F-kassan knuffade mig över kanten

Debattören: Politiker, sluta slösa skattepengar och fokusera på oss som har det svårast

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-05-14

Det är något ruttet i vårt välfärdssystem. Jag visste inte det, utan levde mitt liv, arbetade och betalade skatt. Jag trodde jag var skyddad om något skulle hända. Nu är jag en del av statistiken, en av många som blivit utförsäkrade trots svår sjukdom, skriver Cecilia Prucha

DEBATT. Jag lever i ett helvete där jag är fången i min egen kropp och systemet har lämnat mig åt mitt öde. Ändå är jag en av dem som har haft tur.

Det är något ruttet i vårt välfärdssystem. Jag visste inte det, utan levde mitt liv som vem som helst, arbetade och betalade skatt. Jag trodde jag var skyddad om något skulle hända. Nu är jag en del av statistiken, en av de många människor man läser om i kvällspressens artiklar som blivit utförsäkrade trots svår sjukdom.

Ehler-Danlos Syndrom(EDS) är en genetisk sjukdom som jag för tre år sen fortfarande inte visste att jag hade. Visst, jag var överrörlig, hade ofta ont i nacken och migränattacker. Men jag förstod inte hur det hängde ihop.

För tre år sen blev det värre. EDS är en lömsk sjukdom på det sättet, den smyger sig på en. Den angriper bindväven och kollagenet i kroppen, alltså det som håller ihop kroppen. Så min kropp faller isär bit för bit. Mina fötter hänger i stort sett löst. Jag har diskbråck och min nacke orkar inte hålla upp mitt huvud, jag måste ha nackkrage. Och knästöd. Och handledsstöd. Det är min rustning för att över huvudet taget kunna röra mig.

Då har jag inte ens börjat försöka förklara hur ont allt detta gör. Vilken smärta jag dagligen lever mer. En blixtrande, förblindande smärta.

EDS är en relativt okänd sjukdom. Men tillräckligt många läkare förstod att jag behöver sjukskrivas, om inte specifikt för EDS, så för de symptom jag uppvisade. Så jag fick sjukintyg från vården.

Som om livet inte var tillräckligt svårt, avslog Försäkringskassan min ansökan om sjukförsäkring. De tyckte att jag skulle arbeta. Med en kropp som knappt bär mig och under konstanta smärtor. Arbetsförmedlingen tyckte inte det och skickade ett intyg att jag inte kunde arbeta. Försäkringskassan fortsatte dock att envisas att jag kunde ha ett “anpassat arbete som inte ställde krav på kognitiv förmåga”. De kunde dock inte ge ett konkret förslag på vad detta arbete skulle vara.

Så här sitter jag nu. Jag är en ensamstående mamma till en åttaårig pojke. Jag har inga pengar. Jag har sålt allt jag har av värde för att kunna köpa mat. Den ångest jag dagligen lider av går inte att beskriva. Fram till för några veckor sen övervägde jag på allvar att avsluta mitt liv.

Då gjorde Aftonbladet ett reportage om mig – och en vän startade en insamling på Facebook. Vilt främmande människor började då skicka mig pengar. Det är de människorna som håller mig vid liv. Både rent konkret för att jag tack vare dem har mat på bordet, men också för att det gav mig tillbaka tron på mänskligheten.

Samtidigt gör det mig förbannad, för det ska inte behöva vara så här! Vi betalar en av världens högsta skatter för att systemet ska ta hand om oss när vi inte kan ta hand om oss själva. Men systemet tar inte hand om oss. Antalet fattigpensionärer ökar stadigt. Och vi som blir utförsäkrade är fler än vad jag kunnat drömma om när jag gick in i den här mardrömmen.

Mitt budskap till våra politiker som är de som sitter på makten att förändra detta – sluta fundera på OS i Stockholm. Sluta slösa skattepengar på att anställa kommunikatörer, storytellers och influencers för att göra reklam för kommuner. Sluta planera stora skrytbyggen i städerna. Sluta med allt som inte är relevant för medborgarnas och skattebetalarnas omedelbara överlevnad.
Fokusera på oss som har det svårast i samhället. Vi har fullt upp med att bara försöka överleva, och er politik med sparkrav på Försäkringskassan är det som knuffar oss över kanten och slutligen dödar oss.

Vi vill inget hellre än att arbeta och vara en självklar del av samhället. När det inte går är det i sig redan ett tillräckligt svårt trauma för att stjälpa vem som helst. Snälla, hjälp oss i stället.
Jag lever i ett helvete där jag är fången i mitt egen kropp och ni spottar på mig. Ändå är jag en av dem som har haft tur. Jag har ett nätverk som hjälper mig, jag har fått en röst.

Ni har alla läst kvällstidningarnas artiklar om svårt sjuka människor som inte får hjälp. Ni vet att dyker upp med jämna mellanrum. I mellanrummen finns ännu fler människor som inte får hjälp och inte får någon röst. Och det skrämmer mig mer än något annat.

Cecilia Prucha, utförsäkrad
Denna text är skriven genom diktamen då mina händer och fingrar inte fungerar.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.