Vi pratar sällan om unga tjejers hunger
Skryter föräldrar om hur mycket deras tonårstjejer äter?
En halv limpa Skogaholm, eller en närmare hel limpa rostad Rasker. Smör, ost, oboy.
En vanlig efter skolan-fika för mig och min kompis Annika.
Vi åt och åt och åt. Hungriga, trots att åtminstone jag älskade skollunchen fast man inte skulle. Så äckligt sa jag, och tog för mig av potatisbullarna med engagemang.
Fredagsmys. En påse sour créme & onion i big pack-variant och tre deciliter ranchdipp delat på två var ingen match.
En bekant lärde mig att blanda oboypulver och smör, micra tills det smälte och lägga röran i korvbröd. En ny värld av delikatess.
Vi var kanske elva när hungern slog till. Ordentligt. Och så hungriga vi var. Primärt behövde vi kolhydraterna. Slukade.
Billys – minst två. Gorbys. Spagetti med grillkrydda och smör.
Jag hör ju nu att det kanske inte anses som fullvärdiga måltider, men så såg vår kost ut. Mellan maten vi serverades hemma, förstås.
Vi pratar sällan om unga tjejers hunger.
Att de också växer och kan äta i nivå med unga killar.
Har sett det själv i min närhet. Tolvåriga tjejer äter som din tolvårige kille.
Men vi pratar om killarna.
Tonårskillarna som äter föräldrarna ur huset.
Nioåriga killar som äter och äter. Får beröm. Wow, vad mycket du äter, vad duktig du är.
Berömmer vi nioåriga tjejer?
Skryter föräldrar om hur mycket deras tonårstjejer äter?
Aldrig hört.
Vad säger det om hur mycket en tjej får äta?
Inte för lite, inte för mycket.
Inte peta, men inte vräka.
Hur hungrig får en tjej vara?
Lagom hungrig.
Kontrollerat hungrig.
Många tjejer vågar senare i livet inte äta framför killar. Rör runt i maten. Ett skämt i populärkulturen är det när tjejen beställer sallad på restaurang men äter upp pojkvännens pommes. Relaterbart, för sällan blir man ju mätt på sallad men inte ska väl jag trycka i mig. Andra tjejer gör en grej av hur stora i maten de är: Varnar innan. Var beredd, här kommer jag – och äter som en kille.
Och det här med att det är papporna som ska äta upp barnens rester. Varför då? I min familj är jag sophinken. Äter halva glassar, halva mackor, halva filtallrikar.
Mat är känsligt. Hur vi pratar om mat med våra barn.
Min generation har vuxit upp med mammor som bantat. Nutrilett, Viktväktarna. Har aldrig hört om en pappa som bantat. De finns förstås!
Vi växte upp med size zero, låga jeans, Calvin Klein-reklamen.
Att varje gång du tar en godis, en sötsak, behöva kommentera det. ”Jag som skulle vara nyttig i dag”, gör något med dig och din omgivning.
Att bara prata om hur mycket tonårskillar äter, gör också något.
Det säger ungefär: Killar äter mycket, till skillnad från tjejer som äter pyttepyttelite.
Och så står man där som tjej. Med sex potatisbullar på tallriken och undrar om man borde hålla igen.
När det väl slagit rot är det lurigt att hitta balansen.
Hur mycket får en tjej äta.
Hur mycket får jag äta?
Varför ursäktar vi oss när vi tar portion två? ”Det var så gott, jag måste bara ta lite till”.
Ja, eller så signalerar din kropp: Ät mer, jag är inte klar.
