone.
För ingen förälder vill väl vabba. Varje gång jag vabbar vill jag be om ursäkt för hela min existens. Att jag underlåter mig att ha barn. Att jag inte borde skämmas. Och det gör jag. Skäms för att jag ännu en gång måste förlita mig på att någon annan gör mitt jobb.
Dessutom vill åtminstone jag träffa mina kollegor. Under pandemin blev det kristallklart: Utan det vuxna rummet där man får vara utan snoriga näsor går något i en själv sönder. Att få finnas utan att bara vara en liten människas förlängning.
Att kunna vabba – och slippa vobba – är livsviktigt. För alla barn, och alla vuxna som vill behålla någon sorts sans.
Däremot borde barngrupper och storleken på förskolor utvärderas. Vad händer om barn får större ytor? Kanske kan familjen på fyra slippa kräkas ikapp i lägenhetens enda toalett tre gånger per år.
Kanske skulle vabbandet gå ner? Om barnen skulle kunna ha möjlighet till lite utrymme. 1,5 meter till nästa barn, ungefär.
