Mammor får utstå mer ilska – otack är världens lön

Vad är det med pappor som gör att de inte förargar på samma sätt som mammor?

Det är så lätt att rättfärdiga en pappa, så lätt att bli arg på en mamma.

Som tonåring var jag troligtvis olidlig, men primärt mot min mamma.

Det var ju hon som förbjöd mig hela tiden.

Ida, 16, fick bland annat under inga omständigheter jobba som bartender på Costa Rica.

”Du kommer att hamna på bordell” skrek hon.

Hon förbjöd tatueringen som planerades. Tack och lov, motivet Betty Boop (överöses av skam av detta ytterst personliga avslöjande) hade varit svårt för mig att stå för i dag. Jag funderade ett tag på tatuera tunne itsesi, känn dig själv, men det graverade jag in i en ring i stället. Jag vågar inte gå emot mamma.

Pierca mig i tungan? Bokade tid, men gick förstås inte dit.

Till slut gjorde jag det i naveln, 17 år och kände mig upprorisk.

Då förstår ni hur skötsamt det var hemma hos oss.

Lokalpatriotiskt nog har jag givetvis druckit hembränt men ja, det var väl ungefär där mitt oregerliga liv började och slutade. Det blev som aldrig värre.

Min pappa förbjöd mig ingenting för han tog inte besluten. Det var mamma.

Därför var det mamma som fick utstå ilskan. Tonårsilskan, men även den som hängde kvar. Den som bubblar upp när du funderar över barndomens vedermödor. Den när du ska ta itu, begripa varför just dina närmaste känslor exempelvis är skam och skuld.

Sagan om den lilla farbrorn av Barbro Lindgren är en ljuvlig liten historia. Bara omslaget är drabbande, han är så ensam och liten. Jag beställde den i vuxen ålder, läste på nytt, och övermannades igen av den universella känslan: Vurmen för gulliga gubbar.

En gullig farbror får sympati bara för sin existens. En gullig dam blir nästintill genomskinlig, osynlig, åtminstone verkar det så i kollektivtrafiken.

Tyvärr känner jag ofta den här okritiska empatin när jag tänker på pappor.

Min pappa har kommit undan så mycket ilska. Han har tillskrivits egenskaper som lugn, intelligent och mjuk. Bara för att han sluppit ta bråken med barnen.

Han har varit närvarande, rent fysiskt. Och han har suttit med telefonkatalogen (!) för att lista ut exakt var i obygden han skulle skjutsa mig till. Han har skjutsat till fiollektioner (så pass städat var det ja) och hämtat från balett. Han har gjort alla rätt, på många sätt.

Men alla beslut om mig har gått via mamma. Allt det jobbiga, skaviga, det gränssättande, har hon stått för.

Hon har varit den primära vårdgivaren och den som i slutändan försökt göra barnen till unga vuxna.

Jag frågar vänner, känner de igen sig i att pappan sätts på piedestal?

”Mamma skämde bort med kärlek, men i slutändan var det pappas bekräftelse jag sökte. När pappa sa: Jag är stolt över dig så kändes det på riktigt”.

Som alla vet, otack är världens lön.

ANNONS

Populära produkter för den lilla:

I samarbete med

Prisjakt.nu

Följ ämnen i artikeln