Så är det att föda under pandemin
Vittnesmål om förlossningsvården
Publicerad 2020-08-10
48 personer om hur det varit att få barn under våren.
Vissa upplevelser har varit underbara, andra traumatiska.
Här är deras berättelser.
Fadia, 23
När jag var i vecka 32 fick jag huvudvärk, feber och ledvärk. Jag ringde till förlossningen som bad mig ta två Alvedon och avvakta. Men ingenting förändrades och till sist fick jag åka till SÖS för undersökning. Allt såg bra ut men de gjorde ett coronatest – som visade sig vara positivt. Jag gick sönder. Allting blev svart – det enda jag kunde tänka på var min son.
Jag blev inkallad igen för tester och fick beskedet att barnet mådde bäst i livmodern. Jag fick ett rum och sov över natten där tillsammans med min man. Dagen efter åkte vi hem. Jag mådde jättedåligt och fick problem med andningen. Jag hann vara hemma i två dagar innan jag blev inskriven igen. Jag fick syrgas och andra mediciner, dagen efter åkte jag hem igen.
Den första april var jag hemma, då hade jag inte ätit på fyra dagar. Sjukhuset sa att det var bäst för mig att vara hemma. Men jag kände att jag eller sonen kommer att dö, om jag inte fick åka in. Till sist ringde min man dem och sa att jag inte ens kunde stå upp och att vi skulle in. På sjukhuset mätte de min syresättning, som låg på 80 procent och jag lades in på IVA. Den andra april föddes min son med akut kejsarsnitt. Min man fick vara med min son på neontal i nio dagar innan de åkte hem.
Karin, 31
Om förlossningen som höll på i 49 timmar var traumatiserande, med personalbrist och utan adekvat smärtlindring, är det inget mot vad eftervården var.
Jag blev sydd på operation efter och hade svår smärtproblematik. Jag kunde inte röra mig. Efter skulle min sambo hem för att jag skulle dela rum med en annan kvinna och hennes barn. Vi sa till personalen att jag inte på något sätt kunde ta hand om vår son. De lovade att hjälpa mig men så blev det inte. Jag upplevde en skräckfylld natt där jag ihärdigt ringde på klockan för att få hjälp att ta mitt barn till mig för att kunna trösta och amma.
Det slutade med att jag endast sov enstaka stunder på sex dygn, jag började skela av utmattning och fick hjärtrytmrubbningar. När min sambo fick veta detta blev han livrädd och ringde avdelningen och krävde att få komma tillbaka. Han krävde även att jag genast skulle få hjälp. Plötsligt kom det både barnmorskor, läkare, kurator och sjukgymnast till mig.
Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag kan fortfarande se den där larmklockan lysa och höra mitt barn skrika. Min sambo tog hem oss. Två dagar senare fick jag åka tillbaka på grund av infektion. Vi förstod att vi åkte hem för tidigt. Men det var bättre än att vara kvar då det helt enkelt var en farlig plats för mig och vår son.
Simon, 30
Min sambo Malin, 28, födde vår son Milio den 7 mars. Mitt i stormen när man inte visste hur farligt det var än med covid-19. Men allt gick bra och ingen blev sjuk. Veckan efter togs beslutet att papporna inte fick vara kvar på BB. Så jag och övriga pappor var dom sista i Sverige som fick sova där.
Emely, 31
Jag födde min dotter Eilinn den 20 april. Min graviditet var oplanerad då jag och min man redan har tre barn sen innan och jag tillhör 1 av 100 kvinnor som blivit gravida trots spiral. Graviditeten kantades av myomer i livmodern samt en förhöjd missfallsrisk. Det rådde ovisshet om jag skulle behöva snittas för att sedan tvingas till vaginal förlossning. Corona ledde till ett par skrämmande veckor av ovisshet inför förlossning då det kom restriktioner om eventuella medföljande partners. Jag låg inne på Danderyd i en och en halv dag totalt. Min man fick bara vara med under förlossningsskedet och jag fick bo på eftervården med min lilla dotter i ett delat rum.
Naima, 21
Jag födde mitt första barn, Tyra, den 1 maj på Sunderbysjukhus. Inför förlossningen så var jag ständigt orolig för att min sambo skulle bli sjuk och då inte få vara med. Även vår föräldrakurs blev inställd. När väl förlossningen drog igång och vi åkte in fick vi väldigt strikta direktiv om att vi inte fick lämna sjukhuset, inte ens för att gå ut till parkeringen. Även på BB gällde samma direktiv. Min sambo fick dock lov att lämna avdelningen en gång per dag för att gå ner i resturangen för att hämta mat. Men skulle han lämnat sjukhuset så var det inte säkert att han skulle bli insläppt igen.
Vår lilla tjej hade fått ganska mycket gulsot. Detta gjorde att vi blev tvugna att stanna på BB i sex dagar. Detta blev lite problematiskt då vi endast hade packat kläder och blöjor för två-tre dagar. I vanliga fall hade man ju kunnat åka och köpa det vi behövde. Nu fick vi i stället be en vän om hjälp att åka och handla till oss och lämna påsen på sjukhuset så min sambo kunde hämta den under sin dagliga utflykt ner till restaurangen.
Det var även väldigt påfrestande på psyket att vara instängd på ett litet rum och en liten avdelningen under så lång tid och inte ens kunna gå ut och ta frisk luft.
Nina, 35
Jag födde mitt andra barn den 20 mars. Dagarna efter förlossningen fick partnern inte ens sova över på BB-hotellet, har jag för mig. Min son är i dag tre månader och vi har levt isolerade, våra familjer i södra Sverige har inte fått träffa vår son.
Jennie, 31
Jag födde en dotter den 2 juni, mitt sjätte barn. Och jag kan väl helt ärligt säga att det inte var någon större skillnad i jämförelse när dom andra barnen kom till världen. Min sambo fick sova kvar på BB. Alla där var supertrevliga och inte en enda gång märkte vi av att världen skulle ha drabbats av någon pandemi. Min sambo åkte hem men jag stannade kvar ett par dagar.
Det jag reagerade på lite i efterhand var väl att man inte fick något större hjälp vid hemgång. Jag som då var själv med dottern skulle bädda av sängarna i rummet och packa/bära ut allt själv till entrén. Nu hade jag visserligen inte mycket med mig, men kan tänka att det blir jobbigt för dom mammor som kanske stannat längre, haft en tuff förlossning med skador alternativ kejsarsnitt.
Jag hade överlag en väldigt bra upplevelse, och blev nog mer positivt överraskad eftersom jag förväntade mig lite mer kaos. Men allt har väl också med att göra hur förlossningen går. Min var ju snabbt avklarad.
Elenora, 38
Jag fick mitt tredje barn i början av coronakrisen. På vår bröllopsdag kom hon. Då jag samlat på mig mycket vätska och mitt blodtryck börjat stiga i slutet av graviditeten blev jag igångsatt. Jag födde på Borås sjukhus och det kändes som att vi var helt själva där. Det var vi och ett par till. Jag hade mycket personal runt mig. Då förlossningen var över fick min man åka hem och jag fick stanna på BB. Där blev jag kvar i några dagar på grund av att mitt blodtryck fortfarande var högt. Det var ju inte kul då jag bara ville träffa resten av familjen.
Tim, 45
Min fru Pernilla och jag fick vår son den 2 juni och vi hamnade i mitten av pandemin. I början var allting som vanligt och även jag fick följa med på ultraljud och kontroller men det ändrades ganska plötsligt då MVC och andra inrättningar började införa restriktioner för vilka som fick följa med. Detta drabbade ju båda men Pernilla videofilmade och spelade in ljudet av hjärtslag. Jag fick vara med på förlossningen som vi valde att göra i Borås i stället för Göteborg, Men efteråt då det gjordes kontroller fick hon stanna själv med barnet och jag fick åka hem. Tungt, både för att man vill vara där med sin son och även hjälpa sin fru med stöd och praktiska saker. Dock så tänkte vi alltid på att det var bra att minska risken för smittspridning och att det inte bara var vi som var drabbade. Under fortlöpande kontroller så har vi fått erbjudande om att de kommer hem till oss, vilket vi tackat ja till. Det har varit väldigt praktiskt.
Allt som allt så har sjukvården verkligen gjort allt för att vi båda ska känna oss omhändertagna och trygga, och vår Axel är en riktig pärla i denna tid.
Victoria, 27
Jag skulle föda mitt första barn den 1 april. Men då min bebis låg i säte och efter ett misslyckat vändningsförsök fick jag i stället ett kejsarsnitt bokat till den 27 mars. Men då jag drabbades av havandeskapsförgiftning flyttades förlossningen till den 20 mars i stället. Min sambo fick vara med under operationen och stanna i fem timmar innan han var tvungen att gå. Det roliga var att sköterskorna blev avbytta så sambon stannade i fyra timmar till innan han åkte hem. Själv fick jag ligga kvar till måndagen på grund av fortsatt högt blodtryck orsakat av havandeskapsförgiftningen.
Det har varit kämpigt att veta att alla andra mammor som har fött sina barn har fått välja om de har sin sambo kvar under hela vistelsen. Det känns som om man har blivit fråntagen något som de flesta andra mödrar har fått vara med om.
Det ska ju sägas att alla sköterskorna och läkare vi var i kontakt med har varit guld värda.
Veronica, 30
Min första gravidtet var problemfri men plötsligt slog coronapamdemin till. Från att ha gått hur bra som helst stod nu allt på ända.
Allt från ultraljudsundersökningar till besök hos barnmorskan, inget var sig längre likt då min man inte fick vara med på något längre.
Jag var orolig inför förlossningen redan innan men nu var jag ännu mer rädd och ängslig. På sjukhuset fick min man vara med på förlossningen men på BB fick jag vara själv och det var fruktansvärt
Hade jag fått göra om min förlossning hade jag utan tvekan valt bort pandemin och bara haft en ”vanlig” förlossning.
Mathilda, 30
Jag fick barn den 8 april. Precis när allt var som mest galet. Dessutom bor vi i Sörmland, där det tidigt var väldigt många dödsfall.
Jag hade fått tid för planerat snitt efter att mitt första barn föddes med akutsnitt. Den förlossningen orsakade anknytningsproblem som jag fick hjälp och stöd av psykolog via BVC. När vi blev gravida igen fick jag fortsätta gå hos psykologen då jag började må väldigt dåligt på grund av oro inför förlossningen. Allt kändes dock så himla bra när jag fick det planerade snittet beviljat. Men sen kom corona. Då blev det ungefär en månads massiv ångest i stället: Kommer de ställa in mitt snitt? Kommer min man få vara med? Och så vidare.
Men dagen kom, jag blir tårögd bara jag tänker på det. Alla var så otroligt snälla, hjälpsamma och omtänksamma. De var extra noga med min anknytning så jag fick ha min son på bröstet hela tiden, trots att det inte var så man gjorde normalt. Min man fick vara med på både förlossningen och BB. Det enda spåret av corona som märktes var att de tog ett test på mig, som var negativt.
Ett enormt stort tack till den underbara personalen. De har gett mig en så fantastiskt mycket bättre start än vid min första förlossning och det har märkts så väl hur mycket det har gynnat anknytningen.
Emma, 32
Jag hade en helt normal graviditet, och mådde bra både fysiskt och psykiskt fram till slutet av mars. Därefter började stressen över corona göra sig påtaglig och jag brottades med orostankar inför viruset och förlossningen. Jag var inte direkt orolig att drabbas själv men jag var livrädd att min man Markus skulle bli det minsta förkyld eftersom han då inte skulle få närvara vid förlossningen. Jag var också extremt orolig för att mina föräldrar skulle bli sjuka, då det var de som skulle passa vår tvåring under förlossningen.
Vi hade ett planerat kejsarsnitt inbokat den 29 april så vi visste hela tiden när vi skulle få träffa vår bebis. Så från och med påsk så var vi väldigt försiktiga här hemma och träffade extremt lite folk.
Dagen kom och alla var pigga och friska, jag och Markus åkte till BB Stockholm. Från det att vi kom in till att vi åkte hem märkte vi inte av corona en enda gång. Jag är så otroligt tacksam för att vi fick föda barn precis som vi önskat trots viruset. Markus fick stanna kvar hela tiden och vår dotter Mimmi fick komma till världen precis som vanligt.
I efterhand var all min oro och ångest helt i onödan och det var ju det absolut bästa som kunde hända.
Isabella, 28
Den 8 april var jag på tillväxtultraljud då jag hade högt blodtryck. Jag, som var i vecka 38, fick veta att jag hade havandeskapsförgiftning och att de ville sätta igång mig. Min sambo fick inte vara med.
Den 11 april ringde de in min man till förlossningen. Alla kurser inför förlossningen hade ställts in och jag var inte förberedd. Jag var så trött och tappade kontrollen över min kropp, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag bestämde mig för att få ryggbedövning. Men något gick fel och jag födde helt utan. En av barnmorskorna jag hade var helt fantastisk, utan henne hade jag nog inte klarat det.
Den 12 april, kom min son Nils. Min sambo åkte hem och jag blev kvar då de ville ha koll på mig. Vi flyttades till BB och jag mådde inte bra. Det kändes som att jag satt i ett fängelse, då jag varken gått ut eller haft besök. På BB blev det värre. Maten kom på brickor och hämtades när det var uppätet. Jag träffade inga andra. Jag sov knappt dessa dygn och var så trött. Längtan hem var enorm, en kväll bröt jag ihop. Jag grät, ensamheten åt upp mig. Samtidigt var jag orolig för min son. Den natten tog de Nils från mig så jag kunde sova. De såg att mitt psyke inte pallade mer. Då hade jag varit själv i en vecka. Efter flytt till neontal fick dock min sambo äntligen komma.
Ellen, 30
Jag födde barn den 13 mars, då var det inte så hårda regler som i dag. Jag är glad och tacksam att vi fick barn tidigt i pandemin, så alla ultraljud och förlossningen var precis som vanligt.
Däremot när vi åkte in på extrakontroll då vår bebis var påverkad av sin gulsot fick vi strikta order om att ringa på klockan och invänta en barnmorska som tog med oss till ett helt annat folktomt ställe där de kunde kika på hen. Detta var söndagen efter förlossningen, det var inte så himla skönt att gå så långt när man precis hade fött barn. Det var ändå en promenad på kanske 10–15 minuter och lika lång bit för att komma tillbaka till bilen. Utan pandemin hade vi fått komma in på själva förlossningen för kontroll. De sa: ”Ni har varit ute i samhället så ni kan vara smittade."
På efterkontrollen införde man att bara en förälder fick vara med. Samma regel infördes på BVC, att enbart en förälder får komma och inga syskon. Det är tur att förskolan finns! Nu under semestern kommer mitt äldsta barn få vara med sin pappa på jobbet när jag ska till BVC, då hen har sommarlov. Det är ett litet pusslande att få ihop ibland.
Emelie, 26
Förlossningen gick bra, vår tjej kom den 28 mars! Men BB-tiden var hemsk.
Många säger att vi inte borde vara så ledsna över de reglerna som finns nu då ”mannen förr aldrig var med på förlossning eller BB”. Vad de dock glömmer är att det nog var mer personal på avdelningarna förr. De uppgifter som pappan egentligen gör nu för tiden måste personalen på BB hjälpa till med i stället under pandemin. Det kan vara enkla saker som att hämta mat eller ta bebisen när mamman är på toa. Men många av de enkla saker blir ju tidskrävande i slutändan. Jag upplevde att jag bara var till besvär på BB för ingen hann med mig direkt. Ringde jag på klockan kom det en och frågade ”kan du vänta en liten stund eller är det bråttom?”. Att känna sig till besvär samtidigt som allt ska fungera med en nyfödd var en väldigt jobbig upplevelse. Med hormonerna i kroppen kände jag mig ensammast i världen.
Det har faktiskt påverkat oss jättemycket. Och jag förstår att det även är jobbigt för personalen! Det är ju inte deras fel, de gör så gott de kan. Nu är jag glad att allt ändå gick bra för oss, men jag lider med de som måste vara på BB längre än jag fick.
Emma, 21
Jag hade en helt komplikationsfri graviditet. Däremot så var oron och pressen, när pandemin drog igång, väldigt påtaglig. Gåten och oron låg hela tiden och tryckte, trots att jag försökte leva normalt.
De sista två veckorna var ångesten fruktansvärd, jag var ju så nära – inget dåligt fick hända. När jag gick över tiden var jag hinnsvept tre gånger för att försöka sätta igång det. Efter sista gången fick jag äntligen värkar. Jag födde på BB Stockholm ett av sjukhusen som fortfarande tillåter partner vid förlossning och eftervården, detta gav mig ett stort lugn då jag inte skulle vara ensam.
Jag vill höja alla underbara barnmorskor och undersköterskor som tog hand om mig. Jag visste att de hade mycket att göra då flera har skrivit in sig för att föda där. Jag kände mig alltid sedd och jag fick hjälp så fort jag bad om det. De var även uppmärksamma på att min partner mådde bra. Jag bad även om epidural och det tog bara nån timme innan jag fick den, vilket var väldigt skönt då jag vet att narkosen också har mycket att göra.
Inget kommer dock få mig att glömma den fruktansvärda ångesten som denna pandemi har tillfört. Än i dag kan jag gråta i panik av tanken på att något skulle hända min son.
Therese, 27
Jag födde mina tvillingar den 30 mars på Sundsvalls förlossning. Jag fick åka in redan dagen innan på grund av minskade fosterrörelser – ensam. Det slutade med att de fick lägga in mig på BB över natten för att ha koll på mitt höga blodtryck.
Dagen efter kom det en läkare för att undersöka mig och sa att det eventuellt skulle bli igångsättning på eftermiddagen. Men det tog inte ens en timme innan jag blev hämtad för förlossning. Då fick jag ringa min man och säga att det var dags att komma.
Under förlossningen var det väldigt många personer på rummet. När tvilling två skulle ut så blev det lite strul för hon ville inte åka ner i bäckenet. Samtidigt var det skiftbyte bland personalen men alla blev kvar. Det var runt 12–15 personer. Med tanke på corona kändes det sådär.
Min man fick vara kvar med oss på BB så länge han inte lämnade sjukhuset. Vistelsen var lite annorlunda än när jag födde min dotter 2017. Alla måltider åts inne på rummet. Men konstigt nog så får den andra föräldern gå ner och köpa mat. Jag tycker att den andra föräldern borde bli erbjuden samma mat som mamman mot en mindre summa för att slippa springa bland andra människor. Det känns ju som samma smittorisk som att lämna sjukhuset annars.
Jessica, 28
Jag födde min dotter med planerat kejsarsnitt 23 april. Min man fick inte vara med och uppleva förlossningen trots att han var frisk. Han fick endast träffa henne i två timmar efter födseln. Jag som var nysnittad kunde inte ta mig upp och ner från sjukhussängen.
Situationen påverkade mig enormt. Först att sörja att min man nu missat en av livets viktigaste stunder, sen att lämnas helt ensam i ett rum, isolerad, utan möjlighet till ens en promenad i korridoren. Jag var utelämnad till att ta hjälp av personalen som var sönderstressade, vilket i sin tur gjorde att jag drog mig för att be om hjälp då jag kände mig ”jobbig”, fast att jag egentligen behövde. Stressen påverkade min mjölkproduktion och amning. Jag kämpar fortfarande med amning då personalens lösning var att trycka på ersättning, i stället för att hjälpa mig att komma igång och se till att jag hade förutsättningarna för att kunna amma. I dag har jag fått reda på att min dotter även kan ha kort tungband, vilket jag inte förstår att de inte informerat mig om eller undersökt förut.
Jag hoppas att ingen annan kvinna behöver utsättas för detta trauma som det faktiskt skapat. Oro, stress och sorg är inget som en nyförlöst eller blivande mamma ska behöva ha utrymme för i sitt liv.
Malin, 40
Det var av en slump att jag läste att SÖS nekade partners med luftvägssymtom att vara med på förlossningen. Jag skulle föda på Danderyd, men tänkte att det bara var en tidsfråga innan de skulle få samma restriktioner. Min man hade hostat i flera månader och det verkade inte försvinna.
Tanken på att behöva gå genom en förlossning ensam var otroligt skrämmande och gav mig panik eftersom att mina två tidigare förlossningar varit svåra.
Jag kommer från Norge och har ingen annan familj här, så om min man inte kunde vara med hade jag inget annat stöd. Jag panikringde mamma och grät. Jag bad henne flyga hit innan det var för sent. Hon lyckades komma hit på "sista" planet innan Norge stängdes ner.
Ett planerat snitt bokades in den 23 mars. När jag och min mamma kom till Danderyd var det svårt att komma in. Det var långa väntetider för att hamna rätt, sannolikt på grund av personalbrist.
Jag blev ensam 24 timmar efter snittet. Att ta hand om ett litet barn ensam efter en stor bukoperation var inte enkelt utan hjälp. Visst kunde man ringa på personalen, men inte hela tiden och de var redan så pressade att man inte ville störa i onödan.
Jag var glad när kom hem efter två dygn jag kunde få hjälp igen och min man äntligen kunde få se sin nyfödda dotter.
Tove, 27
Jag födde mitt första barn Majken 17 april på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Inför förlossningen kände jag och min man oro för att bli smittade eftersom kunskapen för hur covid-19 påverkar gravida och spädbarn var och är liten. Även oro för att min man inte skulle få vara med på förlossningen och tiden efter på BB – och för att mitt planerade kejsarsnitt skulle ställas in.
Förlossningen var fantastisk och jag är så tacksam för hur all personal på Ackis BB fick oss att känna oss så trygga och väl omhändertagna. Vi märkte av covid genom att vi inte fick lämna vårt BB-rum och att personalen hade mer skyddskläder än vanligt. Bortsett från det fick vi uppleva en rosaskimrande bebisbubbla.
Vi känner en stor sorg över att vår första tid med Majken präglats av karantän och inga besök av familj eller vänner. Vår dotters farmor har fortfarande inte träffat henne då hon bor fyra timmar bort och jobbar i tandvården. Vi kommer inte ha någon namngivningsceremoni i år då många av vår närmsta familj och vänner bor annorstädes.
Vi har först nu börjat träffa fler människor men då endast utomhus och med två meters avstånd. Vi är rädda för att vår dotter eller vi själva ska bli sjuka i covid-19 och har djup respekt för hur illa sjukdomen kan slå.
Julia, 29
Jag var lugn inför min förlossning hela tiden. Men jag hade svårt att känna kärlek och glädje till mitt barn under hela graviditeten och jag hade problematik med ångest. Därför kände jag verkligen ett stort behov av min sambo inför och under förlossningen. Jag försökte förbereda mig tidigt att klara mig utan honom på BB då det hade bestämts att partnern blir hemskickad direkt när ungen är ute.
Den 8 juni kom Malte äntligen till världen med min sambo närvarande. Jag bönade och bad om att han kunde få vara kvar till morgonen därpå. Men de sa nej. Tre timmar senare skulle han få åka hem – trodde vi. Barnmorskorna hade läst mitt förlossningsbrev där jag förklarat min ångest. Då beslutade de att min sambo fick vara kvar då de ansåg att vi faktiskt behövde varandra den första tiden. Han fick absolut aldrig lämna rummet såklart. Nu i efterhand, när jag såg alla nyblivna mammor med deras bebisar och utan deras partner så gick mitt hjärta sönder. Inte för att de såg rädda ut, men för att jag hade enorm tur som faktiskt fick ha kvar min partner där.
Jag är så imponerad av alla mammor som fött under pandemin. Omständigheterna har varit påfrestande för oss alla på ett eller annat sätt. Men vi har löst det. Vi är hjältar.
Angelina, 26
Efter ett tillväxtultraljud den 30 mars fick jag läggas in på sjukhuset för igångsättning då mitt blodtryck var för högt. Min pojkvän hade då väntat på mig på parkeringen i sex timmar.
Dagen efter var jag inte mer än cirka 1,5 centimeter öppen trots försök till att sätta igång mig. Mitt blodtryck var fortfarande högt och jag blev alltmer orolig med tanke på att jag var själv. Som tur var fick min pojkvän komma och sova hos mig.
Vi blev skickade till Linköping då det fanns bättre sjukvård för barnet där om det skulle uppstå komplikationer. Den 2 april föddes vår Elliot i vecka 37 plus tre dagar.
Vi fick ligga kvar på förlossningen i två timmar. Sedan var det dags att gå upp till BB. Där fick vi inte, som på förlossningen, lämna rummet.
På fredagseftermiddagen lämnade vi Linköping. Jag fick dock åka tillbaka till BB i Eksjö själv med barnet. De ville ha koll på mig på grund av blodtrycket. Den natten var en av de jobbigaste i mitt liv. Jag hade sådan ångest att jag grät. Jag ville inte vara själv, jag ville hem. På lördagen fick jag dock äntligen åka hem.
Efter en otroligt jobbig start för oss alla (Elliot har fått opereras) så är vi nu nästintill helt återställda och vi kan börja njuta av familjelivet.
Jonette, 29
Vi hade ett planerat kejsarsnitt den 5 maj. När min förlossning närmade sig så hade riktlinjer om att pappor inte skulle få vara med på BB kommit. Då bestämde jag mig för att inte heller stanna. Jag köpte massa sjukvårdsmaterial för att jag och min man skulle kunna ta hand om mig och bebis hemma efter operationen. Det var ångesten och oron över att bli lämnad ensam med en nyfödd och inte kunna gå som satte igång dessa tankar: Hur skulle jag kunna klara mig själv med bebis om jag inte ens kunde gå? Skulle personal hinna med oss?
Dagen för snittet var fantastisk. All personal var så underbar. Snittet gick jättebra men vi påtalade vår oro över att min man skulle hem. Vi förklarade redan på inskrivning att vi vill hem tillsammans om allt gick bra. Allt gick bra men bebisen hade svårt att hålla sockret. Vi behövde stanna över natten och min man fick vara med oss då vi inte gick över till BB. Första natten var extremt hektisk. Jag hade inte klarat den själv. Morgonen efter fick vi åka hem.
Det enda man märkte av pandemin var att maten var annorlunda. Men jag upplevde min förlossning och eftervård som makalös. Personalen var oerhört individanpassad och extremt lyhörd. Vi är så tacksamma att allt blev så bra!
Mariana, 32
Silas föddes under pandemin 5 juni i Växjö.
Vi hann med att göra både KUB och RUL med sällskap men sedan fick jag gå själv på kontroller hos barnmorskan innan det var dags för förlossningen.
På förlossningen fick pappan vara med från det att jag blev inlagd tills en timme efter Silas ankomst, när det var dags för oss att komma till BB.
Förlossningen var jättebra med bra och närvarande stöd från personalen.
På BB fick vi inte ta emot besök, maten kom in på bricka i rummet i stället för serveras i matsal men det tyckte jag som andragångsföderska bara var skönt. Vi låg inne på rummet och fick bra service medan vi knöt band mellan oss, bebis och mamma.
Irina, 43
Vattnet gick den 1 april och Danderyds förlossning bad mig åka in. Då var både min pojkvän och mor utomlands i stängda länder.
Jag blev inlagd på en avdelning som var inplastat som i en mordutredning. De hade förberett för coronapatienter. Den 3 april flyttades jag till förlossningen. Dagen efter födde jag min son. Det var en komplicerad förlossning som slutade med sugklocka.
Efter fick jag dela ett litet rum med en tjej som hade fått kejsarsnitt och som under natten fick frossa. De sanerade hennes plats och hon blev förflyttad. På morgonen kom en till saneringspatrull och jag frågade om det var en coronasanering och påpekade att det inte kändes tryggt att ligga där. Samma dag blev jag hemskickad utan att någon pratat amning eller gett annan info som jag hade förväntat mig att få.
Jag och min son lades senare på neonatal för solning då han fått gulsot. De hade byggt upp en träbarack som skulle fungera som sluss där en vakt skulle kolla tempen på folk som skulle gå in. De mätte aldrig tempen på mig, det var även vaktfritt under helgen. Ingen av personalen använde varken munskydd eller handskar.
Min son är det bästa som hänt mig. Men det var ingen bra tid att föda under med överlag stressad personal som fick olika direktiv dagligen.
Lotta, 25
Det jobbigaste med förlossningen var att min sambo inte fick vara med under igångsättningen eller de första dygnen tillsammans med mig och vår förstfödda. Även att jag inte fick den hjälp jag hade velat ha så som att byta blöjor och hålla henne i famnen.
Jag storbölade det första dygnet. Jag hade inte fått sova efter vår dotter Hedda kom och jag hade ingen aning om något. Jag kände inte henne och förstod inte hennes behov, jag var så förvirrad av allt och känslorna sprutade från alla håll. Jag ringde in personalen och grät framför dem. Jag sa att jag inte orkade, att jag saknade min sambo så fruktansvärt mycket och hans hjälp. De försökte trösta mig så bra som möjligt och försökte hjälpa på bästa sätt. Varje gång min sambo ringde upp mig via videosamtal grät vi båda. Det var som att vi inte hann att bearbeta förlossningen tillsammans och att vår dotter var där. Jag kände mig så utelämnad och inlåst.
Men jag är ändå så nöjd med bemötandet och allt annat på förlossningen. Men det har tagit ett tag och smälta allt detta, och jag tycker det är viktigt att prata och ventilera hela händelsen – jag tror det är viktigt för alla mammor som gått och går igenom detta.
Moa, 29
Förlossningen var helt fantastisk. Är så tacksam och glad för det. Den 26 mars kom vårt förstfödda barn Henry äntligen ut. Han fick mycket tid på pappas bröst eftersom han skulle åka hem igen och inte skulle få se oss förrän det var dags att åka hem från BB.
De tre dagarna på BB var riktigt jobbiga. Att inte ha min kille där som kunde avlasta var tungt. Jag kände mig väldigt ensam trots att det fanns personal som man kunde ringa efter. Jag hade väldigt ont och kunde nästan inte ta mig upp ur sängen. Dessutom hade jag problem med att kissa och fick ha kateter i två dagar vilket gjorde det svårt att röra sig. Efter flera dygn utan sömn bröt jag ihop. Fick då hjälp av personalen som tog lillen i några timmar så att jag fick sova lite.
På grund av corona hade vi inte några besök. Det var både lite skönt, men tråkigt. Jag bor i Norge och planen var att mina föräldrar skulle komma, men den stängda gränsen gjorde det omöjligt.
Jag märkte att jag var ganska nedstämd och hade ett stort behov av att träffa familjen så i slutet av maj körde vi hem till Småland och Henry fick äntligen träffa sina morföräldrar.
Joanna, 30
I mars födde jag mitt andra barn.
Jag har diabetes typ 1 och blev igångsatt efter ett tillväxtultraljud i vecka 36. Då min förlossning räknades som en högriskgraviditet blev jag igångsatt på förlossningen och inte BB vilket gjorde att min sambo fick vara med från start, vilket var jätteskönt. Till skillnad från när min dotter föddes 2016 fick vi aldrig lämna rummet, om min sambo lämnade förlossningen skulle han inte få komma tillbaka. Så att sitta på förlossningsrummet i alla timmar och inte kunna gå ut och röra på sig var psykiskt jobbigt.
Att föda under en pandemi gick bra bortsett från att inte få lämna rummet och att inte sambon fick komma till BB. Min målbild, som under hela graviditeten var stunden när sambon och dottern kom till BB för första mötet, blev därmed förlorat. Men vi fick superbra hjälp under hela tiden och all personal var fantastisk. Första "mötet" mellan storasyster och lillebror blev i stället via videosamtal.
Josephine, 30
Jag födde min son Philip 30 mars. Jag födde i Norrköping på Vrinnevisjukhuset. Då vattnet gick hemma var jag tvungen att åka in på kontroller under tre tillfällen innan jag blev igångsatt. Pappan till barnet fick inte följa med in på förlossningen förrän jag blev inskriven. När vi väl hamnade på förlossningen fick vi ett rum som vi inte fick lämna.
Efter cirka ett dygn gick vi över till BB som låg på samma våning och även där fick vi inte lämna rummet förrän vid hemgång.
Pappan var tvungen att åka hem till vår dotter redan dagen efter så jag blev själv kvar med vår nyfödda son i ytterligare tre dygn.
Det var en olustig känsla att behöva vara instängd i fyra dygn med sin nyfödda son. Timmarna gick oerhört långsamt. Jag fick tänka att alla var i samma situation och försöka gilla läget.
Personalen fick springa extra många gånger in till alla rum då vi nyförlösta inte fick lämna rummet för att hämta kaffe och så vidare, så rumslarmet gick konstant. Det måste ha varit frustrerande för personalen som redan hade fullt upp med sitt ordinarie arbete. Ibland kunde man känna sig lite i vägen, men de gjorde verkligen det bästa av situationen.
Emma, 26
Den 20 april for vår lilla Esther ut på britsen efter åtta timmar av värkar och barnmorskan hann knappt ta emot henne då hon kom ut med sådan fart. Hela förlossningen gick superbra trots att min man, som hade feber, inte var med. Där och då märkte jag inte ens av vem som var med i rummet. Jag visste bara att jag hade stöd där. Jag är så tacksam för dagens teknik nu när han inte kunde närvara. Min vän Lina gjorde ett jäkla jobb som filmade med en telefon och hade videosamtal på den andra. Jag är också så tacksam för min fantastiska barnmorska och undersköterska som lät oss göra så. Det är inte alla som tillåter det tyvärr.
Jag är så stolt över min man som avstod sin dotters förlossning för att följa restriktionerna. Jag är övertygad om att många andra inte skulle följa restriktionerna i detta läge men han gjorde det och det gör mig både glad och ledsen. Glad för att jag har en sån fin man som tar sitt ansvar men också ledsen för att han inte fick uppleva det här fantastiska. Förhoppningsvis blir det en bebis till om något år och då hoppas jag att vi inte har samma otur. Nu är vi dock två lyckliga föräldrar.
Petra, 35
Mina sista veckor som gravid var kaos. Jag gick på täta kontroller på grund av högt blodtryck. Helt plötsligt fick inte min man följa med. Han fick inte heller vara med på förlossningskursen på MVC. Jag fick berätta vilka förväntningar den blivande pappan hade vilket blev jättekonstigt.
Värst av allt var dagen jag blev igångsatt. Den 26 mars fick jag gå ensam till specialistmödravården för kontroll och samtal. Oron och rädslan jag kände är svår att beskriva. I väntrummet satt även ett gäng andra ensamma och oroliga mammor.
Samma dag skrevs jag in på förlossningen i Skövde. Min man fick komma först när allt var igång. Under förlossningen märktes inte covid av alls, personalen fanns till hands när det behövdes. Men när vår lilla kille kommit till världen den 27 mars så fick min man ännu en gång lämna sjukhuset.
På BB var vi återigen ett gäng ensamma mammor utan speciellt mycket stöd av personalen vars arbetsbelastning var betydligt större än vanligt.
Jag känner mig snuvad på sista tiden som gravid och även första tiden med bebis helt isolerad utan besök. Ensam och utlämnad att sköta allt själv.
I dag är min Lowe tre månader och jag lär berätta om året att kom till världen. Då allt var upp och ner och hela världen stängde ner.
Alexandra, 30
När situationen kring covid-19 uppdagades isolerade vi oss. Det var påfrestande, särskilt då vi båda driver egna företag. Det mest påfrestande var när jag gick över tiden med nästan två veckor då vi hade sett vecka 40 som slutet på isoleringen. Jag fick tre hinnsvepningar, men det hände ingenting.
Den 10 maj gick mitt vatten. Värkarna kom dock inte igång, men vi åkte in till BB Stockholm på kontroll. Detta var den första gången vi var i kontakt med förlossningen som coronasituationen blev jobbig: Min sambo fick sitta i bilen utanför. Barnmorskorna var dock helt fantastiska och bortsett från att jag var själv så märktes det inte att det inte var som vanligt.
Mina värkar kom inte igång, så vi åkte hem. Dagen efter åkte vi in igen, med värkar. Vi fick ett fantastiskt bemötande och blev visade till vårt rum. Jag blev undersökt och vi fick veta att vi skulle stanna kvar. Efter det upplevde vi att det var någon hos oss hela tiden. Barnmorskorna fick oss att känna som att vi var de enda som födde barn just då, de var så fantastiskt stöttande. Ingenting vittnade om att det var en pågående pandemi. Klockan 13.07 kom vår son.
Den underbara personalen var så oerhört lugna och stöttande under hela förlossningen att jag än i dag blir tårögd av tacksamhet.
Linda, 35
Den 13 mars läste jag att man endast fick ha med en person på avdelningen, utan förkylningssymptom eller feber. Jag hade fått tid för igångsättning den 25 mars så jag bestämde direkt att mina två pojkar skulle hållas hemma från förskolan. Vi skulle inte bli sjuka.
Men dagen innan vi skulle åka till Örnsköldsvik blev min man förkyld. Då brast det för mig, det var så många tankar och känslor.
Jag grät och kände mig så otroligt ensam. Samtidigt kände jag mig stark, klart jag skulle fixa det. Man har inget annat val.
Natten till den 26 mars startade värkarna och då saknade jag verkligen min man och min trygghet, jag har aldrig känt mig mer ensam. Men personalen på förlossningen ska ha så mycket tack, från morgonen satt någon inne hos mig hela tiden. Jag hade en fantastisk barnmorska, undersköterska och läkarstudent som stöttade mig genom det värsta, jag är så otroligt tacksam att de aldrig lämnade min sida.
Jag fick min fina lilla Elida. På fredagen var det dags att få åka hem. En mycket konstig, men stark känsla när familjen sedan hämtade oss. Vi möttes där vi senast sågs, utanför Örnsköldsviks sjukhus med samma packning men med en liten bebis i babyskyddet.
Jessica, 36
Min graviditet var ingen dans på rosor. Det hela började med att vi fick kämpa för att bli gravida. När jag väl blev det väntade en tuff resa med diagnoser som reumatism och graviddiabetes. Sen på allt detta kom covid-19.
Veckan innan igångsättning var en ren skär ångest för huruvida min man skulle få vara med eller ej. Ingen visste säkert. När dagen väl kom fick han vara med under hela tiden tills det att jag och lillebror som kom till världen skulle till BB.
Jag kom upp på rummet och var lycklig men sorgsen på en och samma gång. Morgonen efter kom en annan nyförlöst mamma som jag delade rum med. Det var tyst från oss båda i några timmar, tills jag behövde resa mig upp och besöka toaletten. Där och då möttes våra blickar och vi växlade våra första av många ord. Två dagar var det hon och jag och våra små nyfödda barn. Vi stöttade varandra och delade med oss av olika livserfarenheter. Vi möttes i en pandemi där världen sörjer mitt i vårt egna lyckorus! Vilken kontrast.
All personal på både förlossningen och BB gjorde allt de kunde för att allt skulle kännas så ”normalt” som det kunde. De tog hand om oss precis som de skulle. Så professionella, omhändertagande och lugna. Jag beundrar dem verkligen!
Jinan, 27
Jag var glad över att vara gravid med vårt andra barn.
Tyvärr ändrades det snabbt när pandemin tog fart. Blandade känslor av oro, rädsla och nedstämdhet tog över glädjen. Det blev ännu värre när universitet jag går på övergick till distansundervisning. Jag lämnade knappt hemmet och träffade knappt någon. Jag kände mig instängd på grund av rädslan för smittan, särskilt då det inte fanns någon tydlig information om vad som gäller för gravida kvinnor.
Jag skulle få ett planerat kejsarsnitt och min man skulle inte få vara med. Det fick mig att må ännu sämre.
Den 6 maj var det dags. Det var jobbigt att gå in själv på sjukhuset. Jag minns att mitt hjärta slog jättefort, jag var så rädd och nervös.
Efter förlossningen fick min man träffa oss i några timmar. Jag blev kvar på BB i tre nätter. Jag hade mycket ont, ibland grät jag. Jag kände att jag behövde min man hos mig. Men trots det måste jag säga att jag blev så väl bemött av personalen. De var så hjälpsamma, trevliga och omsorgsfulla. Det fick mig känna att jag inte var ensam, att jag var i goda händer och väl behandlad.
Jag är så tacksam och uppskattar att jag blev väl behandlad av fantastiska vårdpersonal, som verkligen förtjänar ett jättestort tack. Dessutom fick jag den bästa belöningen, en frisk och fin pojke.
Nelly, 25
Från den 3 april till den 8 april spenderade jag runt 40 timmar på förlossningen och BB. Min partner fick vara med en timme av förlossningen. Sen fick han vara med sitt barn i tre timmar innan han blev tvungen att åka hem.
Mitt hjärta går sönder när jag tänker på att han endast fick den tiden med oss och sen behövde omfamna att han blivit pappa helt själv. Samtidigt som jag blev inkastad i att ta hand om en bebis själv, alldeles nyförlöst.
Överlag kände jag mig väldigt fysiskt ensam på förlossningen då jag var själv fram till krystarbetet. Personalen var inte särskilt närvarande, kanske för att de hade koll på att det skulle ta tid för mig. Jag tror också att pandemin överlag påverkade vilken närvaro de kunde ge.
Tiden på BB var lång. Personalen lyste med sin frånvaro och jag kände mig totalt utlämnad. Jag sov totalt tre timmar tiden där. Jag kunde inte slappna av, vilket jag tror att jag hade kunnat om min partner fått vara med.
Jag ser så mycket fram emot att få föda ytterligare barn framtiden med allt det stödet jag borde fått av min sambo men även av vården. Jag är lycklig över att mitt dotter föddes, men sörjer samtidigt att vi blev berövade på den förlossningen vi skulle ha fått.
Liza, 31
Jag var höggravid med mitt första barn när de första fallen konstaterades i Sverige. Då visste vi inget hur viruset drabbade spädbarn eller gravida.
Dagen kommer då det är dags att föda. Jag och min man var välkomna till förlossningen, men inte mamma som jag ville ha med som stöd. Det var en jobbig sits för mig. Jag väntade ut till det sista innan vi åkte in för jag ville inte vistas på sjukhus. Förlossningen gick dock hur bra som helst.
När vi kommer hem väntade min mamma på oss hemma. Hon ville såklart bära sitt barnbarn och gjorde det med försiktighet. Men rädslan inom mig fanns såklart. Ångesten kröp i kroppen av att veta att min mamma kanske kunde smitta.
Tiden gick och vi valde att hålla social distans. Mina nära och kära träffa min dotter via videosamtal. Jag har aldrig varit så känslomässigt splittrad i mitt liv. Min familj kunde inte komma och hälsa på för att vi ville skydda det dyrbaraste vi har. Detta var hemskt och än idag är vi försiktiga, även om vi försöker leva mer ”normalt”. Vi träffar andra men på avstånd. Vi får hoppas att detta har sitt slut.
Emelie, 31
Med tanke på att min förlossning med mitt första barn var väldigt utdragen och slutade i akut kejsarsnitt så hade jag verkligen behövt min partner efteråt. Nyopererad och aningens chockad hade jag behövt tryggheten men också avlastningen. Självklart kunde inte personalen på BB göra både sitt ordinarie arbete och även hoppa in som ett substitut för alla nyförlösta mammors partner. Vi fick heller inte lämna rummet. Jag fick åka hem tidigare än jag borde ha gjort eftersom jag kände mig så fruktansvärt ensam och behövde mer hjälp. Framför allt tröst och vila.
En vecka efter fick jag en infektion vilket gjorde att jag blev inlagd igen. Eftersom jag tyckte det var jobbigt på BB var det en mardröm att bli instängd igen ensam med bebis, fortfarande mycket ont i kroppen och nu med hög feber. Personalen fick inte komma in och hjälpa eftersom jag nu klassades som covid-patient. Allt detta gjorde första tiden otroligt jobbig. Min mjölk rann inte till på grund av min stress och ångest och bebisen gick ner mycket i vikt första perioden.
Det blev en ond cirkel. I dag mår jag och bebis jättebra men jag är bitter och ledsen när jag tänker på hur det blev. Jag kan tänka mig att jag inte är ensam om min upplevelse.
Elicia, 29
När jag gått en vecka över tiden fick jag komma in på igångsättning den 18 april. Jag fick frågor om jag eller pappan har några symptom och jag svarade nej på allt. Vi hade hållit vår treåriga son hemma i två månader då jag inte ville bli smittad före förlossningen. Jag var livrädd över att inte få använda lustgas som jag hört många blivit nekade på grund av corona.
Men förlossningen gick bra trots oron över lustgasen. Det kändes som vanligt på sjukhuset. Avslappnat, inget märkvärdigt förutom kanske extra noga med skydd och hygien. På BB fick jag sova i en sal tillsammans med en annan mamma. Pappan blev tyvärr skickad till patienthotellet då man felaktigt trodde att han inte var välkommen på BB. Men gick bra att ta hand om lilla Lucas själv.
Nellie, 24
Jag födde vår dotter den 4 april. Jag hade en envis hosta sedan flera månader tillbaka, vilket gjorde att jag inte fick komma på mina kontroller hos barnmorskan på slutet av graviditeten. Jag är väldigt oroligt lagd så de sista dagarna bestod av att känna efter om allt var "normalt" i magen eftersom ingen annan kunde undersöka det åt mig. Jag var också livrädd för att smitta min man eftersom minsta symtom skulle innebära att han inte fick va med på förlossningen. Det var tufft när man ville gå till honom för att få stöd men inte vågade gå närmare än två meter.
Till slut testade jag negativt för corona när jag var inne på förlossningen på grund av minskade fosterrörelser. Några dagar senare drog förlossningen igång och eftersom jag då testat negativt var allt som "vanligt". Förlossningen var underbar och min man fick vara med från stunden de bestämde att jag skulle få stanna på avdelningen. Vi åkte hem samma dag och hittills har alla orosmoln helt enkelt löst sig. Man får ta det en dag i taget!
Frida, 37
Man beslutade om att sätta igång mig med ballong. Det var precis så otrevligt som det låter, men effektivt. Jag sattes igång vid 14.00 den 5 april och fick ett rum i väntan på att allt skulle dra igång. Ensam. Livlinan var mobilen och personalen. Herregud, vilken personal! Kan inte nog säga detta. De är fantastiska och utför sitt jobb med en värme och kompetens man inte hittar på många andra ställen. Speciellt när man i sin ensamhet väntar på att vara med om ett av sina livs största ögonblick var de extra värdefulla. Rosor, applåder, fler semesterdagar, högre löner – de är värda allt!
Klockan 19.00 drog det igång på allvar. Då ringde jag min man som fick närvara. Vid 01.00 kom min dotter Billie ut med hjälp av sugklocka. Sen fick han åka hem när vi hamnade på BB.
Om någon frågar mig hur det känns att ha fött barn under en pandemi skulle jag utan tvekan svara att det suger – trots att förlossningen gick bra och att vi mår bra. Det suger fett när min dotter nu är två månader och mina föräldrar som är i riskgrupp aldrig har fått känna den mjuka huden. Det gör ont i hjärteroten – men vi lever. En dag kommer Billie få så många pussar och kramar att hon kommer klaga och grymta.
Maria, 30
Viggo föddes den 22 april på Södersjukhuset i vecka 36. Då han var prematur fick vi stanna kvar på sjukhuset i en vecka.
Vi var inte alls beredda på det och hade endast med ombyten för några få dagar. Ingen fick komma och lämna kläder och vi fick inte lämna avdelningen för då fick vi inte komma in igen. Det var hemskt att vara där så länge utan att få komma ut eller träffa någon. Det som borde känts fantastiskt kändes mer och mer jobbigt för var dag som gick. Även om vi självklart förstår varför det var så kändes det inte bra psykiskt.
Vi fick bo ett slitet, kalt rum med utsikt mot en grå innergård. Det fanns ingen tv, inte ens en tavla på väggen och ingen toa eller dusch på rummet. Det var riktigt hemskt.
De hade inga restriktioner på avdelningen och ingen extra skyddsutrustning. Det enda de använde var handsprit. Inga munskydd eller handskar eller så. Och man behövde inte vara på avstånd från varandra. Detta gjorde dock ingenting för oss, det hade varit värre om det varit ännu striktare.
Jag är glad att min kille Philip fick vara kvar med mig. Hade inte klarat den vistelsen ensam.
Sandra, 32
Jag födde på Lunds sjukhus. Där får inte pappan följa med upp på operation och inte heller stanna på BB trotts att de är symtomfria. Så jag rullades upp ensam för att göra ett akut kejsarsnitt. Jag var superrädd.
Jag grät under hela operationen. Jag kände mig så ensam. Jag fick ha min son Love på bröstet i sju minuter sen kördes han ner på förlossningen där pappan väntade. Vi fick sedan en stund tillsammans innan pappan var tvungen att åka hem. Jag grät. Jag insåg att vi inte skulle få ses på två dygn, kanske längre.
På BB fick jag inte lämna rummet, förutom för toalettbesök. Så jag lämnades nysnittad med en nyfödd och med en röd knapp som enda livlina. Det var hemskt för personalen hade inte mycket tid för oss, såklart. De skulle ju passa upp på oss alla som låg där. Nätterna var hemska. När våra barn skrek så kunde de flesta av oss inte lyfta upp de själva och fick då invänta personal. Det var hjärtskärande att höra skriken.
Jag grät när läkaren sa att jag fick lämna, hade jag behövt stanna längre hade jag antagligen utvecklat en förlossningsdepression. Det är dock inte personalens fel, de har gjort vad de kunnat men isoleringen jag utsattes för var hemsk.
Erika, 29
Jag födde mitt femte barn 26 mars. Det var en planerad igångsättning så jag visste i förväg att jag skulle få föda utan min sambo som var förkyld. I stället fick jag ha med min syster och personalen bemötte oss båda väldigt bra och var väldigt närvarande under hela tiden. Jag hade en väldigt positiv upplevelse trots omständigheterna. Det tråkigaste med det hela var ju såklart att sambon missade sin sons födelse och att ligga ensam på BB.
Moa, 24
På grund av överburenhet och för lite fostervatten sattes jag igång på Helsingborgs lasarett i april. Samma dag jag sattes igång ändrades restriktionerna kring igångsättning och partnern. Tack vare ändringarna fick min partner vara med från början, hade restriktionerna inte ändrats hade min partner fått vara med när jag kom in i aktiv fas vilket dröjde. Efter förlossningen fick partnern stanna några timmar innan jag flyttades över till BB. Det som förvånade mig var att vi patienter delade rum med varandra trots pandemin, kanske på grund av platsbrist. I överlag är jag nöjd med förlossningsvården. Det som var tråkigt var att man var fast på rummet under vistelsen på sjukhuset förutom toalettbesök, annars upplevde jag det som en bra vistelse.
Isabelle, 26
Under mitt dygn på BB, där jag var ensam med vår nyfödda bebis, fick jag inte någon hjälp med hur man byter blöjor, något jag aldrig gjort innan. Jag märkte att personalen hade noll koll på vem man var och det verkade som att de inte brydde sig det minsta om oss patienter. De glömde ge smärtstillande, dröjde med mat till bebisen och hjälpte en inte till toa eller upp och ned från sängen. För mig var det fruktansvärt jobbigt då jag hade så fruktansvärt ont vilket de var medvetna om.Men i en sådan sits är man för svag för att tjafsa.
Jag kände mig riktigt ärrad efter den natten och har aldrig mått så dåligt någonsin. Jag har gråtit varje kväll sedan jag kom från sjukhuset. Jag är inte den glada mamman jag vill vara till min dotter på grund av besöket på BB. Jag har haft svårt att äta och har mycket ångest på nätterna. Det skulle vara den mysigaste natten i mitt liv att spendera med mitt första barn. Jag förstår absolut att det är coronatider och att ens partner därför inte kan vara med. Men att bli behandlad så här är inte okej.
Jag kände mig väldigt ensam allt, även i graviditeten som var väldigt svår. Det har tagit lite tid att kunna släppa allt de jobbiga som varit. Men nu när bebis är två veckor gammal kan jag faktiskt säga att jag känner mig lycklig.
Josefin, 32
Vi kämpade länge för att bli gravida. Till slut lyckades vi. Det blev ett planerat kejsarsnitt. Operationen gick bra och ut kom världens finaste Wilma. Jag , min man och vår nyfödda fick sedan några timmar tillsamman.
Dagen efter drabbades jag av postspinal huvudvärk som en komplikation av ryggbedövningen jag fick inför snittet. Det var en fruktansvärd blixtrande värk. Jag kunde inte resa mig från sängen då det kändes som huvudet skulle sprängas och jag orkade absolut inte ta hand om mitt barn.
Jag blev inlagd på BB och min man fick inte ens komma och hälsa på. I stället fick barnmorskorna hjälpa mig ta hand om vår dotter. Det kändes så fel att min man inte fick vara där, eftersom att han annars hade kunnat tagit hand om oss.
Efter fyra nätter åkte jag hem då jag mådde så dåligt där. Första tiden hemma var kaos. Jag hade lärt känna min dotter under BB-tiden och visste om vad hon ville, hur man ammar och byter blöja och så vidare. Men min man visste ingenting.
Allt jag lärt mig på BB skulle jag förmedla till honom. Samtidigt mådde jag dåligt så han behövde ta hand om mig och ett nyfött barn som han inte hunnit lära känna.
Vi kämpade oss igenom några tuffa veckor innan jag mådde bättre och vi kom in i vår nya vardag. I dag mår jag bra men jag kommer alltid ha med mig detta. För jag vet att jag hade mått så mycket bättre om jag hade fått ha min man närvarande, det är lika mycket hans dotter och detta är en resa vi har gjort och kämpat för tillsammans!
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!
