Debatt

SD:s krav på svenskhet tycks inte gälla för alla

Debattören: Mångkultur är plötsligt ok när svenska intressen säljs ut

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I SD:s valplattform hittas inte ett enda ord om utländskt ägande i skolkoncerner eller utdelningar av svenska skattepengar till holdingbolag på Caymanöarna. Här verkar inte partiet inte bry sig alls om den ökande närvaron av utländsk kultur, skriver Fabian Wennergren.
I SD:s valplattform hittas inte ett enda ord om utländskt ägande i skolkoncerner eller utdelningar av svenska skattepengar till holdingbolag på Caymanöarna. Här verkar inte partiet inte bry sig alls om den ökande närvaron av utländsk kultur, skriver Fabian Wennergren.

DEBATT

DEBATT. Under förra veckans sändning av SVT-programmet ”Sverige möts” bar Tobias Andersson, SD:s rättspolitiska talesperson, sitt motstånd mot mångkulturalism med stolthet; ”utländsk kultur gör Sverige sämre” framhärdade han utan ett styng av självrannsakan.

Sämre var inte partisekreteraren Richard Jomshof när han tidigare i juni förfasades över kombinationen Sverigedräkt och slöja så till den grad att han gav det rubriceringen ”våldtäkt på Sverige”, huruvida uttalandet kommer följas upp av nya straffbestämmelser i brottsbalken är än så länge oklart.

Jimmie Åkesson har länge hävdat att mångkultur är orsaken till allt ont här i världen; senast i samband med påskkravallerna då han framhärdade att mångkulturen har förstört Sverige.

SD:s fientlighet mot allt som stavas utländskt (eller rättare sagt utomnordiskt) är numera så oblyg och upptrappad att den skulle kunna kallas osvensk, om det nu inte vore för partinamnet.

Enligt SD blir Sverige ett sämre land av att människor med olika traditioner, levnadsvanor och religioner lever som grannar i en parlamentarisk demokrati där makten utövas under lagarna.

Påståendena om att mångkulturalism inte är förenligt med Sveriges historia, de blygsamma bidragen från Ansgar, asylanten Karl XII och den kringflackande ätten Bernadotte till trots, kan de lärda tvista om. Klart är att nämnda figuranter i viss mån influerat Sverige med utländsk kultur.

En fråga som dock infinner sig, efter åratal av mångkultur-fientliga uttalanden, är följande: har SD praktiserat det man förespråkat?

Att SD:s utspel allt som oftast riktas mot Skäggetorp, Vivalla och Rinkeby råder det ingen tvekan om.

Men hur är det då med näringslivet; är inte Sveriges näringsliv i allra högsta grad mångkulturellt? Kan det vara så att fientligheten mot det som är utländskt endast är aktuellt när det kommer till samhällets resurssvaga, de med sämst förutsättningar att hävda sin rätt, de som saknar associationsrättsliga förkortningar, kostsamma revisionsfirmor och lismande lobbyister.

Hade Sverigedemokraterna verkligen brytt sig om den ökande närvaron av utländsk kultur inom det svenska samhället hade man rimligen agerat mot den kultursfär där makten tenderar att koncentreras; näringslivets dimhöljda toppar.

Efter flitig uppvaktning från riskkapitalister och marknadsivrare, såsom Kreab, Svenskt näringsliv och Internationella engelska skolan (IES), har SD helt sonika upphört med klassretoriken. Borta är ansträngningarna för att förbättra villkoren för Sveriges lärare, undersköterskor och städare.

Sedan 2014 har SD kastat sitt någotsånär arbetarvänliga idégods överbord.

Parallellt med denna utveckling har SD:s kritiska öga på något magiskt vis hållit sig borta från allt vad utländskt ägande och (risk)kapital heter.

Vid en genomsökning av deras valplattform (2022) hittas inte ett enda ord om utländskt ägande i skolkoncerner eller utdelningar av svenska skattepengar till holdingbolag på Caymanöarna. Inte ett ord om problemen med penningtvätt i näringslivet och balansräkningar med blodspengar från Ryssland och Saudiarabien.

Vän av ordning (och följdriktighet) frågar sig om ett parti som påstår sig ”alltid prioritera svenska intressen” (Valplattform 2022) och anser att utländsk kultur skadar Sverige, kanske borde ägna åtminstone lite tid till att bekymra sig över ”mångkulturens” utbredning i aktieböckerna.

Genom att underlätta för att ”svenskt” kapital hamnar i händerna på utländska aktieägare med ogenomträngliga ägarstrukturer i mångkulturella skatteparadis sviker SD sina Sverigefrämjande ideal.

Om Andersson, Jomshof och Åkesson – som på olika håll dömt ut det mångkulturella samhället som demokratisk sammanslutning – hade ansett att Sverige var sämre betjänt av utländsk kultur borde väl rimligen inte en Mexikansk naturgashandlare tillåtas äga Sveriges näst största skolkoncern (IES).

SD-ledningens täta kontakter med Hans Bergström efter valet 2014 visar kanske på att lojaliteten vilar hos någon annan än det svenska elevkollektivet.

Inte borde väl SD:s partiledning tiga som bronsstatyer i när det uppdagas att Förenade Arabemiratens statliga investeringsfond vill köpa Capio, Sveriges största vårdkoncern. Eller är det annorlunda när de utomnordiska kulturberikarna har djupa oljefickor?

Man kan fundera över varför Andersson, Jomshof och Åkesson är så pass tysta när det uppdagas Sveriges stolthet Ericsson misstänks ha finansierat terrorsekten IS?

Om Andersson, Jomshof och Åkesson hade motsatt sig mångkultur inom alla delar av samhället hade man väl knappast accepterat svensk export av krigsmateriel till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten.

All denna inkonsekvens är tankeväckande. Kan det vara så att SD egentligen inte företräder svenska intressen och det svenska folket såsom man gör gällande, utan att de i stället företräder sina egna, högst privata, partiintressen?

Att dessa sammanfaller med vissa utländska aktörers affärsintressen är sannolikt en slump.

Likaså är det sannolikt en slump att SD:s förtegenhet kring utländska innehav i kritiska industrier råkar sammanfalla med en valkampanj där man satt sig i knäet på de marknadsivrare som de senaste åren skördat stora framgångar på privatiseringar och tillströmningen av utomnordiskt kapital.

Kanske är det så att man rentav välkomnar utförsäljningen av ”svenska” intressen till kulturberikade vänner med investeringsfonder och auktoritära böjningar.

Alldeles oavsett torde man kunna avkräva Andersson, Jomshof och Åkesson ett större mått av konsekvens. För konsekvens är väl ändå vad de själva kräver från ”kulturellt belastade” individer utan ägarplanering och skalbolag på Cypern.

Kanske är det på sin plats att justera valplattformen, ty Sverigedemokraterna kommer alltid prioritera (sina egna) svenska (utländska) intressen.


Fabian Wennergren, advokat


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Richard Jomshof

LÄS VIDARE

DEBATT En Sverigefientlig kultur har fått frodas

ÄMNEN I ARTIKELN

Richard Jomshof

Jimmie Åkesson

Sverigedemokraterna

Hans Bergström

Ericsson

Svenskt näringsliv

Näringslivet