Vi har inte gjort läxan efter mordet på Palme
Ulf Dahlsten: Rättshaveriet fortsätter – nu i kampen mot gängkriminaliteten
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2022-02-28
DEBATT. I dag är det 36 år sedan Olof Palme mördades och i de flestas ögon är mordet fortfarande ouppklarat. Den uppenbara orsaken är det omfattande rättshaveriet.
Den fråga vi en dag som denna borde ställa oss är vad vi lärt oss av det. Mycket lite, tycks det mig. Och det är bekymrande eftersom det påverkar våra möjligheter att komma till rätta med den utbredda gängkriminaliteten.
Haveriet omfattade både polis, åklagare och domstolar. Det handlar om bristen på kompetens hos mordutredarna, om uppdrivning av beviskraven i förhållande till tidigare och internationella normer och om jävsliknande situationer som påverkat rättsprocessen.
Låt mig börja med bristen på kompetens.
Under natten efter mordet diskuterades om regeringen skulle ge uttryck för uppfattningen att mordet borde utredas av en erfaren och erkänt skicklig mordutredare, men förslaget avvisades. Det vore ministerstyre, menade man.
Vi vet vad som hände. Länspolismästaren, som skulle utse mordutredare, utsåg sig själv trots att han aldrig någonsin gjort en mordutredning.
Misstagen under den inledande fasen av utredningen är väldokumenterade och gick aldrig att reparera.
Samma händelseförlopp kunde ha upprepats om mordet skett i dag.
Trots en genomgripande polisreform har Sverige fortfarande i motsats till de flesta andra länder ingen nationell mordkommission och inga specialistkarriärer för mordutredare.
Poliser som vill göra skillnad i de utsatta områden upplever att de inte får den hjälp av specialistkompetenta utredare som krävs för att driva utredningar till åtal och fällande dom.
Inte heller får de den tekniska hjälp de behöver från ett överbelastat Nationellt forensiskt centrum. Mordspår hinner kallna innan de lokala poliserna får svar på sina frågor.
När de dessutom upplever att de efter polisreformen tvingas använda ännu mer av sin tid till rapportering och administration ger många upp och söker sig till andra verksamheter.
Dessa missförhållanden löser man inte genom att anställa fler poliser som också kommer att sluta av vantrivsel.
Politiker som investerat prestige i polisreformen måste inse att den inte helt levt upp till förväntningarna. Vi måste lära oss av andra länder.
Vid sidan av den regionalt uppbyggda organisationen krävs betydligt mer kraftfulla specialistområden med egna karriärer för mord, sexualbrott, knarkhandel, välfärdsbrott och organiserad brottslighet. Resurser som kan sättas in varhelst i landet de behövs.
Utbyggnaden kan finansieras genom att den administrativa överbyggnaden på alla nivåer skärs ner radikalt. En nedbantning av byråkratin skulle också frigöra mycket arbetstid för enskilda poliser för det egentliga polisarbetet.
Till polismyndighetens försvar måste sägas att byråkratiseringen har initierats uppifrån och att polisen inte är den enda offentliga verksamhet som tyngs ned av sin byråkrati.
Lärare och socialsekreterare tvingas numera använda fyrtio procent av sin arbetstid till rapportering, hemtjänstpersonal hela femtio procent.
Bakom finns något som kallas new public management och som anammats av osäkra och oerfarna politiker som inte förstått att människor växer när de ges ansvar och känner tillit.
Till polisens försvar ska också sägas att kvalitetsbrister i brottsutredningarna inte är den enda orsaken till att svenska domstolar avvisar så många åtal.
Domstolarnas beviskrav har drivits upp och är nu högre än i andra länder och jämfört med vad de varit historiskt.
Det anses numera i regel krävas både teknisk bevisning och vittnen för att någon ska fällas, vilket i praktiken omöjliggör fällande domar i de flesta gängkonflikter.
Palmemordet var det första offentliga fall där denna nya bevisvärdering lyftes fram som en norm i debatten efter den friande domen i hovrätten. De skärpta beviskraven fick starkt medialt stöd och polisen sökte länge desperat efter mordvapnet.
Riksåklagaren har nu bett Högsta Domstolen pröva ett fall med teknisk bevisning som skulle ha räckt för fällande dom i andra länder och hos oss före 1986.
Låt oss hoppas att HD inser att Sverige inte kan fortsätta ha en avvikande bevisvärdering. Vi är redan i en situation där gäng som står nära ett mordoffer bedömer att de måste ta lagen i egna händer om rättvisa ska bli skipad.
De orimligt höga beviskraven är ett arv från Palmemålet som vi inte har råd med.
Vad Palmemordet också borde ha lärt oss är att vara mycket mer uppmärksamma på jävssituationer.
När tingsrättens fällande dom i Palmemålet överklagades satte hovrättspresidenten sig själv som ordförande trots att det, enligt Lisbet Palme, fanns en historia av animositet mellan henne och ordföranden alltsedan konkurrensen mellan deras respektive under en stormig ungdomstid i Sveriges förenade studentkårer.
Det var ingen jävssituation i formell mening men vi kan inte veta hur historien påverkade domaren när Lisbet Palmes vittnesmål underkändes trots att ett expertvittne ansett att det var trovärdigt.
Att Lisbet Palme trodde det är illa nog. Att riksåklagaren sedan inte orkade stå emot medietrycket och lät bli att överklaga kommer att för evigt kasta en skugga över domstolsprocessen.
Vi behöver som nation bli mycket mer uppmärksamma på de ”mjuka” jävssituationer som brukar gå under beteckningen delikatessjäv.
Transparency International hävdar att vi är aningslösa och inte alls det okorrumperade land vi vill tro och de rankar oss mycket lägre än vår egen självbild.
Vad de oftast pekar på är en utbredd förekomst av väntjänster och gentjänster som gynnar egna intressen på det allmännas bekostnad.
Riksdagen borde som i andra länder ha en antikorruptionsmyndighet direkt under sig menar många och rättsväsendet borde tillämpa striktare jävsregler.
Det är aldrig för sent att lära av historien. Särskilt inte när historiens misstag upprepas. Låt denna dag bli en dag där vi utövar självkritik.
Ulf Dahlsten, statssekreterare hos Olof Palme 1984–1986. Ordförande i Framtidssmedjan Elders
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.