Ta inte ifrån oss rätten att strejka

Saco: Vi tar vårt ansvar – men strejkvapnet kan vi inte ge upp

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2019-02-07 | Publicerad 2018-02-16

Strejkrätten kan vi inte ge upp bara för att lösa en organisationskonflikt i Göteborgs hamn, skriver Göran Arrius efter arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons förslag på lagändringar. Bilden är ett montage.

DEBATT. De fackliga rättigheterna som vi har vunnit genom åren är inte alls självklara. Och de måste vinnas om och om igen. Det är alldeles uppenbart i och med den utredning som tillsattes förra sommaren med anledning av konflikten i Göteborgs hamn.

I Göteborgs hamn organiserar Transportarbetareförbundet stora delar av de anställda. Men utbrytarna Hamnarbetarförbundet utmanar dem och vill också teckna kollektivavtal, och utan att gå in på detaljer i konflikten så verkar den mycket svår att lösa.

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson såg ingen annan utväg än att fundera över lagändringar och tillsatte därför förra sommaren Stridsåtgärdsutredningen med direktiv att bland annat se över möjligheten att begränsa rätten att vidta stridsåtgärder och att förändra fredspliktsreglerna.

Det är lätt att förstå frustrationen över situationen i Göteborg, men det vore allvarligt om den skulle leda till att grundläggande regler för det fackliga arbetet förändrades radikalt.

Saco organiserar nästan 700 000 akademiker i 23 förbund och under alla år vi har varit verksamma har strejkvapnet använts ytterst sparsamt. Vi är en ansvarstagande organisation som tror på och verkar efter den svenska partsmodellen som vi anser fungerar väl.

Den har utvecklats genom åren och innebär en maktbalans mellan arbetsgivare och arbetstagare som syftar till att skapa avtal som båda parter kan acceptera och som gör att staten kan hålla sig utanför lönebildning eller andra avtalsfrågor.

Om Stridsåtgärdsutredningen skulle komma fram till förändringar i rätten att strejka eller andra villkor för fredsplikten skulle balansen förflyttas till arbetsgivarnas fördel. Oavsett de goda intentioner som kan finnas för att lösa konflikten i Göteborgs hamn är inte förändrad lagstiftning svaret.

Den mest konkreta oron är om det läggs fram ett förslag om att endast tillåta ett kollektivavtal per arbetsplats. Att den största arbetstagargruppens avtal ska vara det som gäller.

Det är ett seriöst förslag som framförts i samband med Göteborgskonflikten och skulle i det fallet betyda att Transportarbetareförbundets avtal skulle vara det som även Hamnarbetarförbundets medlemmar fick finna sig i. Störst går först ungefär.

Men konsekvenserna för exempelvis akademikernas yrkesförbund skulle med ett sådant förslag på många arbetsplatser bli dramatisk. De skulle helt enkelt inte ha en chans att få teckna avtal för sina medlemmar eftersom det ofta finns stora fackliga unioner på samma arbetsplatser som skulle gå före.

Föreningsfriheten i Sverige är en grundläggande facklig rättighet, och om denna inte också innebär rätten att få teckna avtal är den inte mycket värd.

Möjligheten för arbetsgivare att ägna sig åt så kallad avtalshopping skulle också öppnas, vilket skulle förändra maktbalansen på svensk arbetsmarknad till arbetsgivarnas fördel. Och även om det inte är syftet med utredningsdirektiven är det absolut en potentiell konsekvens som måste motas i grind.

Konflikten i Göteborg är ett undantag på svensk arbetsmarknad. På varje annan arbetsplats löser fackförbunden själva de eventuella gränsdragningsproblem som kan uppstå mellan två fackliga organisationer eller två kollektivavtal. Att använda ett udda undantag för att skapa ett nytt regelverk skulle vara i strid med hur den svenska partsmodellen ska fungera.

Regeringen är tack och lov tydlig i retoriken om att strejkrätten inte ska vara hotad och att förslagen om ändringar i fredsplikten inte ska innebära något hot mot den svenska modellen.

Men de direktiv som utredningen fått kombinerat med uttalanden från mer fackförbundskritiska politiker från andra partier gör oss långt ifrån trygga.

Sveriges akademiker är inte konfliktbenägna, vårt främsta vapen är diskussioner, förhandlingar och ömsesidiga avtal. Den svenska partsmodellen är uppbyggd på ansvarstagande organisationer. Men om inte strejkvapnet alltid finns i botten tappar vi makt som våra medlemmar kan komma att behöva.

Det är något vi inte kan tänka oss att ge upp bara för att lösa en organisationskonflikt i Göteborgs hamn.


Göran Arrius, ordförande Saco


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.