”Mår dåligt över att inte kunna ge min dotter det andra barn har”
Kyrkan: Det har blivit tuffare för barnfamiljer
Uppdaterad 2023-05-23 | Publicerad 2023-05-19
En ständig stress över att få ekonomin gå ihop – ibland måste Linda välja mellan att betala en räkning eller att ha mat på bordet till sin dotter.
Hon vittnar om en vardag som familjen är långt ifrån ensam om.
– Vi äter ingen lyxmat, det kan bli korv med bröd eller pommes. Ändå så är det knapert på slutet av månaden.
Linda, som egentligen heter något annat, bor med sin man och deras tonåriga dotter i en ort i Jönköpings län. Dottern, som vi kallar Maja, har en högsta önskan – att åka till Stockholm och gå på Aviciimuseet.
– Det har hon tjatat om och velat så länge. Hon älskar Avicii, säger Linda.
Men Linda och hennes man har inte råd. Visst känner de en familj de kan bo hos, men det kostar att resa, äta och betala inträde.
– Jag har så länge velat förverkliga hennes dröm men inte lyckats. Det är en sådan grej som hade varit jätteroligt att få överraska henne med. Att inte säga något utan bara hoppa på ett tåg och åka till Stockholm. Det hade varit stort mig, att få göra det.
”Jag kommer aldrig bli skuldfri”
Lindas man sjukskriven sedan en lång tid tillbaka. Även Linda är för tillfället sjukskriven från sitt heltidsjobb på grund av deras familjesituation. När vi talas vid väntar hon på att Försäkringskassan ska godkänna hennes läkarintyg.
– Det är en sådan press att inte veta om jag får någon ersättning. Jag kan inte sova innan jag vet att vi får in pengar, de är så pass viktiga för att det ska kunna gå runt. Ibland vill jag inte gå upp ur sängen för jag vet inte hur dagen blir.
Enligt Linda lever de på på grund av skulder till Kronofogden då obetalda räkningar har samlats på hög. När hyra och skulder är betalda har de cirka 8 000–9 000 kronor kvar att leva för. Pengar som ska gå till mat, mobilräkningar, busskort, mediciner, oväntade utgifter och bensin – när de väl tvingas använda sin bil.
– Det är knappt att det räcker, vi kan aldrig spara något. Ibland får vi välja mellan att betala en räkning och mat, och då måste jag välja maten för att vi måste leva. Jag måste ha mat på bordet till min dotter. Och då hamnar man efter med den räkningen. Jag kommer aldrig komma ifatt och jag kommer aldrig bli skuldfri.
Vågar knappt handla
Linda upplever att situationen är tuffare än vanligt på grund av att matpriserna stigit det senaste året. Hon tycker det är stressande att varje gång behöva kolla i olika reklamblad för att se var saker och ting är billigast. Hon vågar knappt gå in i en affär då hon vet att hon inte kommer ut därifrån under 400 kronor.
– Jag kan inte gå in på Ica eller Coop och bara handla. Det är hela tiden ett ständigt planerande. Och då äter vi ingen lyxmat, det kan bli korv med bröd eller pommes. Ändå så är det knapert på slutet av månaden. Då brukar kyrkan hoppa in och hjälpa oss med presentkort så att vi får andas ut lite fram tills vi får pengar igen.
Varje månad måste de sätta sig ned och se över vad de ska prioritera. Att gå till frisören, vilket Linda inte gjort på flera år, är bara att glömma. För gör hon det tar hon från matpengarna. Det är svårare att neka sin dotter när hon vill att ändra sin frisyr. Eller att förklara att de inte har råd med nya kläder.
”Jättetufft att neka sitt barn”
Maja både förstår, och inte. Ibland kan hon inte ta in att de inte har råd.
– Jag får säga ”vad är det viktigaste, att vi har mat på bordet eller att du har färg i håret?”. Hon förstår inte det då, då hon vill det så mycket. Hon vill vara som alla andra och ha allt som alla andra. Hon vill göra saker, åka iväg och shoppa, men det funkar ju inte för oss. Alla extrautgifter märks på vår ekonomi.
– Det känns jättetufft att neka sitt barn kläder som hon vill ha, även om det inte är märkeskläder. Hon skulle vilja kunna åka bort på semestern som de flesta gör eller hitta på något på sportlovet som att åka skidor. Klasskamrater berättar att de gjort massa saker men hon har inte gjort något, för vi har inte pengarna. Jag märker att det är tufft för henne att vi är i den här sitsen.
– Det är också en grej jag mår dåligt över. Att inte kunna ge henne det andra barn har. Det är inte så att hon ska bli överöst med saker men det hade varit kul att göra något utöver det extra.
Kan de dra ned på något? Bilen använder de inte ofta men när Linda arbetar måste hon ta den för att kunna ta sig till sitt skiftjobb. Mobiler måste de ha för att ha kontakt med myndigheter och anhöriga.
– Det är väldigt viktigt för Maja att ha en mobiltelefon då hon vill ha Spotify, musik är A och O för henne.
Att leva med ständig press och oro tär på Linda. Även känslan att hon måste bära familjen på sina axlar. Helst skulle hon vilja åka iväg en vecka för återhämtning, men det kan hon inte.
– Just nu är det bara stress. Jag ser ingen ljusning i det än. Men det kommer säkert så småningom, det hoppas jag på.
”Stor skillnad från tidigare år”
Linda är långt ifrån ensam. Emma Tolf, diakon i Anderstorps församling i Gislaved, Jönköpings län, och diakonassistenten Daniel Karlsson, berättar att läget blivit tuffare för barnfamiljer och att de söker sig till dem för hjälp i form av presentkort och matkasse.
– Det jag kan säga är en stor skillnad från tidigare år är att föräldrar hörde av sig redan veckan efter nyår för att de behövde stöd, säger Daniel.
Församlingen hyr en lägenhet som fungerar som mötesplats. Varje måndag och torsdag samlas alla sorters människor, med olika bakgrund, och i alla åldrar. Från spädbarn till pensionärer. Här finns kök, matgrupp, en soffhörna och ett lekrum. Barnen har lämnat spår i form av teckningar och lego-konstellationer.
– De kommer hit för att de trivs att vara här. De bor i små lägenheter, en trea som mest. Det är svårt att ta hem en kompis så man kommer hit och leker i stället. Här kan man spela, rita och bara vara, säger Daniel.
En del har det tufft ekonomiskt, och en del lider av psykisk ohälsa. Vissa söker nya vänner, eller så lever de ensamma och behöver ett sammanhang. Här skapas relationer som inte hade kommit utan gemenskapen.
– Man märker att det betyder mycket för de äldre, ibland kan de få en kram av något barn. Det är som en social mötesplats där man får vänskap och kan pyssla om varandra och prata om vardagliga saker, vilket är viktigt om man lever ensam, säger Emma.
Lever på små marginaler
Som runt om i andra hem är den ekonomiska krisen ett stort samtalsämne. På måndagar tar en kvinna med sig ett reklamblad de bläddrar i.
– Många oror sig för hur det ska bli, kan det bli värre än så här? De pratar om de vanliga varorna som har gått upp i pris, att man är orolig för att hyrorna ska höjas och att pensionen ska bli lägre. Jag har hört att vissa börjat avstå att köpa vissa varor och börjat storhandla mer. Det är inte så enkelt alltid, då det är små frysar i lägenheterna, säger Emma.
I detta bostadsområde ingår elen i hyran. Men andra som Emma och Daniel möter har berörts av höjda elpriser.
– För de spelar det roll om elräkningen går från 400 till 800 då de redan haft svårt att få det gå ihop innan de här höjningarna. De lever på så små marginaler.
”De behöver inte mer oro”
Den största gruppen Emma och Daniel möter har någon form av anställning men lever under press av andra anledningar, till exempel psykisk ohälsa eller barn med diagnoser.
– Man står ofta mellan olika ersättningar flera gånger under ett år och har ingen som helst back up. Och väldigt många har skulder både till kronofogden och privat till folk.
Därför blir oron större för de personerna, i och med de ökade matpriserna.
– Det här är människor som inte behöver mer oro. Det är så lätt att säga ”köp ost på rea”. Ja, fast när det väl är rea på ost så har du inte pengarna att köpa det. Det är så mycket lättare för dig och mig att göra sådant, spara undan, ha en buffert och tänka framåt. De har så många hinder för att ens kunna göra det.
”Spelar ingen roll hur mycket shampo vi ger”
Även om ingen av deras familjer är hemlösa just nu så är det några som hela tiden har svårt att betala hyran och har hyresskulder. Emma och Daniel försöker att stötta och peppa men också ställa krav – som att uppmana någon söka ekonomiskt bidrag eller att inte lägga alla pengar på julmat.
– Vi försöker finnas med människor och prata med dem, vilket vi kan med de som kommer hit. Men det är ofta i kris många kommer till oss. Vi har ett par familjer där startsträckan är lång för att våga be om hjälp även om vi känner de väl, säger Daniel.
Kyrkan själv har inga pengar att skänka. Utan det hänger på att företag, organisationer och privatpersoner skänker genom kollekter eller gåvor. I hallen står det skor att ta för den som behöver.
– Vi försöker att inte bara dela ut presentkort. Utan även ge annat som kan underlätta, som basala varor. Vi har börjat samarbeta med Ica som skänker gårdagens bröd. Man kan alltid bli mätt på det. Men ibland spelar det ingen roll hur mycket schampo och tvättmedel vi ger, om det är hyran man inte kan betala.
