Kommission bör även syna Dawit-hantering
Replik från Lars Adaktusson om att granska regeringen i fallet Gui Minhai
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-08-13
REPLIK. Det är ingen tvekan om att viktiga frågor hittills är obesvarade i det uppmärksammade fallet om bokförläggaren Gui Minhai.
På Aftonbladet Debatt efterlyser Hans Wallmark (M) och Håkan Svenneling (V) en oberoende kommission för att granska regeringens hantering av ärendet. Enligt artikelförfattarna finns ”all anledning att bringa klarhet i vad som skett”.
I detta är det enkelt att instämma, vilket Kristdemokraterna och flera andra partier gjort på ett tidigt stadium.
Att den svenske medborgaren Gui Minhai kunde gripas i Thailand av hejdukar från kommunistregimen i Peking är i all sin maktfullkomlighet och oförskämdhet närmast oöverträffat. Att han ett par år senare släpptes ur fångenskapen, tilläts kontakta svenska UD-tjänstemän, bara för att sedan åter placeras i husarrest är milt uttryckt stötande.
Självklart måste omständigheterna kring detta, liksom regeringens agerande i fallet, klarläggas.
Wallmark och Svenneling skriver att det är av stor betydelse att Sverige har en regering som ”förmår skydda medborgare som hamnat i fara utomlands samt att effektiv och välfungerande hjälp ges”. Ska detta vara möjligt är det helt centralt att tillvarata erfarenheter och slutsatser från fallet Gui Minhai, men också från ett annat högprofilerat konsulärt ärende.
I september har det gått 19 år sedan journalisten Dawit Isaak greps och fängslades i Eritrea. Trots misslyckandet hittills för de strategiska ansträngningarna och den tysta diplomatin har sittande regeringar valt bort relevanta redskap för att sätta press på de styrande i Asmara. Varken förslagen att sätta stopp för den eritreanska regimens olagliga beskattning av medborgare i exil (diasporaskatten), eller villkorat bistånd har prövats.
Med tanke på den svåra situationen för Dawit Isaak är detta anmärkningsvärt. Lika anmärkningsvärt är det utifrån det faktum att Europaparlamentets biståndsutskott slagit fast att förutsättningar saknas för effektivitet i utvecklingssamarbetet med Eritrea.
Personligen tillhör jag dem som drivit på för att Sveriges och EU:s bistånd tydligt ska kopplas till krav på en frigivning av Dawit Isaak. Den uppfattningen har formats under de år jag följt fallet och inte minst i samband med ett möte på hösten 2010.
I Addis Abeba träffade jag Eyob Bahta Habtemariam som tjänstgjort som fångvaktare i det fängelse där Dawit Isaak hålls inspärrad. Med fara för sitt eget liv hade han lyckats fly från diktaturen, men också från en säkerhetsklassad och av regimen övervakad tjänstgöring i ett av de hemligaste och mest fruktade fånglägren.
Att höra fångvaktarens avskalade berättelse om de förhållanden som råder i fängelset var skakande. De fönsterlösa celler där Dawit Isaak och hans medfångar hålls inlåsta mäter tre gånger tre meter. Fångarna tvingas sova direkt på golvet och all form av mänsklig kommunikation, med personal eller medfångar, är förbjuden. De fängslades namn är ersatta av nummer.
Beskrivningen av denna helvetesliknande tillvaro har följt mig genom åren – och gör så fortfarande. Det må vara smärtsamt, men att lära av brutaliteten och förbrytelserna mot Dawit Isaak är nödvändigt.
Att inte granska hanteringen av hans fall vore att svika, inte enbart en svårt drabbad landsman och hans familj, utan också grundläggande värderingar om människovärde och humanitet.
Gärna en Gui Minhai-kommission, men lika viktigt är det att gå till botten med Dawit Isaaks mörka öde.
Lars Adaktusson, riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson (KD)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.