Förskollärarna går på knäna – men de fixar ändå alltid allt
Karim: Ingen ser eller hör larmet från skolan
Vi rasar över socker.
När vi borde rasa över förskolepedagogernas arbetsmiljö.
Tänk dig att du har så mycket att göra med att sortera kontorsmaterialet på jobbet att du inte hinner med det du faktiskt ska göra. Det är möjligt att denna liknelse haltar mer än lovligt men det var det bästa vi kunde åstadkomma. För det är nämligen ungefär såhär, med lite god vilja, som det ser ut på våra förskolor enligt Lärarförbundets alldeles färska undersökning. Fem av tio förskollärare hinner inte med sitt förskolläraruppdrag på grund av för stora barngrupper. Sug på den. Upprepa den. Fem av tio kan alltså inte göra sitt jobb ordentligt. Inte för att de är lata eller inte vill utan för att barngrupperna är för stora.
Så när tänker vi börja ta alla de här larmrapporterna på allvar? Det görs några undersökningar här och skrivs en liten rapport där som skapar lite oordning i leden en stund men sen lägger det sig och vi vänder i stället vår uppmärksamhet mot vem som kvalat in i Idol. Ingen ser, ingen hör. För våra förskollärare är som den där duktiga flickan som bara löser allt. De må gå på knäna men det syns inte alltid utåt för de bara fixar det. De lappar ihop där det behövs och håller humöret upp eftersom de inte har lyxen att bara lägga ner vapen och vägra. Deras uppdrag är att ta hand om våra barn och det uppdraget är större än deras egen hälsa.
Så de knegar på och då väljer vi, för att det är mest bekvämt så, att inte väcka den björn som sover. Vi tänker att så länge det inte blir för mycket väsen, lite gruff må vara hänt för alla klagar vi väl lite då och då på våra arbetssituationer, så kan vi bara fortsätta framåt. Det löser sig nog. Och sen ägnar vi föräldramötena att ifrågasätta förskolans sockerpolicy i stället för att ta tag i det som verkligen betyder något. Mycket energi kan läggas på att lilla Pelle inte får äta raffinerat socker men att lilla Pelles snälla pedagog har ett ständigt ringande i öronen på grund av ljudvolymen på sin arbetsplats vill vi helst inte tänka på. Det får väl politikerna ta tag i.
Och ja, absolut. Men för att de ska göra det så räcker det uppenbarligen inte att det görs undersökningar eller att pedagoger försöker förklara. Det kanske är så att vi föräldrar måste ställa oss upp och unisont vägra ge oss förrän det blir ändring? Och vad är det pedagogerna vill ha då? Är det guld? Spabad i personalrummet? Eller betalda konferenser i Monaco med lyxshopping som belöning? Nej, deras högsta önskan är att de som pedagoger ska få vara med och påverka storleken på barngrupperna. De vill ha mer resurser för att kunna utföra sitt uppdrag. De vill att deras tre och ett halvt år långa utbildning ska tas på allvar och att deras expertis utnyttjas. För de har en undervisningsplan som i dagsläget knappt kan följas på grund av…just det, storleken på barngrupperna. De släcker eldar och byter blöjor på så många barn att allt annat får stå tillbaka. Mycket av det kreativa, det härliga, den utvecklande leken och upptäcktsfärden som en vistelse på förskolan kan och ska vara, uteblir. Resultatet blir mer barnpassning och mindre undervisning. Och det är precis det som lilla Pelles pappa kommer att klaga på under nästa föräldramöte när hans önskemål om sockerfri miljö äntligen infriats. Men har han en lösning? Nej, han väljer att skylla det på pedagogernas brist på intresse för hans Pelles utveckling. När det egentligen handlar om att Pelles pedagoger har så helvetes många Pellar att ta hand om att tiden helt enkelt inte räcker till. Vilket de har försökt få oss att fatta det långt innan raffinerat socker var ett problem.
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!
