Det har gått för långt – vi poliser kommer inte att få stopp på våldet

Christoffer Bohman: Det står tio i kö för varje person vi tar bort

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2023-02-20

Under hela mitt yrkesliv har jag trott polisen ensamma kan vända det grova våld som drabbat oss. Nu har jag kommit till insikt att det inte stämmer och förra veckan sa jag upp mig, skriver Christoffer Bohman. Bilden till vänster är en arkivbild som inte är kopplad till texten.

DEBATT. I hela mitt vuxna liv har jag varit polis och hela tiden har jag jobbat med grov organiserad brottslighet. Under hela mitt yrkesliv har jag trott polisen ensamma kan vända det grova våld som drabbat oss.

Nu har jag kommit till insikt att det inte stämmer och förra veckan sa jag upp mig.

För drygt tio år sedan kom det där våldet som vi har så svårt att förstå. Som alla pekar på polisen att lösa. Vi pratar om hårdare tag och vi tar hårdare tag. Ändå blir det bara värre och värre och vi ser på när våldet hela tiden tar nya nivåer.

Som polis har jag, och mina kollegor, kommit att viga våra liv till att sätta folk i fängelse men jag inser att det spelar mindre roll att vi lagför fler personer än någonsin tidigare om det står tio i kö för varje person som vi tar bort.

Jag har i intervjuer med media sagt ”det blir värre innan det blir bättre” men har på senaste tiden börjat fundera runt hur länge det får vara värre innan det blir bättre? Hur många fler ska behöva dö innan det vänder?

Fick i går information från en av mina grova brottschefer att vi misstänker en 15-åring för en skjutning. Kom på mig själv med att inte bli förvånad. Undrade lite hur länge just den 15-åringen behövt stå i kö.

Jag har en återkommande dröm. Jag står i ett översvämmat rum. Det blir mer och mer vatten på golvet. Jag ser hur jag och mina kollegor springer med hinkar. Svabbar upp vattnet. Svabbar fortare. Vi missar tid med familj för att vada runt i vattnet. Utanför rummet hör jag röster ropa efter fler svabbare och effektivare moppar.

Det jag ser i drömmen, men som vi inte hinner uppmärksamma i rummet, är kranen på väggen som forsar ut vatten. Detta har gått och blivit ett nationellt problem. Våldet är nära oss nu.

Nu väljer jag att gå vidare med de erfarenheter jag har från mina många år inom polisen. Med de erfarenheter jag fått vill jag helt och fullt fokusera på att hantera kranen.

Det genom att arbeta förebyggande. För personer yngre än 15 år räcker polisens verktygslåda för förebyggande insatser inte till.

Men jag kan inte ensam ta mig an kranen. Vi behöver vara flera, vi behöver vara många. Kranen är samhällets ansvar.

Det pratar vi om ofta. Men som vi nu är organiserade i samhället blir allas ansvar ingens ansvar. Det behöver vi ändra på.

Vi behöver samordna oss och ansvar behöver pekas ut. En strategi behöver tas fram. Vi kommer ingenstans genom att skylla på varandra, vänta på att någon annan ska göra, att tid ska lösa ut, utan att samtidigt inse allas vårt ansvar.

När polisen i ett allt för sent läge får att hantera en ung man vars normer radikaliserats och hans syn på liv är likgiltig så har samhället misslyckats. Det har gått för långt och det är för sent. Den pojken skulle ha hanterats mycket tidigare. Pojkens dåliga förutsättningar i livet är vattnet som sprutar ut på golvet.

Vi behöver en polis som fortsätter svabba hårt men vi behöver samtidigt minska flödet av vatten från kranen.

Om vi ska lyckas så måste vi, utöver satsningen på rättsväsendet, göra lika stora satsningar på föräldrastöd, på skolan, på fritidsgårdarna, på idrottsföreningarna, på socialsekreterarna, på fältassistenterna, på alla de fantastiska människor som gör insatser i den ideella och idéburna sektorn.

Det där mödosamma och ofta otacksamma arbetet som aldrig skapar rubriker – men som bokstavligen gör skillnaden mellan liv och död.

Du som läser detta har också ett ansvar. Jag har ett ansvar. Som samhälle har vi gemensamt hela ansvaret.

Jag är så innerligt trött på att behöva acceptera det oacceptabla. Närvaron av det råa våldet som sliter isär en generation.

Enbart fler polisanställda räcker inte, det behövs mer. I min nya roll kommer jag att arbeta med alla de aktörer som tillsammans tar krafttag med mjuka medel.


Christoffer Bohman, polis som nyligen sagt upp sig


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.