Marielle och Per ville ha barn – fick enäggstrillingar
En chans på 200 miljoner att få enäggstrillingar
Uppdaterad 2022-05-10 | Publicerad 2022-04-23
En efter en dök upp på ultraljudet.
Nu har det gått ett år sedan enäggstrillingarna Ines, Elvira och Junie kom till världen.
– Det här får inte vem som helst uppleva, man känner sig utvald på något sätt, säger mamman Marielle.
När Marielle Sundström, 36, och Per Carlsson, 34, träffades hade Marielle redan två barn sedan tidigare: Alice och William som i dag är sju respektive tio år.
– Det var inte helt självklart att vi skulle skaffa barn ihop men vi hade den diskussionen tidigt, om det var avgörande för att Per skulle fortsätta träffa mig. Det var det inte, men det kändes ganska snabbt tydligt att vi skulle bilda en familj vi två.
I september 2020 blev Marielle gravid och i vecka 14 skulle hon göra KUB-testet. Redan då misstänkte hon att denna graviditet var annorlunda mot de tidigare.
– Jag mådde mycket sämre och mådde extremt illa. Jag har mått illa tidigare men det gick inte att jämföra.
Hon sa till Per att det kunde vara tvillingar. Men att det skulle vara tre kunde hon aldrig föreställa sig. På ultraljudet dök det upp ett huvud, och sedan ett till och ett till. Marielle väntade enäggstrillingar, vilket är en chans på 200 miljoner.
– Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, jag var glad men också nervös för om allt skulle gå vägen – det är det här jag inte kommer få om det visar sig att något är fel. Det var blandade känslor men också tankar på praktiska saker som gick genom huvudet. Två bebisar känns hanterbart men när de säger att det är ett till så tänker man ”det kommer inte gå”.
Per, som inte fick vara med undersökningarna på grund av pandemin, satt på jobbet när han fick beskedet.
– Det var ganska jobbigt att vi inte var tillsammans, nu var jag lite ensam i det.
”Gjorde mig lugn”
Direkt efter ultraljudet fångades Marielle direkt upp av sjukvården, då det är en högriskgraviditet. Under graviditeten fick hon gå på täta ultraljudskontroller och läkarbesök. Förutom att hon drabbades av graviditetsdiabetes, som inte var så allvarlig, fortlöpte graviditeten komplikationsfritt och ingen trilling växte mycket mer än de andra.
– Det gjorde mig lugn på något sätt, även om det kunde komma negativa tankar. Men jag mådde bra och de mådde bra, jag fick utgå från det. Annars blir man helt galen av att tänka hela tiden, när det egentligen inte fanns något att vara orolig för.
Hur förbereder man sig för trillingar? För Marielles och Pers del så förberedde de sig på samma sätt som när man väntar ett barn. De största frågorna rörde sig om vad de skulle ha för bil, och om de skulle vara tvungna att flytta.
– Vi gjorde det man själva kan göra, att hantera situationen med tre fick vi göra när vi väl var där. Vi gick med i någon Facebookgrupp för trillingföräldrar och försökte hitta personer som upplevt samma sak. Men jag har förstått att allas upplevelser och historier skiljer sig åt.
”Lät som små små kattungar”
Marielle hade planerat kejsarsnitt inbokat i vecka 35. Men dagen innan hon gick in i vecka 33, den 6 april, gick slemproppen och hon fick värkar. Efter flera samtal med läkare åkte hon in till Danderyds sjukhus, denna gång fick Per följa med. På sjukhuset fick hon kortisonsprutor för bebisarnas lungor, så att de skulle mogna snabbare. Marielle och Per fick stanna över natten. Men innan Marielle hann somna gick vattnet. Den 7 april, efter lunch, plockades barnen ut. Förlossningsteamet visade upp dem en efter en.
– Vi hade läst att barn som kommer tidigare inte har samma kraft att skrika som fullgångna barn, men så var det inte. De mådde bra och alla skrek. De lät som små kattungar.
Barnen fördes till neonatalavdelningen. Sammanlagt fick de ligga där i åtta dagar innan familjen fick åka hem med hemsjukvård.
– Vi hade en helt fantastik upplevelse på neo. Vi mötte så många fina människor och hade verkligen roligt. Vi har en annorlunda upplevelse än andra har. Trillingarna mådde så extremt bra. När vi åkte hem grät både vi och personalen.
”Det har gjort att vi känt oss fria”
Väl hemma började ett nytt kapitel med nya rutiner. Som att förbereda ersättning och lära sig trillingarnas sovvanor. Därtill gällde det att få in övriga vardagssysslor och se till att de äldre barnen kom iväg på sina aktiviteter. Nu har det gått över ett år med den nya vardagen.
– Rutiner har varit A och O, det har gjort att vi känt oss fria i det här, även om det är många barn att ta hand om. Man läser om hur jobbig det ska vara. Men vi bestämde oss för att det inte skulle begränsa oss på något sätt och att vi skulle göra det vi ville göra.
– Det är klart det varit dagar vi inte kunnat göra något, men det har gått över förväntan. Trillingarna äter själva och leker själva på golvet. I vissa stunder har det varit lättare att de är tre, även om man inte kan trösta alla tre samtidigt. Men man lär sig det också.
Några av de tuffaste utmaningarna har varit att planera vardagen, tiden då alla tre var sjuka samtidigt och att räcka till för de äldre barnen.
– Storasyskonen har fått all tid innan och nu är de några som inkräktar på den. Min äldsta, William, undrar hur vi ska ha tid för dem nu? Det är sådana tankar jag själv brottas med – att känna att jag inte räcker till har varit jobbigast för mig personligen.
Storasyskonen är dock stolta och glada över att ha enäggstrillingar som syskon, och pratar om det i skolan.
– Alice hjälper till och leker mycket med dem, hon är mamma nummer två. De är nöjda även om de inte får den tiden de vill ha.
”Vi är ingen cirkus”
Att ha enäggstrillingar ger uppmärksamhet. De kan inte ens handla utan att någon kommer fram.
– Ibland så känner man” vi är ju bara en barnfamilj, vi är ingen cirkus”. Även om jag förstår att folk blir intresserade.
Trillingtjejerna förstår varandra på ett sätt ingen annan gör. De har redan utvecklat olika personligheter.
–Ines, som är äldst, kör på. Mittentjejen Elvira är eftertänksam och funderar, och lillasyster Junie skriker för att få uppmärksamhet.
Marielle ser mycket glädje i att de blev just tre, de kommer alltid att ha varandra.
– Det här får inte vem som helst uppleva, man känner sig utvald på något sätt. Jag har undrat vem av dem som är ursprungsbebisen, om vi bara hade fått ett barn. Nu är det självklart att de är tre.
Tips till andra som får liknande besked
– Man får gå in med inställningen om att det inte kommer bli som förr. Men det behöver inte bli dåligt eller katastrof – vilket skildras lite väl ofta. Det är tufft i perioder men man får också väldigt mycket kärlek och glädje, det är en annorlunda upplevelse.
Här kan du följa familjen på Instagram: enaggstrillingarna
