Det är skillnad på flyktingar och ”flyktingar”

Jimmie Åkesson: Därför säger SD ja till dem som flyr från Ukraina

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2022-04-01 | Publicerad 2022-03-31

Ukraina är inte Sverige och invandring är alltid det sämsta alternativet för flyktinghjälp. Men i jämförelse med de miljontals proffsmigranter som de gamla partierna tagit hit är det stor skillnad, skriver Jimmie Åkesson.

DEBATT. I och med Putins fruktansvärda anfallskrig i Ukraina och den påföljande humanitära katastrofen, med miljontals människor på flykt, har det blossat upp en mycket märklig debatt om att det skulle vara fel eller konstigt att göra skillnad på flyktingar och flyktingar. Eller, mer korrekt, flyktingar och ”flyktingar”.

Någon måste ta bladet från munnen och sätta stopp för de här stollerierna. Det är skillnad. Stor skillnad. På fler än ett sätt. Det är rent beklämmande att vuxna människor som vill bli tagna på allvar låtsas något annat.

Vi börjar med det mest uppenbara, att Sverige rent geografiskt är en del av Ukrainas närområde med knappt 80 mil mellan länderna och endast ett land emellan. Jämför det med Afghanistan, Syrien eller Somalia. Självklart är det redan här en uppenbar skillnad avseende Sveriges möjligheter att hänvisa människor till annat säkert land.

Lägg till detta att ukrainska medborgare redan innan kriget bröt ut hade rätt att röra sig fritt inom Schengenområdet, utan visum, i nittio dagar samt att EU nu aktiverat massflyktsdirektivet vilket gör att Sverige helt enkelt inte kan stoppa ukrainska flyktingar vid gränsen.

Men även bortsett från dessa ovedersägliga geografiska och juridiska fakta finns det stora skillnader mellan å ena sidan de asylsökande och anhöriginvandrare som de gamla partierna under decennier gjort allt för att locka till Sverige och, å andra sidan, de människor som nu flyr kriget i Ukraina.

Ukraina är ett kristet land med en kultur som är mycket mer närbesläktad med vår egen, jämfört med till exempel klansamhällen på Afrikas horn. Ukrainarna hyser, åtminstone som grupp, en strävan att närma sig västvärlden och Europa.

Det är klart att belastningen på samhället, ekonomiskt, socialt och kulturellt, inte blir lika förödande som vid tidigare massinvandring från kulturellt avlägsna länder. Särskilt inte när till och med den socialdemokratiska regeringen denna gång delar Sverigedemokraternas syn att flyktinghjälp genom migration ska vara temporär.

Den som väljer att blunda för dessa uppenbara skillnader, och i stället låtsas se rasistspöken i varenda buske, är sannolikt inte ärlig i sin argumentation.

För i konsekvensens namn måste denne så också framhärda i att tiotusen asylsökande norrmän (i en teoretisk modell) skulle innebära precis samma belastning för Sverige som tiotusen somalier.

Jag tror faktiskt inte att någon seriös debattör ser det så. Jag tror att i stort sett alla innerst inne förstår att ju mer avlägsen kultur en grupp individer kommer ifrån, desto större problem innebär denna grupp för det samhälle de kommer till.

Men skillnaderna slutar inte där. Tidigare massinvandring har till stor del bestått av lågt utbildade, eller till och med helt outbildade, människor. I jämförelse är ukrainarna på en helt annan nivå.

Tidigare massinvandring har i princip uteslutande handlat om män som, ibland under en period av många år, sökt sig bort från krisens närområde och sedan flyttat via ett stort antal säkra länder innan de kommit till just Sverige.

Det eventuella behovet av skydd undan krig har vid det laget helt ersatts av ekonomiska incitament. Man flyr inte över Öresundsbron för att undkomma krig. Det har vid inget tillfälle under de senaste decennierna varit krig eller andra jämförbara oroligheter i Danmark. Eller för den delen i Tyskland, eller Österrike, eller Italien, eller Spanien, eller Grekland, eller ens Turkiet.

Man flyr över Öresundsbron för att det finns ett ymnigt, naivt och slappt bidragssystem på andra sidan. Åtminstone är det en stark bidragande orsak i väldigt många fall.

Häri ligger den kanske största skillnaden. Proffsmigranter, till mycket stor del muslimska män i stridsför ålder, vilka eventuellt tidigare har varit flyktingar undan krig, är en helt annan sak än kvinnor och barn som kommer via färja från Polen bara ett, eller ett par, dygn efter att de lämnat sina hem i ett kristet och i stora stycken västerländskt land i vårt närområde.

Det finns mycket att anmärka på avseende det ukrainska samhället, det behöver sägas. Det är inte fullt ut demokratiskt ur en svensk synvinkel, det finns en utbredd korruption och Ukraina har fortsatt en lång väg kvar innan man fullt ut kan betraktas som en del av västvärlden.

Ukraina är inte Sverige och invandring är alltid det sämsta alternativet för flyktinghjälp, eftersom det är dyrt och ställer till problem på många sätt. En stor invandring från Ukraina, särskilt om kriget blir utdraget, kommer att innebära problem.

Men i jämförelse med de miljontals proffsmigranter som de gamla partierna tagit hit är det i alla fall stor skillnad.

Jag är övertygad om att de ukrainska kvinnorna och barnen inte i någon nämnvärd utsträckning kommer med klanstrukturer, gängkriminalitet, hedersförtryck, organiserat bidragsfusk eller krav på religiösa särrättigheter.

Dessutom är jag övertygad om att det stora flertalet vill återvända till Ukraina så snart det är möjligt. Om inte annat så kommer Sveriges möjlighet att husera dem vara tidsbegränsad.

Att slänga sig med det fega och direkt antiintellektuella rasistkortet, och ens ta i sin mun att en skillnad i synen på dessa grupper skulle bero på deras hudfärg, avslöjar bara en oseriös agenda och brist på riktiga argument.

Det är skillnad på flyktingar och ”flyktingar”. Punkt.


Jimmie Åkesson, partiledare (SD)


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.