Män och kvinnor mer lika än vad du påstår

KI-professor: Jordan B Peterson kokar ihop en märklig brygd av rätt och fel

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2018-11-11

Jordan B Peterson drar fulla hus – så något måste han ha att säga, tänker man sig. Har han det? Svaret är både ja och nej, skriver Johan Frostegård.

DEBATT. Jordan B Peterson har blivit ett internetfenomen, en youtube-stjärna som passar perfekt som ackompanjemang i köket när herrar lagar mat åt familj och vänner.

Han drar fulla hus världen runt – trots att han inte är någon karismatisk föredragshållare, snarare en aning knarrig och entonig. Något måste han ha att säga, tänker man sig. Har han det? Svaret är både ja och nej.

Jag börjar med något positivt. Han har faktiskt rätt i en hel del. Kritiken av postmodernismen är bra på många sätt; denna har i dag ofta urartat till att bli ett akademiskt hopkok av ideologier som allihop bygger på ”vi och de”-indelningar.

Inte klass, som i marxismen, utan i stället genus, etnicitet och så vidare. Man tänker sig i motsats till Jordan B Peterson och hans anhängare att människan är ett oskrivet blad, och att vårt beteende, inklusive könsroller, bara är sociala konstruktioner.

Men i själva verket bär vi på ett evolutionärt bagage, som vi visserligen inte är determinerade av, men som påverkar oss. Dock inte på det vis som Peterson föreslår.

Det är i de evolutionära resonemangen svagheterna hos Peterson framträder. Dessa tar avstamp i två vanliga fenomen i naturen: förekomst av två kön, samt dominanshierarkier.

Peterson anser att kön är otroligt grundläggande, något som präglat varelserna på jorden under enorma tidsrymder och som styr oss och påverkar vårt beteende starkt. Det skulle då finnas ett slags manlig och kvinnlig essens, vilka likt grundformer, arketyper, präglar oss bortom miljöfaktorer.

Men så fungerar inte naturen.

Visserligen har Peterson rätt i att det är sannolikt att det finns könsskillnader som har med vår evolution att göra, men dessa är mycket mindre än han vill låta påskina.

Det är på gruppnivå som statistiken kring män och kvinnor faller ut en aning olika, men även här är likheterna större än skillnaderna. Det finns inte heller någon kvinnlig och manlig essens, bara statistik som landar lite olika (bland annat av evolutionära skäl).

Dessutom är det notoriskt svårt att skilja miljö från arv, och vi gör nog klokt i att vara väldigt försiktiga när vi diskuterar medfödda könsskillnader.

Å andra sidan är det väldigt lite som talar för att vi är oskrivna blad och att kön bara är en social konstruktion. Sannolikt finns en biologisk komponent i manlig aggressivitet och risktagande – medan kvinnor kanske tar smartare risker.

Men på gruppnivå kan skillnader synas i val av yrke och preferenser i livet, så att skillnader i utfall rent av blir större i mer jämställda samhällen, något som Peterson gärna lyfter fram.

Där har han en poäng trots allt, och själv håller jag med honom att när det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor ska vi i första hand försöka se till att allas möjligheter till livsval är så lika som möjligt. Utfallet behöver inte vara i fokus.

Han gör också en stor sak av dominanshierarkier, där underordning och överordning skulle vara något nedärvt sedan urminnes tider. Peterson menar dessutom att dessa hierarkier hos människan skapas genom samma signalsystem som finns hos hummern – serotonin.

Liknelsen med hummern är visserligen rolig, dessa goda djur mår bättre av Prozac om de befinner sig långt nere i dominanshierarkin!

Men Peterson verkar helt förbise att många djurarter inte alls har dominanshierarkier så som han tänker sig. Dominanshierarkier finns ibland, ibland inte och liksom många företeelser i naturen har de uppstått på olika sätt och hos olika arter.

Ta vår smarta, nära släkting, orangutangen som exempel. Hanar håller sig mest för sig själva, inga dominanshierarkier, så som Peterson tänker sig dem, där inte.

Eller vår ännu närmare släkting bonobo-schimpansen, som kanske är lika smart som orangutangen. De har ett annat socialt system, mindre aggressivt och med mer makt hos honorna jämfört med den vanliga schimpansen.

Hos oss människor sker många framsteg tack vare solitärer som håller sig utanför dominanshierarkierna. Tänk bara på Newton, som lär ha hållit sina föreläsningar även om inga studenter kom och lyssnade.

I Petersons märkliga succébrygd finns ytterligare två ingredienser förutom kritiken av postmodernismen och hans biologiska spekulationer. Den ena handlar om livsstilsråd som ofta är rätt förnuftiga, och även förnumstiga. Han betonar gamla dygder, som att leva som man lär.  Gå med rak rygg, jobba, skärp dig, håll ditt hus i gott skick innan du kritiserar andras. Skyll inte på andra hela tiden.

Till detta kommer en ansenlig dos psykoanalys, där den intressante psykoanalytiske pionjären och läkaren Carl Gustaf Jung spelar en central roll. Här spekulerar Peterson och det är ganska befriande: Jung, med sina arketyper och nedärvda tankemönster, är orättvist bortglömd i dag och här är Peterson som starkast.

Peterson har alltså en del att säga, inte minst till vilsna unga män och till postmodernister. Men när det gäller vår evolution och slutsatser av denna är han rätt svag. Självhjälp kan man få på annat håll.

Det allra mest intressanta med Peterson är kanske att han fått ett sådant genomslag.


Johan Frostegård, professor i medicin, Karolinska Institutet samt överläkare och författare. Aktuell med två böcker: ”Det nya sjukhuset”, samt ”Försjunken i Goethe och andra essäer” som kommer ut i december/januari (Lava förlag).


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.