Debatt

Föda färre barn är för långsam klimatåtgärd

Debattören: Politiker måste göra omställningen attraktiv för medborgarna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Solcellsboomen sker ojämnt över landet; först sätter någon solceller på sitt tak, sen frågar grannarna över staketet om det är sant att elmätaren snurrar baklänges och att man får pengar från elbolaget? Säkert finns det med en dimension av att vilja vara en del av klimatlösningen, men det är avunden som är drivkraften för klimatomställningen, menar debattören.
Solcellsboomen sker ojämnt över landet; först sätter någon solceller på sitt tak, sen frågar grannarna över staketet om det är sant att elmätaren snurrar baklänges och att man får pengar från elbolaget? Säkert finns det med en dimension av att vilja vara en del av klimatlösningen, men det är avunden som är drivkraften för klimatomställningen, menar debattören.

DEBATT

REPLIK. Svar till artikeln Betala kvinnor som föder högst ett barn

Kampen för att hejda klimatförändringarna är mer akut än vi tidigare trott, men inte förlorad. Jag menar att vi kraftfullt bör avvisa alla domedagsprofetior om att planera ett värdigt slut på civilisationen, propåerna om att en grön diktator vore vägen framåt och önskemålen om en drastiskt minskad befolkning.

Det senare, som Anders Sirén föreslår i sin debattartikel, är ett enkelt sätt att i Excelfilen kraftfullt minska utsläppen, men knappast framkomligt i praktiken. Inte ens en så hårdför regim som Kinas reglerar längre barnafödandet och demokratiska länder går knappast längre än att slopa flerbarnstillägget.

Det är möjligen klimatmässigt motiverat men får helt marginell effekt jämfört med den klimatneutralitet vi som samhälle behöver uppnå.

Dessutom är effekten alltför långsam; även i ett teoretiskt och mycket obehagligt scenario där inga barn alls föds det kommande årtiondet, minskar inte utsläppen särskilt mycket under den tid vi har på oss att vända utvecklingen, eftersom det inte är barn utan vuxna som har störst klimatpåverkan.

När vi nu konstaterat att ”noll barn” inte ger nollutsläpp, kan vi övergå till att granska de mer gängse förslagen till hur vi ska undvika en klimatkatastrof. Och där menar jag att hur vi agerat under pandemin ger oss tre svårsmälta men viktiga lärdomar:

  1. Vi är beredda att hjälpa andra – men bara i vår direkta närhet. Vi handlar mat åt personer i vår egen trappuppgång, men delar inte med oss av överblivet vaccin till andra länder.
  2. Vi är beredda att göra uppoffringar – men bara under en begränsad tid. Att avstå från att gå på krogen eller att hålla avstånd blev snabbt en för stor försakelse för många.
  3. Vi återgår snabbt till tidigare beteenden – utom om förändringen gynnar oss själva. Resorna till fjärran land ökar igen och trafiken är tillbaka på pre-covid-nivåer, men många av oss insisterar på att få jobba hemifrån någon dag i veckan.

Detta visar enligt mig att klimatarbetet måste skifta fokus. Att hjälp andra långt borta – inklusive framtida generationer och helt andra arter som isbjörnar – funkar inte. Att göra uppoffringar som varar livet ut, som att avstå från att flyga, funkar inte. Att begära att vi ska ge upp en livsstil många av oss kämpat hårt för att uppnå, särskilt de med mindre i plånboken, funkar inte.

Lösningen är i stället att appellera till vad människor vill göra. Genom årtusenden har vad vi absolut inte får göra definierats av de sju dödssynderna. Genom att vända på dem och dödssynda i klimatets tjänst – klimatsynda – tror jag tt vi hittar en väg framåt. Låt oss ta de tre dödssynder som exempel:

Lättja. Transporterna står för en tredjedel av vår klimatpåverkan, och det mest uppenbart ineffektiva är personbilarna, som i snitt väger drygt 1.5 ton för att transportera en person fem kilometer och som står oanvända 95 procent av tiden. Men att med klimatargument dela bil har gått trögt. Boomen tog fart när bilpoolerna istället appellerade till lättjan med ”Bil bara när du vill”– den som delar bil med andra istället för att äga själv slipper besiktiga, serva, skatta, tvätta och byta till vinterdäck. Den som är med i bilpoolen får ihop sitt livspussel med mer tid över för annat, klimatvinsten får vi på köpet.

Girighet. Vår kanske största klimatpåverkan, som vi sällan uppmärksammar, är hur våra pengar används; medlen på lönekontot, pensionssparandet och fondförvaltningen. Tidigare har vi fått höra att vi för klimatets skull borde avstå intäkter, tillväxt och avkastning, alternativt att vi bör medverka i riskfyllda satsningar på nya gröna lösningar. De flesta av oss har hellre sökt en rimligt hög men trygg avkastning.

Nu ser vi hur världens största institutionella investerare lämnar fossilt och investerar i förnybart och hållbart, eftersom det ger högre avkastning och lägre risk än att vara kvar i kol och olja som världen beslutat att lämna bakom sig. Under pandemin har vi också sett hur den som investerat hållbart klarat sig bättre än den som har pengar i det som hör gårdagen till – girigheten driver omställningen!

Avund. Globalt sett är el- och energisektorn den största källan till klimatpåverkan, och omställningen till förnybart helt avgörande för att klara utmaningen. Därför är solcellsboomen så glädjande – också i Sverige, där de solelen kan ersätta kolkraft i Polen eller Danmark.

Solcellsboomen sker ojämnt över landet; först sätter någon solceller på sitt tak, sen frågar grannarna över staketet om det är sant att elmätaren snurrar baklänges och att man får pengar från elbolaget? Säkert finns det med en dimension av att vilja vara en del av klimatlösningen, men det är avunden som är drivkraften för klimatomställningen.

Frosseri, lust, vrede och högmod – de återstående dödssynderna – fungerar också utmärkt i klimatets tjänst. Signalen går till oss alla, politiker måste säkerställa att omställningen är attraktiv för medborgarna, företagen bör utgå från detta när de profilerar sina klimatsmartare varor och tjänster och jag menar att vi alla som är med i klimatdebatten bör inse att fokus på skuld, skam och försakelse inte får tillräckligt många att göra tillräckligt mycket, tillräckligt snabbt.

Den som inte är beredd att överge tron på dygd och världssamvete kan vara lugn: Skuldbeläggande och skammande kommer fortsatt att ha sina förkämpar.

Men för att få med de som inte redan är övertygade tjänar de sju dödssynderna oss väl. Låt oss systematiskt utnyttja dem, låt oss klimatsynda!


Mattias Goldmann, författare till boken Klimatsynda och hållbarhetschef på Sweco


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Klimatpåverkan

LÄS VIDARE

DEBATT: Betala kvinnor som föder högst ett barn

ÄMNEN I ARTIKELN

Klimatpåverkan

Klimatförändringar

Klimathotet

Klimat & miljö

Klimatpolitik

Resor och klimat

Transportindustri