Regeringens krisstöd hån mot företagare
Timbro: Arbetsmarknaden ser inte längre ut som på 70-talet
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-04-27
DEBATT. När det nya coronaviruset bröt ut saknade en av tio svenskar en sparbuffert för oförutsedda utgifter, enligt en undersökning från Swedbank. En av tre var inte medlemmar i någon a-kassa. Bland företagare var den andelen dubbelt så hög.
En av fem skulle klara sin ekonomi i högst tre månader om de blev arbetslösa.
Trots att regeringen höjt grundersättningen och sänkt kraven för att få a-kassa innebär coronakrisen att ett växande antal svenskar kommer att stå utan egen försörjning.
Studenter och andra som arbetat deltid mindre än 60 timmar i månaden i en butik eller restaurang uppfyller inte a-kassans villkor. De får ingen ersättning alls.
Även företagare hamnar ofta mellan stolarna i de så kallade trygghetssystemen. För att få a-kassa måste verksamheten läggas vilande, och företagare får till exempel inte försöka få tag på nya kunder.
Att småföretagare nu rusat för att ansluta sig till en a-kassa riskerar därför att lämna en bitter eftersmak.
Regeringens stöd till korttidspermittering gör inte saken bättre för företagare, som kallar systemet för ett skämt. Permittering är i praktiken omöjligt i en liten butik där man är beroende av att ha personal på plats, varav många är timanställda.
Att regeringen dessutom ville stänga ute konsulter, hyrpersonal och visstidsanställda från permitteringsstöden visar att man går lobbyorganisationen LO:s ärenden. En regering kan inte bara lyssna till ett närstående intresse, utan måste också ta hänsyn till de som frilansar, är projektanställda eller på annat sätt inte passar in i anställningsnormen.
Socialdemokraterna kan inte backa bandet till 1970-talets storskaliga industrisamhälle. Trots det är de svenska trygghetssystemen och krispaketen utformade efter den tidens arbetsmarknad, där de allra flesta hade fasta, långvariga anställningar.
I dag är drygt en halv miljon svenskar företagare, och nästan 800 000 har en tidsbegränsad anställning. Tillsammans utgör enmansföretagarna och de visstidsanställda en fjärdedel av alla sysselsatta i Sverige.
För de som inte kvalificerar sig för ersättningar från omoderna, orättvisa offentliga system är a-kassans regler och krisstödens utformning ett hån. De blir utblottade i coronakrisen av det allt sjaskigare socialdemokratiska välfärdsbygget.
Människor som arbetat och betalat höga skatter för att få trygghet i utbyte är maktlösa när staten inte uppfyller sin del av åtagandet. Välfärdskontraktet gäller inte längre för alla, utan endast för en krympande grupp utvalda.
Anne Wibble, som var finansminister i den borgerliga regeringen 1991–94, sa en gång att det vore önskvärt om alla svenskar hade en årslön på banken. För det hånades hon, eftersom det ansågs som ouppnåeligt. Men Wibble hade rätt. Riktig frihet och trygghet kommer inte från att vara utelämnad åt offentliga system som inte håller vad de lovar, utan från att ha en egen buffert för svåra tider.
De svenska socialförsäkringarna behöver reformeras för att även företagare och visstidsanställda ska få en grundtrygghet för de skattepengar de betalar in.
Men framför allt måste fler svenskar få möjlighet att spara ihop till en egen trygghetsförsäkring, till exempel genom att den första intjänade halvmiljonen ska vara skattebefriad. För den som är satt i skuld till Magdalena Andersson är inte fri.
Emanuel Örtengren, programansvarig välfärdsfrågor Timbro
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.