Förlorar vi slaget om Pride till KD och SD?

Konstnär: Bara SD tar kulturen på allvar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2022-08-06

Prideflaggans stolthet är hotad, hur mycket våra politiker än hävdar motsatsen, hur mycket de än hyllar prideparaden och deltar i den. Ebba Buschs försök att vädja till heterosexuellas motvilja mot queerrörelsen genom att framhäva nakna rumpor och kast med liten dildo – i motsats till det hon kallar heterofamiljens ”trygga grundstruktur” är bara ett exempel. Det borde vara en varningssignal att queerrörelsens regnbågs- och mångfaldsstolthet allt oftare blir synonymt med promiskuitet och omoraliskt leverne, skriver  Elisabeth Ohlson, bildkonstnär och blivande hedersdoktor Högskolan väst.

DEBATT. Det årliga bråket mellan oss queerpersoner och Kristdemokraterna är igång. Detta ordkrig sker genom medierna och följer alltid samma dramaturgi.

Nyhetsredaktionerna går ut och filmar stämningen när Pride öppnar sin stora park. De klipper ihop reportaget med arkivklipp från tidigare pridetåg. Medierna verkar besatta av att dokumentera pridesrörelsens fetischer, som ju trots allt utgör en ganska liten del.

De lesbiska mammor som drar sina barnvagnar är inte lika spännande på bild jämfört med nakna rumpor, läderhuvor, en skrattande häst med lång svans eller någon som ser ut som en av Robert Mapplethorpes modeller.

För oss är det viktigt att alla ska vara med. Det är det som kallas queer över hela världen. Det är inte bara snällt, gulligt och regnbågsharmoniskt.

Och de saker Kristdemokraternas ledare, Ebba Busch pekar ut som misshagliga har också en historia. Busch vänder sig till exempel mot ”Kast med liten dildo” som något heterosexuella har svårt att acceptera.

Men för många av oss var gymnastiklektionerna i skolan ett trauma. Till exempel leken ”Kast med liten boll” där man gjorde skillnad på tjejkast och killkast och pekade ut fjollor. Därför blir kast med liten dildo både roligt och förlösande. Queerrörelsen är bra på att ha kul och omvandla trauman till något man kan skratta åt.

Vi som levt under regnbågens flagga sedan 1998 när första Pride startades kan vår historia av förtryck. Flaggans färger står för den mångfald i kärlekens tecken vi kämpar för. Människor som i årtusenden har blivit förföljda och dödade.

I Egypten kan man till exempel i dag få flera års fängelse bara för att man viftat med en prideflagga på en konsert. Med färre och färre demokratier på vår jord, accepteras liknande diskriminering i fler och fler länder.

Så sent som för ett par månader sedan skars prideflaggor ner från kommunala flaggstänger utanför Arbetets museum i Norrköping. Det är inte bara i M, SD och KD-styrda Sölvesborg som regnbågsflaggan är ovälkommen.

I lilla Hästholmen utanför Ödeshög har politiker försökt stoppa pridegruppen att hissa sin flagga. Till slut enades kommunpolitikerna om att endast en av de kommunala flaggstängerna får hissa flaggan; den vid macken, som ligger längst bort från Hästholmens stolthet, hamnen.

Prideflaggans stolthet är hotad, hur mycket våra politiker än hävdar motsatsen, hur mycket de än hyllar prideparaden och deltar i den.

Ebba Buschs försök att vädja till heterosexuellas motvilja mot queerrörelsen genom att framhäva nakna rumpor och kast med liten dildo – i motsats till det hon kallar heterofamiljens ”trygga grundstruktur” är bara ett exempel.

Det borde vara en varningssignal att queerrörelsens regnbågs- och mångfaldsstolthet allt oftare blir synonymt med promiskuitet och omoraliskt leverne.

Pride är i dag en del av vår kultur. Men också en del av ett kulturkrig. Ett kulturkrig som SD kanske just nu är skickligast på att bedriva. Medan andra politiker förvirrat och diffust framhäver Kent eller Babben Larsson som sina kulturförebilder, vet SD exakt vad de vill med sitt kulturkrig. Och där ingår abortmotstånd, heteronorm och enfald i motsats till mångfald.

Tyvärr är många av de politiker som inte kan formulera sig kring sina stora kulturpplevelser lika diffusa i fråga om pride och queerrörelsen. I bland är det svårt att avgöra om de faktiskt vacklar eller om de bara är skickligt medietränade att ducka inför tydliga ställningstaganden som rör oss inom queerrörelsen.

Till exempel ifråga om diskriminering och psykisk ohälsa bland unga HBTQ-personer. Eller om hur unga bemöts inom vården, hur religiösa friskolor ser på homosexualitet och hur asylrätten tillämpas på queerflyktingar.

Det har varit svårare inför årets Pride att få politiker att bekänna färg. Regnbågens stolthet och distinktion blir ett grått ludd.

Med vändande politiska vindar där politiker positionerar sig för en möjlig framtid med SD som regeringsparti är det svårt att inte känna att queerrörelsen är lurad. Håller slaget om Pride på att gå förlorat?


Elisabeth Ohlson, bildkonstnär och blivande hedersdoktor Högskolan väst


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.