Därför kommer jag och andra utsatta rösta SD
Debattören: Som gammal SSU:are tar det emot – tro inget annat – men alternativen är för svaga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-07-28
DEBATT. Varför kommer jag att rösta på Sverigedemokraterna i höst? Det handlar inte huvudsakligen om frågorna rörande invandring och integration. Det bottnar i en allmän men djupt liggande psykologisk reaktion över att välfärden i Sverige urholkats under de senaste åren.
Sverigedemokraternas numera omfattande stöd från oss som tidigare röstat på andra riksdagspartier har förklaringar att söka i form av allmän besvikelse, snarare än genuina sympatier för deras särpräglade politik med invandrarfrågor som huvudfokus.
Socioekonomiskt svaga grupper i det svenska samhället har fått det sämre till följd av framför allt Alliansens politik, men även Socialdemokraterna visar föga sympatier för den växande del av populationen som på senare år kommit att benämnas prekariatet. Det vill säga medborgare med låga eller inga inkomster – frilansare, timanställda, sjuka och arbetslösa som är beroende av den förnedrande formen av bidrag som kallas försörjningsstöd.
Enligt den brittiske professorn Guy Standing, som jag träffade under ett av hans besök i Sverige, föreligger ett samband mellan socioekonomisk utslagning och benägenheten att sympatisera med extrema partier.
Bara för ett antal år sedan var SD definitivt att betrakta som en del av en extrem falang inom svensk politik. I dag är partiet inte mindre rumsrent än Moderaterna och Socialdemokraterna. Enligt opinionsundersökningar är de nu uppe på så höga siffror att ett rimligt antagande är att de har stöd från en rad olika människor i samhället.
En av de främsta faktorerna bakom mitt eget missnöje gentemot nuvarande och tidigare regeringar bottnar alltså framför allt i sveket mot de ekonomiskt svaga grupperna i samhället.
Jag vet även att många andra män och kvinnor som kommit på kant med den svenska statsapparaten upplever liknande känslor av förakt och besvikelse när de blickar tillbaka på Alliansens och Socialdemokraternas senaste mandatperioder.
De förödmjukande effekterna av den så kallade arbetslinjen är ett exempel. Många uppmärksammade fall har skildrats i media där män och kvinnor blivit nekade sjukpenning och därmed ställda på bar backe. Andra har tvingats medverka i fullkomligt meningslösa åtgärdsprogram via Arbetsförmedlingen.
En annan källa till missnöjet är en rad maktskandaler i samhället, inte sällan manifesterat genom uselt ledarskap för statliga myndigheter samtidigt som de åtnjutit rekordhöga löner.
Professor Guy Standing har tidigare också varnat för de säkerhetsrisker som kan uppstå i ett samhälle där alltfler lider av dålig ekonomi och därtill medföljande sociala problem.
På en arbetsmarknad där flexibilitet och anpassningsvilja upphöjs till norm får prekariatet betala ett högt pris i form av att de blir åsidosatta på grund av begränsad ekonomi, brist på rättshjälp samt fysisk eller psykisk ohälsa.
Somliga drabbas av sjukdom eller olust under längre tid. Några hittar meningsfulla engagemang inom föreningslivet, som frilansare – eller utan att jobba överhuvudtaget.
I extremfallen söker sig vissa individer till kriminella grupperingar just på grund av att det etablerade samhället svikit och inte erbjuder trygghet och rättssäkerhet samt en dräglig grundekonomi som det går att leva på.
Jag är inte så säker på att det blir bättre i Sverige med SD i regeringsposition, men med så svaga alternativ kommer jag ändå att lägga min röst på dem. Som gammal SSU:are och Palmevän tar det dock emot – tro inget annat.
Jonas Thornell, före detta högskolelärare i psykologi inom Polis- och Vårdutbildningar, numera frilansande kulturarbetare
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.