Droger, övergrepp och våld på våra bibliotek

Debattören: Personalen får agera slasktratt för politikernas misslyckanden

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-09-24

Här anger över 90 procent av bibliotekarierna att den sociala oron har ökat de senaste två åren. Mer än hälften uppger att de upplevt våld eller våldsamma situationer på jobbet.

DEBATT. DIK – facket för kultur och kommunikation – presenterar för tredje gången en rapport om hur det står till med arbetsmiljön på Sveriges bibliotek.

Det är en dyster historia. Den sociala oron i samhället runt om biblioteken har ökat och med den också problemen inne på biblioteken. På många platser tycks samhället ha retirerat. Kvar står biblioteket – som en samhällets sista utpost – bemannad av högst kompetent personal som tvingas ägna sig åt allt annat än det den faktiskt är utbildad till.

Verkligheten ser olika ut på olika bibliotek. Några har stora problem, andra nästan inga alls. DIK kan dock konstatera att problemen generellt är störst på folkbiblioteken.

Här anger över 90 procent av bibliotekarierna att social oro har förekommit de senaste två åren. Mer än hälften uppger att de upplevt våld eller våldsamma situationer på jobbet. Nära hälften uppger att det förekommit droghandel på biblioteket. 36 procent av folkbibliotekarierna har upplevt hot, våld och skadegörelse av rasistisk eller främlingsfientlig karaktär. Var femte kvinnlig folkbibliotekarie har utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp.

Med detta facit är det inte märkligt att en femtedel av folkbibliotekarierna också anger att den sociala oron påverkar deras hälsa negativt och att en lika stor andel bytt eller har funderat på att byta jobb under den senaste tvåårsperioden.

Mer märkligt är att andelen som uppger att de arbetar helt ensamma i biblioteket ökat från 48 till hela 60 procent. Majoriteten av dem gör det regelbundet. Ensamarbete innebär per definition ökad risk för den anställde och med tanke på övrig utveckling borde det inte alls förekomma.

Rapporten visar att problemen är störst i de områden där utsattheten och den sociala segregationen ofta är som störst – i storstädernas förorter. Det är olyckligt.

Biblioteken har just i dessa områden extra stor möjlighet att göra positiv skillnad för invånarna, men bara under förutsättning att resten av samhället axlar ansvaret för dem som inte söker sig till biblioteken för att ta del av deras verksamhet.

Arbetsgivare har ett absolut ansvar att bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete, upprätta rutiner för hur man hanterar och rapporterar incidenter, utbilda personalen kring hur man hanterar svåra och hotfulla situationer och se till att ensamarbete inte förekommer.

En förutsättning för att detta ska kunna ske och få effekt är adekvata ekonomiska resurser – både till biblioteken och till viktiga samhällsfunktioner omkring dem. Pengarna är det politikernas ansvar att skjuta till.

Dessvärre tycks biblioteken vara fokus för något sorts osunt hora-madonna-komplex hos våra politiska makthavare.

Å ena sidan sätter man biblioteken på piedestal, å andra sidan får de agera slasktratt för diverse olika politiska tillkortakommanden.

Teoretiskt är de en demokratisk skattkammare som ska omhuldas till varje pris. I den politiska praktiken tycks dock varje pris vara för högt och biblioteken förväntas i stället agera självklar bollkalle för samhällets alla tappade bollar i form av social utslagning, ökad segregation, nedlagda ungdomsverksamheter och medborgarkontor, fallerande hjälp för människor med missbruk och psykiska problem.

Det blir lätt så, när ingen vill kännas vid det politiska ansvaret fullt ut. Men, det duger faktiskt inte att nationella, regionala och kommunala politiker kastar ansvarsbollen mellan sig som om den vore en het potatis. Någon måste fånga den och agera.

Om regionala och kommunala makthavare sjabblar bort samhällets oumbärliga verksamheter måste de nationella politikerna kliva in och budgetera för riktade insatser där det behövs – i det här fallet både till biblioteken och till andra viktiga funktioner i lokalsamhällena omkring dem.

Bibliotek är sannerligen fantastiska, men de är inte magiska evighetsmaskiner som kan tuffa vidare på luft och kärlek i all oändlighet. De kan inte heller förväntas lösa genomgripande samhällsproblem på egen hand.

Bibliotek är centrala samhällsbärare i behov av långsiktig politisk tanke och finansiering för att ha en sportslig chans att leverera enligt det lagstadgade uppdrag de har. Ju snabbare makthavarna inser detta, desto snabbare kommer trenden att vända uppåt.


Anna Troberg, förbundsordförande i DIK – facket för kultur och kommunikation


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen i artikeln