Stoppa utvisningarna till krigets Afghanistan
Debattörerna: Huvudansvaret ligger på riksdagspartierna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2019-01-11
DEBATT. I en febril kamp mot klockan fortsätter S, MP, C och L sina sonderingar för att skapa en demokratisk mittenkraft och därmed också undvika ett extraval.
Den segdragna processen och de blocköverskridande samtalen har kritiserats. Men detta är i sanning demokratin i handling, och syftet är enligt Annie Lööf och Jan Björklund ”ett historiskt vägval”: att på en gång rida spärr mot högerextremism, värna välfärdssamhället och stå upp för medmänsklighet.
Parallellt vidtar svenska myndigheter åtgärder, som får absurda och katastrofala konsekvenser för tusentals asylsökande afghanska barn och ungdomar. Ytterst leder denna verksamhet till självmord i Sverige och livsfara och död i Afghanistan.
De kom som krigsflyktingar och möttes till en början av värme och förståelse.
”Men åren gick och avslagen började komma, och ungdomarna fyllde 18. De kastades ut från sina boenden, och de som var betalda familjehem förlorade sin ersättning. Vi och våra barn älskar dem och de älskar oss. Att mista dem är som att mista våra egna barn. Många ungdomar flyr vidare till andra länder med mindre hårda asyllagar, för att slippa deportation till farorna i Afghanistan. I väntan på besked sover de i tält i Paris, under tyska broar och på belgiska kajer”, skriver Ingela Bergström och Joanna Ågren, några av de många frivilliga familjehemsföräldrarna.
Så har tusentals svenska familjer splittrats. Och Sverige förlorar en integrerad och motiverad framtida arbetskraft som vårt samhälle så väl behöver.
Allt detta sker ”i lagens namn”, med kategoriska argument av typ ”ett ja är ett ja, och ett nej är ett nej” och ”någonstans måste vi sätta en tidsgräns”. Och så skapas en makt- och myndighetskultur, som omöjliggör humanitära undantag, bortser från nytillkomna sakförhållanden, både i Afghanistan och i enskilda ärenden, i strid mot FN:s barnkonvention och andra internationella, humanitära överenskommelser.
Hur kan detta ske i vårt land, som genom åren tagit emot många krigsflyktingar?
Uppemot 300 000 flyktingar kom till Sverige under andra världskriget. Mellan 1984 och 2003 sökte enligt UNHCR 458 880 människor asyl i Sverige. De flesta kom från forna Jugoslavien samt från Iran, 40 407 personer, och från Irak, 49 461.
Trycket under 1990-talet var minst lika stort som i dag, vi hade då både hög arbetslöshet och inflation, som utnyttjades av högerextremistiska krafter och bidrog till bildandet av Ny Demokrati. Många av dessa flyktingar har återvänt till sina hemländer, medan andra stannade kvar i sitt nya hemland.
Utvecklingen i Afghanistan måste vara grunden för hur vi utformar dagens asylpolitik. I landet pågår inte bara ett krig, utan två. Det ena är det USA-ledda kriget mot taliban, det andra är kriget mellan sanning och lögn enligt Rod Nordland, som bevakat Afghanistan sedan 2001.
I det första kriget sprängdes i somras ett fyrtiotal elever i luften i staden Ghazni. Stadens gator och flod fylldes av lik, medan två afghanska arméenheter krossades till siste man. I det andra kriget påstod afghanska regeringen och USA-kommandot, att ovanstående inte hände eller inte var så illa som det lät.
Först på tredje dagen blev president Ghani informerad. På plats senare kunde han själv konstatera att taliban hade tagit kontrollen över och inkasserade skatt i nästan varje kvarter i staden.
De två krigen i Afghanistan påverkar oss i Sverige direkt.
Sverige deltar i det första kriget med rådgivare under amerikansk ledning, utan egen strategi. I detta krig har vi förlorat svenska soldater. I det andra kriget, det mot sanningen, avråder svenska myndigheter från alla resor till Afghanistan samtidigt som en myndighet fortsätter att skicka tillbaka krigsflyktingar till påstått säkra områden i Afghanistan.
Det dödligaste kriget i världen finns inte längre i Syrien – utan i Afghanistan, konstaterade forskarna vid Uppsala konfliktdataprogram i december 2018. Antalet krigsdöda där var 2017 runt 19 000, och 2018 kommer antalet att passera 20 000. Det är den högsta siffran sedan 1989, det vill säga under den tid som har pålitliga data.
Alltsedan våren 2017, då sju medarbetare dödades i Afghanistan och flera kidnappades, har Internationella Rödakorskommittén (ICRC) avrått från återsändande till landet. ”Om jag bara ser det från ett humanitärt perspektiv är vår bild att Afghanistan befinner sig i en väldigt, väldigt svår situation. Det finns ingen säker del av Afghanistan”, sade generalsekreteraren Yves Daccord i SVT Agenda 2017. Sedan dess har läget förvärrats dramatiskt.
Svenska Afghanistankommittén (SAK) har samma syn på Afghanistan som ICRC. Båda har över 30 års erfarenhet av landet.
SAK anser att ”det är orimligt att återsända familjer, ensamkommande unga vuxna eller barn med svagt socialt nätverk i dagens Afghanistan”.
Desperata krigsflyktingar utsätts för en långsam traumatiserande tortyr, det är lika motbjudande som absurt. Detta är inte Sverige som vi – och omvärlden – känner det.
Vi måste och vi kan göra mer och bättre, om den politiska viljan finns.
Det ligger utanför det mandat som Migrationsverket eller Sveriges domstolar har att förändra nuvarande politik. En amnesti eller en frysning av deportationerna kräver nya beslut i Sveriges riksdag.
Huvudansvaret ligger i dagsläget på riksdagspartierna. Deras handlande kan avgöra frågan om liv och död för många.
Så länge ICRC och SAK bedömer hela Afghanistan som osäkert för återsändande, är det nödvändigt med en frysning av utvisningarna.
Det vilar ett tungt ansvar på Migrationsverket att göra korrekta och djupgående analyser av läget i Afghanistan. I detta ligger ett ansvar för verket att hålla sig uppdaterat om säkerhetsläget i hela landet och kritiskt granska konsekvenserna för den enskilde vid avslag. Enligt vår uppfattning sker inte detta i dag.
Migrationsverkets analyser ger en alldeles för ljus och förenklad bild av krigsläget, bortser väsentligen från konsekvenserna för den enskilde.
Migrationsverket måste fördjupa sin analys av säkerhetsläget i Afghanistan och ta till sig den omfattande internationella informationen och dokumentationen som entydigt visar att landet i sin helhet är en osäkerhetszon.
Kriget i Afghanistan är ett långdraget krig skapat av utländsk inblandning och inhemska motsättningar. Det är snart inne på sitt femte årtionde, utan seger och tillstymmelse till demokratiskt styre i landet. Endast afghanerna själva kan skapa en hållbar fred.
En realistisk och medmänsklig svensk flyktingpolitik för Afghanistan behöver också därför en humanitär paus i avvisningarna till dess att landet självt är villigt och redo att ta emot sina medborgare i samarbete med FN och det internationella samfundet.
Pierre Schori
Birgitta Engblom Danielsson
Maud Edgren Schori
Staffan Engblom
Samtliga undertecknare är engagerade som frivilliga familjehem
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.