Corona visar att det krävs ett systemskifte
Debattören: Om världen inte klarar ett virus – hur ska den då klara ett skenande klimatsystem?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-04-30
DEBATT. Det sägs allt oftare att vi lever i antropocen. En tidsålder där människan har så stor påverkan på miljö-, klimat och ekosystem att vi kan tala om en ny geologisk epok.
Mycket talar för att det är sant. Även om det knappast är svårt att finna exempel på hur människor även tidigare i historien har lyckats rubba ekosystem och förstöra sina möjligheter till självförsörjning, så har det aldrig skett i den globala skala som vi upplever i dag.
Men påståendet innehåller också en svaghet. Idén att vi lever i en tidsålder där vi har makten att påverka hela världen tenderar att få oss att tro att vi även kan kontrollera konsekvenserna.
Frågan är om den nuvarande coronakrisen sätter stopp för den tron. Corona-chocken har lyft idén om kontroll i fokus. Media ritar varje dag nya kurvor över antalet smittade och döda och över hela världen pågår mer eller mindre lyckade försök att kontrollera virusets spridning.
Samtidigt är virusets framfart ett tydligt bevis för att vårt nuvarande samhällssystem inte klarar att leverera den trygghet det ger sken av. I en värld där allt hänger ihop, där en fladdermus i Kina kan riva ner börsen i New York och få miljontals människor att på några få veckor förlora sina jobb, finns ingen individuell trygghet.
Även om människans förmåga att påverka och utnyttja vår omvärld kan upplevas som stor, så betyder inte det att vi har kontroll.
Vi rör oss hela tiden mot de så kallade tipping points där atmosfären, skogarna och haven bryter ihop och slutar att producera förutsättningarna för att kunna försörja 8 miljarder människor, samtidigt som de drar med sig en lång rad andra livsviktiga ekosystem i fallet.
Om det händer finns inga Anders Tegnell i världen som kan rädda oss.
Om vi ska lära oss en enda sak av coronakrisen, så är det att det är bättre åtgärda saker innan de händer, för när det redan har skett är det väldigt mycket jobbigare.
Kina borde ha satt stopp för sina vidriga djurmarknader innan de blev en virushärd. Och vi borde sätta stopp för våra vidriga övergrepp på fundamentala ekosystem innan de kraschar och slutar att producera livsförutsättningar.
Coronaviruset har samtidigt blottat hur extremt instabilt det ekonomiska system som driver utvecklingen är. När vi drar ner på konsumtionen så kollapsar det.
Det bygger på ett pyramidspel, där bankerna trycker ut nya pengar som inte är säkrade i något annat än en psykologisk förväntan om framtida tillväxt – att den mänskliga rasen ska fortsätta sitt kreativa förstörande av den värld vi är totalt beroende av.
Och att vi nu hör krav på att vi så snabbt som möjligt ska återgå till det som var, är naturligtvis galet. För vad är egentligen meningen med kravet om mer och mer när det ändå aldrig är tillräckligt?
Det är sant att vi inte vet hur alternativet ser ut. Men är det verkligen en ursäkt för att inte sätta stopp för något som vi med all säkerhet vet kommer att rasa ihop – med förödande konsekvenser? För om vi knappt kan kontrollera ett virus på rymmen, vad har vi då för makt över ett skenande klimatsystem?
Kanske att vi måste betala med ett enklare liv. Men å andra sidan kommer inget hindra oss från att i coronakrisens spår fortsätta att vara vänliga och ta hand om varandra. Eller varför inte inrikta oss på att fördjupa vår samhörighet med den omvärld vi är totalt beroende av, i stället för tvärtom?
Då kanske vi en dag förstår att det är just i samhörigheten vi hittar ingången till den trygghet vi så desperat letar efter.
Mikael Sundström, ordförande i Jordens Vänner/Friends of the Earth Sweden
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.