Toppstyret i M har nått en bottennivå
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2018-09-06 | Publicerad 2016-10-10
Finn Bengtsson (M): Jag drar mig tillbaka från riksdagen – som obesegrad
DEBATT. Jag är uppriktigt stolt över att ha fått vara riksdagsman som representant för Moderaterna sedan 2006. Men med den obeskrivligt korkade Decemberöverenskommelsen (DÖ) som slöts 2014, parat med det bestraffande beteende från ledningen som kritik mot DÖ utlöste, pekar detta på att något allvarligt systemfel verkar finnas i den svenska partipolitiken.
Jag tror inte att det gäller endast mitt parti, men det är från detta jag har erfarenhet och som nu gör att jag inte ställer upp för ett omval 2018. Beslutet är fattat utifrån fyra huvudsakliga grunder.
För det första är vi i riksdagen för att driva den politik väljarna gett oss mandat att göra. Som riksdagens sammansättning ser ut i dag är det inte omöjligt – snarare möjligt – att en gemensamt lagd budget från allianspartierna hade gått igenom.
När Moderaterna inte ens försöker driva på för att få igenom en budget som man vet är bättre för Sverige än det den rödgröna regeringen presterar, då tar partiet inte sitt ansvar.
Trots att vi var några tappra som lyckades få bort DÖ, lever den uppenbarligen kvar som en zombie i arkitekternas huvuden samtidigt som vi som gav röst åt de borgerliga väljarnas syn på saken fick löpa gatlopp.
För det andra visar detta att vi verkligen är ett toppstyrt parti. Intresset att förankra viktiga politiska ställningstaganden och beslut i riksdagsgruppen, och även i partistyrelsen, har nått till en bottennivå.
Ledningen är allt mindre intresserad av att föra en dialog och ha ett utbyte med oss andra moderater. Interna kritiker och avvikande meningar uppfattas som illojala och är ovälkomna. När så trots allt sker följer oftast repressalier från ledningen av vanligen oproportionellt slag i förhållande till ”skadans” art. Detta skapar en slutenhetskultur som på sikt hotar en vital politisk organisation med högt i tak där tankar kan brytas mot varandra och politiken få utvecklas på ett fruktbart sätt.
För det tredje tror jag tyvärr inte att utvecklingen av denna för demokratin osunda internkultur är ett olycksfall i arbetet, utan snarare en planerad strategi för att förvandla riksdagsgruppen till en samling allt mer tysta personer.
Ledningen tycks också vara helt till freds med att fostra en grupp ja-sägare, då det inte visas något intresse att ändra på detta förhållande. Skälet är lika enkelt som förskräckande – det gynnar ledningen.
Partiledningen har skapat full kontroll över gruppledningen i riksdagen för att självsvåldigt kunna peka ut personer för de många uppgifter som finns att ansvara för i riksdagsarbetet. När ledningen sedan i denna struktur utmanas av viktiga politiska åsikter som exempelvis jag själv och de väljare jag företräder står för, skapas en konflikt där jag inte kan annat än visa min lojalitet med dem som valt mig – vilket varken är riksdagsgruppen eller partiledningen.
Kortsiktigt kanske denna kultur fungerar, men på lång sikt är den skadlig för såväl partiledning och partiet som för våra möjligheter att locka nya medlemmar och flera väljare.
Det fjärde och sista argumentet för att inte söka omval är att ett politiskt förtroendeuppdrag enligt min mening inte ska vara ett livslångt arbete. Alla medlems- och folkvalda uppdrag bör vara tidsbegränsade, som man med stor ödmjukhet tar på sig om och när man fått ett sådant förtroende. På så sätt vidgas också demokratin ”i det lilla” genom att fler snarare än få får möjlighet att representera alla oss andra.
Det känns därför under de rådande premisserna skönt att få dra sig tillbaka efter förrättat värv och samtidigt göra detta som obesegrad.
Finn Bengtsson
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.