Du måste inte vara allt för dina barn
Det är okej att vara en människa också
Alltid, alltid, alltid göra det bästa för barnen. I alla lägen.
Men vad är det för bullshit? Egentligen.
Yes! Jag gjorde det! Igår tog jag mod till mig.
Jag sade “nej” till mitt barn. Och vilken befrielse det var.
Jag insåg att jag nu i åtta år sakta men säkert utplånat min egna vilja och mina egna önskemål gentemot mina barn. Men nu är det stopp på det. Nu ska jag återta makten om mitt egna liv. Äntligen ska jag bli fri.
För i åtta år nu har jag gjort saker som jag tycker är 100 procent pisstråkigt och noll utvecklande, allt till förmån för mina barns önskningar. Må det vara lekland, parkhäng, leka affär, lyssna på musik de gillar men jag hatar, läsa samma bok 302 gånger, se på tv-serier som är rent nonsens, göra olika dinosauriers ljud på “rätt sätt” och inte på det sätt jag vill eller att sitta på den obekväma stolen så att barnet får sitta på den som är bra.
Alltid, alltid, alltid göra det bästa för barnen. I alla lägen.
Men vad är det för bullshit? Egentligen.
Varför ska dessa små minipersoner få bestämma över vilken musik jag ska lyssna på? Eller få mig att känna mig som en dålig mamma för att jag ber dem att inte sitta i mitt knä just när jag ska äta. För så är det ju. Om inte jag tar mig tiden att sitta ner och gosa med min son som vill kolla på fruktansvärda “Ryans toys review” så är jag en dålig förälder. För A jag har inte stenkoll på vad mitt barn tittar på och B jag tar inte varje sekund jag kan av att njuta av tiden tillsammans med mina barn. För det har experter sagt och som instapöbeln älskar att shama kvinnor för. Ni vet.
Detta trots att jag tusen gånger hellre skulle vilja plocka upp en bok och bara ligga där lite i närheten av mina barn.
Hur många gånger äter vi inte köttbullar fastän jag är vegetarian? Varför lagar jag inte grönsaksbullar och deklarerar att det som står på bordet äter man annars får det vara?
Jo, för att jag hela tiden viker mig för mina barns behov. Och för mitt behov av att vara en “härlig mamma”. Jag vill vara den roliga mamman som älskar lek, stoj och bus, som är en JA-sägare, som är levnadsglad, pepp och skoj.
Och jag är en sådan person. Men inte på ett barns nivå. Jag tycker det är svintråkigt att busa, leka kull och låtsas vara en häst. Däremot älskar jag fest, träning och ett stökigt hem fullt av vänner.
Så. Igår sa jag blankt nej när min son för sjuttonde gången ville att vi skulle spela Roblox och då en bana där man åker tågräls nonstop i tjugo minuter. Det brann i kroppen. Jag pallade inte en sekund till av tågrälsåkande. Varför gör jag det här? Ängeln på min axel viskade att jag gjorde det för att min son ville leka med mig, hur kan jag säga nej till något sådant, du ondskefulla förälder? Men den här gången hördes djävulens röst högst eftersom hennes argument var lika solklart som sant: sätt på House of Dragons istället, din son kommer inte få men för livet för att du inte spelar Roblox med honom i dag.
Och jag inspireras av en vän till mig som helt sonika bestämt att “mamma leker inte”. Men mamma gör otroligt massa andra saker med sina barn. Och jag inser att jag inte måste vara allt hela tiden för mina barn. Det är okej att vara en människa också.
